Kemikalie-industrin stämmer COOP

Såg du reklamfilmen från COOP förra året där de låter en familj äta ekologisk mat i två veckor och ser hur halterna av bekämpningsmedel snabbt sjunker hos både föräldrar och barn. Branschorganisationen Svenskt växtskydd stämmer nu COOP och hotar med två miljoner i böter. Man vill att marknadsdomstolen förbjuder COOP att fortsätta reklam på detta sätt eftersom man anser att den är vilseledande, innehåller osanna påståenden och är allmänt oetisk.

veckans_eko

Se reklamfilmen här.

Läs stämningsansökan här.

Varför väljer man denna typ av juridisk process? COOP är ett stort företag och två miljoner är naturligtvis en bråkdel av marknadsföringsbudgeten. Visst är reklamfilmen ensidig och fokus hamnar endast på en aspekt av ekologiska livsmedel, dvs. resthalter av bekämpningsmedel. Man säger inget om smaken, näringsinnehållet, utseendet eller produktionsförhållandena. En ganska typisk reklamfilm helt enkelt. Lite som när andra företag gör reklam för kosmetika med vackra bilder och storvulna påståenden om ungdom och skönhet baserat på ”forskning”. En möjlig förklaring skulle kunna vara att Svensk växtskydd genom att minera frågan om bekämpningsmedel i mat kan vinna fördelar även om man förlorar. Andra aktörer kanske vill undvika tidskrävande rättsprocesser i framtiden. Signalvärden kan också vara att man vill få mer tyngd i försvaret av växtskyddsmedel och öka acceptansen för kemikalier i allmänhet och växtskyddsmedel i synnerhet. Det är ju sällan någon ifrågasätter nyttan med ekologiska livsmedel och nu kan man lättare hänvisa till att frågan är polariserad med två olika synpunkter. Om jag är mindre cynisk kanske det helt enkelt handlar om att man tycker COOP har fel i sak.

När jag läser stämningsansökan ser jag fyra grupper påståenden som industrin anser vara fel.

  1. Att kemikalier i kombination kan vara långt farligare än kemikalier var och en för sig
  2. Att halterna av bekämpningsmedel i kroppen sjunker om man äter ekologisk mat
  3. Att ekologisk mat odlas utan kemiska bekämpningsmedel
  4. Att konventionellt odlade livsmedel medför större risker från miljö- och/eller hälsosynpunkt än ekologiskt odlade livsmedel

Låt mig kort referera min syn på kunskapsläget i dessa frågor.

  1. Under de senaste tio åren har forskningen om komplexa blandningar tagit ordentlig fart. Allt fler välgjorda studier publiceras där man studerar effekten av flera ämnen samtidigt. Samanfattningsvis finns idag stor enighet om att ämnen som liknar varandra tillsammans har en större effekt än om varje ämne testas var för sig. I huvudsak ser man även att effekten av kemikalier som förkommer tillsammans men har olika verkningsmekanismer ger en större effekt än varje ämne för sig. Det är därför rimligt att anta att blandningar av växtskyddsmedel är farligare än när kemikalierna förekommer var för sig. Huruvida blandningen är oacceptabelt farlig är naturligtvis en dosfråga.
  2. Forna tiders växtskydd innehöll ämnen som var mycket långlivade och stannade kvar i kroppen. Dagens ämnen försvinner relativt fort ur kroppen, vilket leder till att halterna snabbt minskar om exponeringen upphör. Tar man bort exponeringen genom att äta ekologiskt så visar forskningen att halten i kroppen sjunker relativt snabbt.
  3. Eftersom även ekologiskt odlade grödor behöver skydd så använder man ibland kemikalier som naturligtvis också kan vara farliga för människa och miljö beroende på hur de används. Naturfrämmande kemikalier är inte per definition farligare än de naturliga kemikalier som är godkända för ekologisk odling. Samtidigt saknas data om eventuella resthalter och miljöpåverkan. Att påstå att kemikalier inte används är alltså inte sant. Det hade varit mer korrekt att att den odlas utan syntetiskt tillverkade bekämpningsmedel. Samtidigt använder många eko-bönder många andra skydd än kemikalier. Det kan vara skalbaggar som äter upp skadedjur eller dofter som förvirrar dem. Dessutom väljer man tåligare växtsorter och är duktiga på växelbruk. Det gör att risken för angrepp minskar.
  4. Riskbedömning och riskhantering är komplext. Konventionella odlingar med kemikalier orsakar globalt väldokumenterade problem med biologisk mångfald, arbetsmiljö och förorenad miljö. De nivåer som vi utsätts för genom resthalter är för det mesta mycket långt under de nivåer där man ser negativa effekter på hälsan i försöksdjur. De grödor som oftast har oacceptabla resthalter är nästan alltid odlade utomlands. Vill man minimera exponeringen bör man alltså välja svenskodlat och gärna ekologiskt. Är det bra hälsa som är målet bör man äta mer grönt, dra ner på köttkonsumtionen och undvika billiga köttprodukter med låga kvalitetskrav när det gäller antibiotika och djurvälfärd.

COOP har enligt min mening klart rätt i de två första påståendena. Däremot stämmer det inte att ekologisk odling är helt oberoende av ”kemikalier” (även om man borde förstå att reklamen handlar om syntetiska bekämpningsmedel). Vilken mat som är bäst för hälsa och miljö beror på mycket mer än resthalter av bekämpningsmedel, men väger man samman perspektiv som arbetsmiljö, biologisk mångfald och kemikalier så är det nog ett riktigt påstående att ekologiska varor har en lägre riskprofil. Ska jag ge ett enkelt råd som håller i de flesta sammanhang blir det ”Köp svenskt och gärna ekologiskt!”.

/Mattias

I en tidigare version nämndes felaktigt att KTF stod bakom stämningen. Det är nu rättat.

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

 

 

Går försöksdjurs lidande att kvantifiera?

