”Vanlig blomma botar snuva och ger ökad sexlust.”

Det nordiska köket har så mycket mer än köttbullar och sill. Det senaste decenniet har matskribenter från hela världen noterat att nya smakupplevelser i världsklass skapas på restauranger i Skandinavien. En av de nya trenderna är vilda växter som ger både smak och färg. När de långväga transporterna ifrågasätts och problemen med bekämpningsmedel diskuteras allt mer, särskilt när det gäller importerade grönsaker och frukter, så känns det fint att kunna äta örter som bokstavligen växer runt knuten. Dessutom finns mängder av berättelser om hur olika lokala växter använts för ökad hälsa och välbefinnande genom historien.

Vad vi kanske glömmer bort är att det ”naturliga” ofta kan vara betydligt giftigare än våra syntetiska tillsatser. Som en del av en kontrollkampanj besökte nyligen danska livsmedelsverket 150 restauranger och lokala livsmedelsproducenter och undersökte deras användning av växter som plockats i naturen eller odlats i privata trädgårdar. Bland de arter som användes fanns blommorna från 23 olika växter. Nu har toxikologer utvärderat giftigheten och det fanns en hel del spännande innehåll (Egebjerg et al., 2018). Ett problem med vilda växter är den naturliga variationen. Halterna av olika ämnen varierar mycket från blomma till blomma. Just den stora variationen mellan olika växter av samma sort hänger samman med att man inte förädlat växten. Istället har den fått utveckla en stor och relativt okänd variation i det vilda. Det är lite som med äpplen. De äppelsorter vi odlar är noga utvalda för att ha önskvärd smak och konsistens, medan vildsådda äpplen ofta har helt andra egenskaper.

Av de 23 blomsorter som ingick i undersökningen innehöll 13 substanser som kan skada hälsan. De flesta gifterna som hittades ger ingen akut effekt, men kan orsaka skador om man exponeras under längre tid. Vissa av de identifierade substanserna är till exempel kända för att vara cancerframkallande. Andra kan skada nervsystemet eller reproduktionssystemet.

blommaimat

Ett spännande exempel på en populär matväxt är krasse (Tropaeolum majus). Alltså inte smörgåskrasse, utan de där orangea blommorna som är mångas favorit i