Toxicolour är tillbaka efter sommarlovet! Hoppas att även du, kära läsare, har haft det bra.

NY PUBLIKATION: Tänk dig att du ska genomföra ett djurförsök för att få ett läkemedel godkänt att för första gången testas på människor. Du får nu välja mellan att använda färre djur som lider relativt svårt av behandlingen eller fler djur som lider relativt lite. Hur resonerar du? Går det att kvantifiera lidande?

Jag och mina kollegor publicerade nyligen en studie i ALTEX (Alternatives to animal experimentation) där vi med hjälp av telefonintervjuer lät ett 50-tal medlemmar i etiska kommitteér delta i ett tankeexperiment om djurförsök där de fick värdera olika symtom på toxicitet. Det är naturligtvis en kraftig förenkling av hur etiska bedömningar görs i verkligheten, men säger ändå något om hur olika människor resonerar. Vissa personer ansåg att lidande alltid är viktigare att ta hänsyn till än antalet djur, medan andra tvärtom ansåg att djurens lidande var försumbart i förhållande till antalet givet att lidandet inte utgjorde grund för att avbryta försöket. De flesta fösökte dock göra någon slags balanserad värdering. Till exempel så värderades 1 råtta med 5% viktnedgång som 2 symtomfria djur medan 10% viktsnedgång värderades till 5,3 djur utan symtom.

altex

ALTEX är en vetenskaplig tidskrift som publicerar forskning som handlar om alternativ till djurförsök enligt 3R-begreppet. 3R står för replace (ersätta med djurfria metoder), reduce (minska antalet försöksdjur) och refine (begränsa försöksdjurens lidande). Impact factor: 5.8

Eftersom etiska kommittéer har representanter från forskare, djurrättsorganisationer och politiker ville vi se om det märktes någon skillnad mellan hur dessa tre grupper värderar djurens lidande. Elaka tungor säger att forskare alltid försvarar djurförsök medan djurrättsorganisationerna alltid röstar emot. Vi var därför ganska förvånade att vi knappt såg någon skillnad alls mellan grupperna. Möjligen värderade politikerna djurs lidande något lägre i förhållande till antalet djur. Kanske kan det vara så att skillnaden mellan de grupper som representeras snarare handlar om synen på forskningens nytta än om synen på lidande.

Många tycker att viktade jämförelser mellan lidanden är jobbiga, omöjliga eller till och med oetiska. – Varför behövs denna typ av studier? – Det är ju lika omöjligt som att välja mellan astma eller benbrott. Faktum är att vi har ganska välutvecklade system för att jämföra just olika sjukdomar och skador hos människor (se tabell från WHO nedan). Det påverkar allt från försäkringsersättning till nationella prioriteringar inom sjukvården. Vår studie är ett första exempel på hur försöksdjurs lidande skulle kunna beskrivas i siffror.

Om vi inte försöker att värdera lidande hamnar allt fokus på antal. Tidigare studier och sammanställningar där man försökt optimera experiment handlar enbart om det antal djur som krävs för att få en viss statistisk säkerhet. I den mån kostnader räknas in handlar det om ekonomi. Om man kan välja mellan två olika försök framstår därför den med få djur som bättre även om lidandet är högre för djuren. Den som försöker se hur användningen av försöksdjur i Europa förändras över tid hittar idag endast uppgifter om antal. Om dessa djur haft ett gott liv eller inte syns inte, vilket riskerar att försvaga utvecklingen av metoder som förbättrar försöksdjurens livskvalitet. Vår nya studie lanserar inte en färdig lista med etiska vikter utan syftar till att underlätta studier av hur olika grupper resonerar och kan på sikt bidra till nya verktyg för utvärdering och prioritering mellan olika metoder och försöksupplägg där försöksdjur ingår. Min förhoppning är att detta leder till färre och bättre djurförsök.

Så här kan viktat lidande se ut för människor (Källa: WHO)

disability weights

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

11.000 läste Toxicolour första året!

Vad händer när en forskare börjar blogga om sin forskning och det som händer runt omkring i samhället? För exakt ett år sedan startade jag den här bloggen för att ta reda på det. Här en kort utvärdering:

45 inlägg – Jag har försökt att berätta om min egen forskning och kommenterat frågor kring kemikalier, hälsa och miljö och ibland har jag breddat innehållet till närliggande forskningspolitik. Ambitionen har varit att skriva något varje vecka och oftast är det lätt då det mesta har en koppling till kemikalier.

11364 besökare – Jag kunde inte drömma om ett så stort genomslag. När ni delar inlägg på Facebook och Twitter når texterna ut långt. Stort TACK!

Respons från makthavare – Via bloggen har jag fått direktkontakt med politiker, journalister, internationella kemiföretag och branschorganisationer. Jag har blivit inbjuden till konferenser och haft möten med politiska tjänstemän på regeringskansliet. Bara för att de läst min blogg. Det kallar jag science-to-policy!

cartoon-happy-birthday

De mest lästa inläggen – Det är ingen tvekan att avslöjanden och risker skapar större intresse än rena forskningsresultat, men jag tror mixen är viktig för att skapa förtroende. Här är topplistan ifall du missat något:

  1. Är du också lurad? – Om hur kriminella lurade till sig 30 års insamlat kvicksilver.
  2. Kuppen för att stoppa lag om hormonstörande ämnen. – Om det ibland fula spelet kring nya miljölagar.
  3. Julen, en giftig historia – Om alla spännande gifter på julbordet.
  4. En väg framåt för KI – Om skandalkirurgen Macchiarini och ledningskulturen på universiteten
  5. Obesogener, kemikalier som gör dig fetare – Om nya forskningsrön som tyder på att kemikalier kan öka risken för fetma.

Framtiden – I sommar ska jag bland annat besöka forskare i Centralamerica för att undervisa och studera hur bekämpningsmedel påverkar boende intill fruktplantage. Det ska bli jättespännande och jag lovar att berätta om resultaten. Sen väntar jag på att få offentliggöra tre spännande forskningsstudier. En handlar om nya idéer för att minska antalet försöksdjur. Ett ämne som jag definitivt kommer att skriva mer om framöver. Därtill kommer nya data på kemiska olyckor i arbetslivet och slutligen en studie om hur människor med astma ofta glöms bort i riskbedömningarna.

Med detta vill jag önska alla er läsare en riktigt skön sommar!

/Mattias

 

 

Svårt förstå hur EU-kommissionen definierar hormonstörande ämnen

Försöken att i lag reglera hormonstörande kemikalier har plågats av missade deadlines, kritik från EU-domstolen, påtryckningar inom TTIP-förhandlingarna och diverse mer eller mindre fula nyp mellan miljörörelsen och industrin. Något som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Så, den 15 juni 2016, lanserar till slut EU-kommissionen världens första system för klassificering och möjlighet att förbjuda hormonstörande kemikalier. Det handlar initialt om bekämpningsmedel men definitioner och kriterier kommer få betydelse för hela kemikaliesektorn.

Läs bakgrunden till förslaget här.

Läs förslaget här.

Vad innebär det nya förslaget? Jag tycker det är svårt att säga. Texten är fylld med fina ord om vetenskap och skydd av människors hälsa och EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker anser att man nu kan garantera skydd för både människors hälsa och miljön. 

eu question

Men förslaget utlöste omedelbart en reaktion från miljörörelsen, som sade att förslaget sätter beviskraven för klassificering så högt att inga ämnen som idag inte regleras på grund av andra effekter (t.ex. reproduktionsskadande) kommer att omfattas. Försiktighetsprincipen borde ha varit starkare.

Det förslag som lagts på bordet tar avstamp från Världshälsoorganisationens (WHO:s) definition av ämnen som har en endokrina verkningsmekanism som kan skada hälsan i vid bemärkelse. Det är bra, men WHO: s definition utgör inte några kriterier utan är bara en definition av själva ordet ”hormonstörande”. Som jag läser den komplexa texten lämnar EU-kommissionen öppet för att reglera hormonstörande kemikalier med ganska stort utrymme för att slippa undan med hänvisning till otillräckliga data. En viktig fråga är om lagarna ska bygga på fara (hormonstörning är möjlig) eller risk (om exponeringen för ett enskilt ämnen är låg behövs inga ytterligare regleringar). Nu verkar det bli möjlighet att göra lite både ock, om det är en ”försumbar risk för exponering”. Detta ska jämföras med många cancerframkallande ämnen som förbjuds även om risken är mycket låg för varje enskilt ämne.

Men även industrin verkar ha svårt att riktigt förstå hur texten ska tolkas. Branschorganisationer som företräder jordbruket och den kemiska sektorn säger att de nya förslagen kan leda till godtyckliga förbud och inte duger för lagstiftning. Industrin hade velat ha kriterier som tog ännu tydligare hänsyn till olika ämnens potens.

Att kommissionen inte betonade potens kan ses som ett erkännande av att hormonstörande ämnen ibland uppvisar ickelinjära dos-responssamband. Andra industriföretag som verkar inom konsumtionssektorn, t.ex. IKEA och COOP har efterfrågat tuffare kriterier för att öka konsumenternas förtroende.

Nu är frågan om förslaget kommer godkännas av EU-parlamentet samt EU:s 28 medlemsländer, där det är sannolikt att möter motstånd från flera grupper och länder som Sverige och Danmark. Så här skriver den gröna gruppen i parlamentet: ”We will now have to build the necessary majorities in the Parliament to veto this shameful proposal.”

För egen del tror jag problemet är oförutsägbarheten. Ingen förstår egentligen vad kommissionen menar. Det är oklart hur de nya kriterierna kommer att tillämpas och kommissionen framhåller själva att det ska ske parallellt med ”framväxande vetenskap” inom detta område. Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) och Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) kommer nu att bli ombedd att börja granska produkter på marknaden för att se om de innehåller hormonstörande ämnen enligt de nya kriterierna. Det är först då vi egentligen vet vad förslaget betyder för människors hälsa och miljön. I bästa fall är det ett första steg att bygga vidare på. I sämsta fall en cementering av dagens svaga (obefintliga?) hantering av hormonstörande ämnen.

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Stoppa kombinerat polis- och hälsoregister!

Det är mycket olyckligt att regeringen nu utreder hur man ska kunna använda biobanker för att utreda brott. Det vittnar om att man saknar förståelse för en av Sveriges viktigaste infrastrukturer för medicinsk forskning. Även forskningen kring kemikalier, miljö och hälsa är beroende av väl fungerande biobanker.

Utredningen – ”En ändamålsenlig reglering för biobanker” syftar till att underlätta utvecklingen och förbättra förutsättningarna för användning av biologiska prover för patientens, hälso- och sjukvårdens och forskningens behov. Men långt inne i texten döljer sig en oroande tanke på att ”förutsättningslöst utreda” om man ska kunna använda biobanker som ett verktyg för brottsbekämpning. Här borde Socialministern ha kopplat på sin etisk kompass och varit tydlig med att utredningen istället bör säkerställa att biobanker inte ska kunna användas som en polisiär resurs.

cropped-aop-ws.png

Det exempel på biobank som lyfts fram i utredningen är de s.k. PKU-prov som tas på nyfödda för att leta efter ett antal ovanliga sjukdomar där det är viktigt att behandling sätts in snabbt. Ett par droppar blod hamnar på ett speciellt filtrerpapper och skickas in till laboratoriet för analys. Genom denna typ av prov räddas nästan 100 barn varje år från svåra handikapp. Genom att spara filterpappret med torkat blod har en biobank skapats som utgör en källa till ny kunskap och på sikt nya behandlingsmetoder.

Av dagens ca. 600 biobanker som finns  hanteras 325 stycken av landstingen och innefattar också de största provmängderna (över 150 milj. prov). Av de prov som sparas i landstingen är den övervägande andelen för ändamålet vård och behandling (ca 95%) men även dessa prov kan användas i forskning beroende på provgivarens samtycke och efter en godkänd etikprövning. Genom att koppla samman sjukvård med brottsbekämpning får man en fantastisk resurs för att identifiera individer biologiskt eftersom i stort sett alla medborgare finns med i PKU-registret. Det är naturligtvis lockande att vidga användningen och just därför är det viktigt att regeringen är glasklar med att så inte får ske.

Att utreda en fråga ”förutsättningslöst” kan naturligtvis verka harmlöst, men innebär i praktiken att regeringen nu aktivt letar efter sätt att använda sjukvård och medicinsk forskning för brottsbekämpning. Kanske vill man inte att utredaren ska behöva hämmas av förutfattade meningar av medicinsketisk natur. Direktivens underliggande intention bryter nämligen mot de grundläggande etiska värderingar som vi utgår ifrån inom medicinsk forskning, inklusive miljömedicin. Man bör inte vara förutsättningslös när det gäller grundläggande värden. Det kallas för att vara ryggradslös. Har vi ett gäng etiska evertebrater på Socialdepartementet?! I så fall följer här en kort introduktion till några centrala begrepp inom medicinsk etik.

Autonomi – En av grundprinciperna inom den medicinska etiken är autonomi eller rätten till självbestämmande. Du har rätt att veta vad en behandlingen eller provtagning innebär och vilka konsekvenser den kan ha. Eftersom biologiska prov sparas under mycket lång tid kan det såklart vara svårt att initialt överblicka konsekvenserna av vad det skulle innebära att finnas i ett kombinerat hälso- och polisregister.

Informerat samtycke – Förutsättningen för att du skall kunna handla och välja självständigt och ta moraliskt ansvar för dina handlingar, är därför att du har haft tillgång till saklig information om vilka förutsättningar och konsekvenser som gäller för olika handlingsalternativ och på basis av denna information lämnat sitt samtycke. Du får inte vara utsatt för tvång eller i sådan beroendeställning att det fria informerade valet blir en illusion. Att som förälder erbjudas ett livsavgörande blodprov och bidra till andra barns framtida hälsa och samtidigt ta ställning till om ens nyfödda barn ska ingå i ett polisregister är etiskt mycket tveksamt.

Integritet – Begreppet är knutet till värde och värdighet. Ingen har rätt att undersöka din kropp utan ditt samtycke. En sak som utmärker integriteten är att den inte upphör för att man själv inte förmår hävda den. Integritet handlar också om att själv förfoga över information om den egna personen, att ha rätten att behålla vissa saker för sig själv.

Människsovärde – Enligt den humanistiska människosyn, som jag utgår ifrån att även regeringen omfattar, får den enskilda människan aldrig betraktas eller behandlas enbart som ett medel. Som människor har vi vissa fundamentala rättigheter och vårt värde som människor är inte bundet till våra egenskaper eller prestationer.

Redan att ge ett uppdrag att utreda en utvidgad användning riskerar skada förtroendet bland allmänheten för nuvarande och framtida biobanker. Det behövs ingen utredning eftersom medicinsk forskning inte ska användas för brottsbekämpning. Punkt!

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

 

Offer för batteriskandal i Peru

Mitt förra inlägg handlade om hur svemsk avfallshantering misslyckats med att oskadliggöra 30 års (!) insamlat kvicksilver. Istället lurades man att betala stora summor (oklart hur mycket) till ett bolag som i sin tur sålde vidare kvicksilvret illegalt. Många har hört av sig och uttrycker enorm ilska över allt insamlingsarbete som gått till spillo. Idag tänkte jag berätta om de verkliga offren. Svenska myndigheter är knäpp tysta och verkar inte vilja tala om sitt ansvar eller hur de avser att agera framöver.

illegal-mining-amazon

I Amazonas pågår illegal guldutvinning med hjälp av kvicksilver.

Det här händer faktisk just nu! Perus regeringpekade för bara ett par dagar sedan (23 maj 2016) ut ett stort katastrofområde på grund av kvicksilverföroreningar från illegal gruvdrift i den sydöstra delstaten Madre de Dios. Kvicksilver som köps illegalt, kanske med Sverige som ursprungsland, används inom guldgruvindustrin i Peru. Gruvarbetare separerar ut guld med hjälp av kvicksilver, som de sedan dumpar i närliggande floder. Genom den drastiska åtgärden hoppas man få bättre möjlighet att nå ut med hälsovård och rena livsmedel och rent dricksvatten.

Ursprungsbefolkningen är särskilt utsatta med tanke på fisk från lokala floder är deras främsta källa till protein. Blodprov från de som bor i området samt vattenprover tagna från lokala floder visar på mycket höga halter av kvicksilver och utgör ett akut hot för barn och gravida kvinnor. Perus hälsominister Percy Minaya säger att så många som 50,000 individer kan vara exponerade för höga nivåer av kvicksilver. I de utsatta områdena rekommenderas nu alla invånare att avstå från att konsumera den lokala fisken. Enligt landets hälsominister kommer man även att skicka försöka föra in alternativa livsmedel och rent vatten.

Perus miljödepartementet uppskattar att illegala gruvarbetare dumpar 40 ton kvicksilver i Amazonas floder varje år. Som av en händelse motsvarar detta ganska exakt för det svenska bidraget via batteriskandalen. Man beräknar att den illegala guldindustrin har förstört nästan 400 kvadratkilometer regnskog bara i ett av de drabbade regionerna, Madre de Dios. Men frågan är komplicerad. Den illegala gruvdriften står för hälften av den regionala ekonomin och äter sig allt längre in i landets nationalparker och skyddade reservat. Batteriblåsningen riskerar inte bara förtroendet för svensk avfallshantering. Den har de facto orsakat allvarliga skador på miljön och människors hälsa. Vem tar ansvaret i Sverige?

/Mattias

Källa: Uppgifterna kommer främst från en artikel i tidningen Peru Reports, men finns även återgivet av nyhetsbyrån AP.

Är du också lurad?

Är du en av de miljövänner som under decennier samlat in batterier. Hem till holken! Eller har dina barn deltagit i aktiviteter som ”Batterijakten”. I Stora Batterijakten 2016 deltog hela 25.487 elever, i närmare 1.100 klasser. Tillsammans samlade dessa underbara ungar ihop fantastiska 215.603 kg förbrukade batterier. Tack alla härliga miljöhjältar! Vill du fortsätta leva i förvissningen om att du gjort världen lite bättre ska du inte läsa längre.

Hur skulle det kännas om du fick reda på att 30 års batterisamlande varit delvis förgäves? Och värre ändå, att det insamlade kvicksilvret från batterierna använts på sämsta möjliga sätt för hälsan och miljön. Att statliga bolag tillsammans med ett antal skattemiljoner lämnat 30.000 kg insamlat kvicksilver till ett Schweiziskt bolag som i sin tur sålt giftet till fattiga länder i Sydamerika, Afrika och Asien. Och där det huvudsakligen använts för att utvinna guld samtidigt som arbetare och miljö förgiftats.

battery

Magasinet Filter (text: Morten Valestrand) beskriver i senaste numret vad jag skulle vilja kalla en av vår tids största svenska miljöskandaler. I korthet: Vi samlar batterier under 30 års tid. Många batterier innehåller kvicksilver. Eftersom kvicksilver är giftigt beslutar man sig för att stabilisera ämnet kemiskt till svavel. Ämnet som bildas har en orangeröd färg. Sverige beslutar tillsammans med tyska miljömyndigheter för att slutförvara detta pulver djupt inne i gamla tyska saltgruvor. Bolaget som mot betalning åtar sig att behandla kvicksilvret säljer det istället till fattiga länder och för att ingen ska märka något köper man tennisgrus som också har oragneröd färg. Saltgruvorna fylls med tennisgrus. Det hela upptäcks när skattemyndigheten fattar misstankar. Ridå!

Första gången jag hörde ryktas om detta var för ett par månader sedan på ett seminarium på Swetox med representanter för Ekokem (fd Sakab). Va?! Batteriåtervinningen i Sverige är ju prisbelönt. Det är ju en av kronjuvelerna i avfallshanteringen. Kvicksilver är ett av mycket få giftiga kemikalier, som med stor hjälp från Sverige till och med fått en egen internationell konvention, den s.k. Minamatakonventionen.

Jag vill inte ägna plats just nu åt att berätta om Kvicksilver och dess giftiga egenskaper (läs mer om detta här). Magasinet Filter förtjänar en stor eloge för detta avslöjande. Men det är något som saknas i repotaget tycker jag. Rösterna från återvinningsindustrin, från de barn och föräldrar som samlat in batterierna, från de myndigheter som fått vårt förtroende att ta hand om giftet, från miljörörelsen som peppat medlemmarna att hjälpa till. Visst gör det ont att bli grundlurad. Men varför denna tystnad? Varför ställer sig inte Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen och återvinningsföretagen och skriker ut sin ilska? Kan det vara så att vi miljövänner, miljötjänstemän och miljöaktivister tycker så mycket om vår egen förträfflighet att vi inte vill tala om vår egen skuld. Att vi faktiskt gjorde mer skada än nytta i detta fall. Även fast intentionen var klanderfri blev det fel. Självklart är huvuddelen av skulden inte vår, utan de kriminellas, men strategin att samla resultatet av 30 års arbete i ett enda lager och lita på diverse fina intyg visade sig inte vara tillräcklig.

Jag är medveten om PR-dogmerna som påstår att man når längre med positiva budskap och förstår att man kan vara rädd att rasera människors förtroende för återvinning. Jag tror dock att skuld är en av vår tids mest underskattade känslor. Var stolt att du kan skämmas även när du bara bidragit med din godtrogenhet, det visar att du har både hjärta och hjärna! Vi vet sedan länge att avfallsbranschen internationellt präglas av stora problem och utgör en enorm marknad för organiserad brottslighet. Då duger det inte att ansvarig myndighet säger att händelsen är ”djupt tragisk”. Hur ska vi någonsin kunna få en hållbar resursanvändning om vi förnekar problemen och vår egen skuld?

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Tillägg 160526: Nedan har Batteriåtervinningens kommunikationschef lämnat en viktig kommentar. Missa inte den.

Sex steg för att lyckas med säkra nanomaterial

Abstract molecular nanostructure model

Med ”nano-material” avses ytterst små material som definieras så att minst en dimension är av storleksordningen 1–100 nanometer. En nanometer är en miljondels millimeter.

Idag (17 maj 2016) skriver jag en debattartikel i Ny Teknik tillsammans med tre forskare från KI, Göreborgs universitet och KTH, om vikten att kombinera innovation och säkerhet när det gäller nanomaterial.

Bakgrunden är att vi träffades på ett vetenskapligt seminarium som arrangerades av Svensk Förening för Toxikologi för några veckor sedan. Utvecklingen och möjligheterna med nanomaterial växer för varje dag och vi kände att någon borde beskriva behovet av samordning av kunskap om innovation och säkerhet. Om en vecka invigs en ny plattform för nanosäkerhet vid Swetox i Södertälje. Det är ännu ett exempel på hur samverkan mellan universitet kan skapa nya möjligheter och det är glädjande att regeringen tar chansen att agera genom att satsa 5 miljoner per år. Enligt de  första planerna skulle (numera f.d.) miljöminister Åsa Romson invigningtalat, men oavsett vem som förklarar plattformen öppen den 23 maj saknas det inte viktiga uppgifter att ta itu med.

Den exceptionellt lilla storleken hos nanomaterial innebär att ett ämne kan få helt andra egenskaper när det förekommer som ett nanomaterial jämfört med sin större, ”vanliga” form. När möjligheterna är stora finns alltid risken att man glömmer bort säkerheten. Vi har sett det förr. När nya ämnen som bromerade flamskyddsmedel i TV-apparater och fluorerade vattentäta skikt i textilier lanserades i vår vardag reagerade få på att ämnenas persistens och toxicitet kunde orsaka miljö- och hälsoproblem. Idag tvingas vi lägga stora resurser på att styra bort från dessa farliga kemikalier.

I artikeln listar vi sex kunskapsområden där vi tycker att den nya plattformen behövs:

  1. Kunskap om validerade metoder för att identifiera och testa nanomaterial.
  2. Kunskap om var och hur nanomaterialen används i samhället.
  3. Kunskap om nanomaterialens effekter på människa och miljö, samt hur de interagerar med sin omgivning.
  4. Kunskap om risker för de som yrkesmässigt arbetar med nanomaterial.
  5. Kunskap om nanomaterialens möjligheter och risker utifrån principer om cirkulär ekonomi, med särskilt fokus på hantering av avfall och återvinning.
  6. Kunskap om hur implementering av lagar och regler fungerar och vilka delar som behöver bli bättre för att stärka utvecklingen av säkra nanomaterial.

Läs hela artikeln i Ny Teknik här.

Här kan du läsa om medförfattarna till artikeln och deras spännande forskning:

Hanna Karlsson, forskare vid Institutet för Miljömedicin (Karolinska Institutet). Studerar bland annat vilka effekter nanopartiklar kan orsaka på cellnivå.

Ulrica Edlund, docent vid Skolan för kemivetenskap (KTH). Arbetar med att ta fram nya smarta nanomaterial.

Thomas Backhaus, Professor vid Institutionen för biologi och miljövetenskap (Göteborgs universitet). Forskar bland annat på hur nanomaterial kan påverka miljön.

Kuppen för att stoppa lag mot hormonstörande ämnen

Varför har det varit så svårt att få EU att agera mot hormonstörande ämen? Lagen som kräver att hormonstörande ämnen ska stoppas har funnits sedan 2009, men ingenting har hänt. Sveriges regering drog till slut EU-kommissionen inför domstol och vann på samtliga punkter. Domstolen slog fast att ”kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter”. Under rättegången hävdade kommisionen att det behövdes en analys av vad det skulle kosta att följa lagen. Även detta avfärdade domstolen; ”det finns inte någon bestämmelse i förordningen som kräver en sådan konsekvensanalys”.

Domen i dag ökar våra möjligheter att skydda foster och små barn mot farliga kemikalier framöver. Nu är det viktigt att EU-kommissionen så snart som möjligt beslutar om kriterier för vilka ämnen som är hormonstörande, sa Kemikalieinspektionens generaldirektör Nina Cromnier då.

Men inget hände. EU-kommissionen vägrade helt enkel att följa domslutet eftersom det inte finns någon sanktionsmöjlighet. En av anledningarna är att det börjat dyka upp forskare som hävdar att hormonstörande ämnen inte existerar annat än i mycket höga doser, typ läkemedel. De hävdar att dagens rått-studier bör användas istället för de nya cell-baserade metoder som riktar in sig på mekanismer. Vetenskapliga diskussioner bygger ofta på att olika synpunkter bryts mot varandra. För att reda ut om det egentligen finns någon reell vetenskaplig motsättning träffades ett antal forskare i Berlin 11-12 april. Resultatet blev ett konsensusdokument där alla skrev under på betydelsen av tidig exponering, behov av att komplettera djurstudier med mekanistiska studier etc. Fantastiskt! Nu skulle inte industrin längre kunna hävda att forskningen visat något annat än att hormonstörande ämnen är en, om än svårstuderad, realitet.

Det vi inte visste då, var att det redan planerades för en kupp. Några av deltagarna hade i hemlighet bokat ett möte med EU-kommissionären för hälsa och livsmedel (Vytenis Andriukaitis) för att berätta något helt annat. Igår blev deras möte offentligt känt. Trots att bläcket på konsensusdokumentet knappt hunnit torka levereras något bland det grövsta jag sett inom forskningen. Samma personer som nyss skrev under på behov av mekanistiska studier och risker med exponering under fosterstadiet hävdar nu att forskningen om hormonstörande ämnen är pseudoforskning och att det inte behövs någon ny reglering av hormonstörande ämnen. Vidare anser de att kemikalelagar bör bygga på samma principer som vanliga rättegångar, med höga beviskrav och hellre fria än fälla. Att ett helt forskningsområde skulle vara styrt av välfinansierade påtryckningsgrupper är helt enkelt absurt, det skulle betyda att tusentals forskare, inklusive undertecknad, bluffar i vår forskning och är köpta av av en stormrik miljörörelse i syfte att förtala den svårt underfinansierade kemikalieindustrin. Detta bedskap sprids nu av samma industri i diverse media runt om i Europa.

Ta en titt på bilden som togs i samband med det hemliga mötet. Det är dessa gentlemän som står mellan oss och en möjlighet att skydda foster och små barn mot farliga kemikalier framöver. Var är alla kvinnliga forskare som dominerar dagens forskning om kemikalier? Var är de unga forskare som kan använda och förstå dagens moderna tekniker för mekanistisk forskning? Ibland säger en bild mer än tusen ord…

University of Konstanz Scientists

From the left: Prof. Richard Sharpe (back), Prof. Helmut Greim (middle), Prof. Sir Colin Berry (front), Prof. Pat Heslop-Harrison (back), Dr. Vytenis Andriukaitis, Commissioner of Health & Food Safety (middle), Prof. Daniel Dietrich (front), Prof. Wolfgang Dekant (back), and Prof. Alan Boobis (front) in Bruxelles, May 3rd 2016 (PRNewsFoto/University of Konstanz)

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Miljögifter och fetma

Den 8-9 oktober hölls en workshop i Uppsala om forskning kring kemikalier och fetma (se tidigare inlägg). Nu publicerar jag tillsammans med 18 andra forskare ett internationellt statement där vi argumenterar för att frågan om kemikaliers påverkan på fetma behöver tas på större allvar inom forskning och riskbedömning. Texten publiceras idag (2016-05-02) på engelska i Environmental Health Perspectives och återges här i min egen översättning på svenska. Orginaltexten inklusive fullständiga referenser går att läsa här.

/Mattias

uppsala

 “Uppsala Consensus Statement on Environmental Contaminants and the global obesity epidemic”

(Översättning: M. Öberg)

Fetma är ett växande problem, inte bara i de ekonomiskt utvecklade länderna, utan även i utvecklingsländerna. Eftersom fetma är associerat med hjärt-kärlsjukdom, diabetes, reproduktionsstörningar samt vissa vanliga cancerformer, ger den globala fetmaepidemin en stor negativ inverkan på människors hälsa globalt. Det har uppskattats att de sjukvårdskostnaderna för fetma i USA överstiger 200 miljarder USD per år (Cawley och Meyerhoefer 2012).

Den rådande uppfattningen i allmänhet och bland många läkare, är att den massiva ökningen av fetma som observerats under de senaste tre decennierna (Ng et al., 2014; Ogden et al., 2014) orsakas av dåliga vanor, inklusive ökat matintag och minskad fysisk aktivitet. Enligt denna allmänt vedertagna uppfattning är balansen av kaloriförbrukning och motion tillräcklig för att förklara den globala fetmaepidemin.

Ett antal ledande forskare möttes i Uppsala den 8-9 oktober 2015 för en gemensam internationell workshop om fetma och miljöföroreningar. Utifrån de forskningsresultat som presenteras vid seminariet, är det uppenbart att det nu finns ett stort antal experimentella djurstudier och epidemiologiska studier på människa som överensstämmer med den hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin. Detta gemensamma uttalande syftar till att informera andra forskare, myndigheter, politiker, industriledare och allmänheten om den viktiga roll som miljöföroreningar kan spela i relation till den växande fetmaepidemin. Vi föreslår också åtgärder som kan vidtas nu för att minska och förebygga effekterna av miljöföroreningar på fetma.

Ett ökande antal vetenskapliga studier tyder på att obalansen av kaloriförbrukning och fysisk aktivitet inte helt kan förklara fetmaepidemin. DNA-mutationer kan inte heller förklara förändringarna, eftersom genetiska förändringar kräver mycket lång tid. En nyligen publicerad studie, med data som samlats in under nästan fyra decennier i USA, visade på en ökning av både kaloriintag och BMI (body mass index). Överraskande var dock att man även för grupper med samma mängd kalorier och fysisk aktivitet, såg en betydligt högre BMI under 2006 jämfört med 1998. Författarna drog slutsatsen att ”andra faktorer än kost och fysisk aktivitet kan bidra till ökningen av BMI”(Brown et al. 2015).

Under det senaste decenniet har många forskningsstudier utvärderat hypotesen att miljöföroreningar kan bidra till fetma, och alltmer data ger stöd för denna hypotes (Gore et al., 2015; Grun och Blumberg 2009). Av särskilt intresse är studier som utvärderar exponering under foster och nyföddhetstiden, eftersom exponering under denna känsliga utvecklingsperiod sannolikt kan orsaka irreversibla effekter jämfört med exponeringar senare i livet.

Försöksdjur som utsätts för miljöföroreningar såsom bisfenol A (BPA), DDT, ftalater, perfluoroktansyra (PFOA), dioxiner och tributyltenn (TBT), under graviditeten löper större risk att föda avkomma som senare i livet får en ökad ansamling av kroppsfett (Angle et al., 2013; Grun et al., 2006; Hao et al.,  2013; Hines et al., 2009; Manikkam et al., 2013; Skinner et al., 2013; Somm et al.,  2009; van Esterik et al., 2015). De exponeringsnivåer som används i flera av dessa studier är lika låga som de som hittas hos människor. Forskare har också visat att exponering för DDT under graviditeten kan minska den basal metabolismen hos avkomman (La Merrill et al. 2014), ett faktum som kan förklara varför dessa ungar får en extra hög viktuppgång vid ett givet energiintag. Dessutom har exponering för BPA rapporterats leda till ökat födointag på grund av förändringar i hjärnan, vilket resulterar i stimulerad aptit (Mackay et al. 2013).

Under workshopen i Uppsala diskuterade konferensdeltagarna också studier på människa som visar att gravida kvinnors exponering för miljögifter är associerad med ökad tillväxt hos barnen. Ett flertal studier har visat att exponering under fosterstadiet för DDE (en nedbrytningsprodukt av DDT) är förknippad med en snabb viktökning hos barn (Iszatt et al., 2015; Valvi et al., 2014), och högre nivåer av DDE i blodet hos gravida mödrar är förknippat med fetma hos de vuxna barnen (Karmaus et al., 2009). Liknande samband har även setts när det gäller andra föroreningar, exempelvis hexaklorbensen (HCB) (Smink et al., 2008; Valvi et al., 2014), samt blandningar av klororganiska kemikalier (Agay-Shay et al., 2015). Sammantaget stöder dessa observationer hypotesen att den ”fetmafrämjande” effekter som noterats hos försöksdjur är också relevant för människor.

I Uppsala diskuterades också att fetma inte bör betraktas som en ”fristående” sjukdom. När fett ackumuleras i levern eller omger tarmen, hjärta och njurar, utvecklas ofta flera andra sjukdomar som diabetes och högt blodtryck. Fetma och dessa andra medföljande sjukdomar är viktiga riskfaktorer för ytterligare sjukdomar som förekommer senare i livet, till exempel hjärt-kärlsjukdom, och vissa vanliga cancerformer. Även reproduktionsstörningar och demens, som orsakar minskad livskvalitet kan ha ett samband med fetma. Miljöföroreningar har inte heller bara varit kopplade till utvecklingen av fetma, utan flera föroreningar, exempelvis polyklorerade bifenyler (PCB), dioxiner, BPA, och bekämpningsmedel har också visat sig ha ett samband med störningar av den mitokondriella funktionen, fettomsättning, insulinresistens, diabetes och högt blodtryck i både försöksdjur och i studier på människa (La Merrill et al., 2013; Lim et al., 2009). Dessutom kan dessa effekter induceras experimentellt hos möss genom exponering för miljögifter (Alonso-Magdalena et al., 2011; Gore et al., 2015). Således tyder djurstudier på att exponering för miljögifter kan vara en bidragande faktor, inte bara till fetma, utan också till sjukdomar associerade med fetma och till en förändrad metabolism och/eller reproduktionsförmåga.

Ett annat viktigt fynd som diskuteras vid mötet i Uppsala är att den ”fetmafrämjande” effekten av tributyltenn (TBT) inte bara observerats i den första generationen, utan att effekten förs vidare även till efterkommande generationer (Chamorro-Garcia et al., 2013). Detta fenomen har i andra experiment visat sig bero på epigenetiska mekanismer; epigenetiska händelser innebär inte förändringar direkt i den genetiska koden, utan snarare av bestående förändringar i regleringen av genuttryck (Skinner et al., 2013). När det gäller TBT, aktiverar denna förorening en del av det cellulära maskineriet som fortsätter att driva ökad utveckling av fettceller i kommande generationer. Sådana effekter blir särskilt tydliga när försöksdjuren hålls på en fettrik kost (Chamorro-Garcia et al., 2013).

Baserat på resultaten som diskuteras vid mötet i Uppsala, föreslår vi att flera åtgärder vidtas för att begränsa de potentiellt skadliga effekterna av miljögifter i relation till fetma:

  1. Öka satsningar och finansiering av forskning för att ytterligare undersöka mekanismerna i samband med kemiskt inducerade metabola störningar, för att undersöka blandningar, och för att i forskning använda låga exponeringsnivåer som är relevanta för de nivåer som finns i olika befolkningsgrupper.
  2. Initiera utbildning av läkare och annan sjukvårdspersonal kring effekter av miljöföroreningar på ämnesomsättning i syfte att öka medvetenheten om detta problem, och hur dessa personer skulle kunna vägleda sina patienter, liksom den allmänna befolkningen för att begränsa exponeringen för dessa föroreningar.
  3. Se till att kunskapen om fetmafrämjande miljökemikalier införlivas i regelverk och folkhälsopolitik.
  4. Se till att nya kemikalier som skall släppas ut på marknaden testas på lämpligt sätt avseende effekt på ämnesomsättning.
  5. Se till att alla kemikalier som ingår i konsumentprodukter redovisas i syfte att öka allmänhetens medvetenhet om deras användning, samt att erbjuda individer den information de behöver för att undvika exponering.
  6. Hitta ytterligare sätt att öka allmänhetens medvetenhet om miljöföroreningar och andra faktorer, utöver balanserat kaloriintag, som kan vara involverat i fetmautveckling. Öka medvetenheten om att kemikalier har potential att ge effekt i kommande generationer. Denna åtgärd bör också omfatta utbildning om hur man undviker exponering för dessa föroreningar.

Eftersom det nu finns många djurstudier och epidemiologiska studier som överensstämmer med hypotesen att miljögifter kan bidra till den globala fetmaepidemin, finns ett akut behov av att minska bördan av miljöföroreningar, så att fetma inte blir det ”normala” i framtiden. Deltagarna i Uppsalamötet har dragit slutsatsen att vi bör fokusera på betydelsen av tidig prevention genom att minska kemisk exponering, snarare än att bara behandla etablerad sjukdom. Precis som en dålig start kan påverka hela livet kan även en bra start ge långsiktigt goda resultat.

Orginaltexten har undertecknats av följande forskare:

Lars Lind, Department of Medical Sciences, Cardiovascular Epidemiology, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Monica Lind, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Margareta H Lejonklou, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Linda Dunder, Department of Occupational and Environmental Medicine, Uppsala University, Uppsala, Sweden

Åke Bergman, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Carlos Guerrero-Bosagna, Linköping University, Department of Physics, Chemistry and Biology, Linköping, Sweden

Erik Lampa, UCR-Uppsala Clinical Research center, Uppsala, Sweden

Hong Kyu Lee, Department of Internal Medicine, College of Medicine, Eulji University, Seoul, South Korea

Juliette Legler, Institute for Environmental Studies, VU University Amsterdam, The Netherlands

Angel Nadal, CIBER de Diabetes y Enfermedades Metabólicas Asociadas, CIBERDEM  Instituto de Bioingeniería, Universidad Miguel Hernández de Elche, Elche, Alicante, Spain

Youngmi Kim Pak, Department of Physiology, College of Medicine, Kyung Hee University, Seoul, Korea

Richard P Phipps, Department of Environmental Medicine, University of Rochester, Rochester NY, USA

Laura N Vandenberg, University of Massachusetts Amherst, Amherst, MA, USA

Daniel Zalko, Institut National de la Recherche Agronomique (INRA), University of Toulouse, Toulouse, France

Marlene Ågerstrand, Department of Environmental Science and Analytic Chemistry, Stockholm University, Stockholm, Sweden

Mattias Öberg, Swedish Toxicology Sciences Research Center (Swetox), Södertalje, Sweden

Bruce Blumberg, Department of Developmental and Cell Biology, University of California, Irvine, California, USA

Jerrold J Heindel, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States

Linda S Birnbaum, National Institute of Environmental Health Sciences/National Institutes of Health, Research Triangle Park, United States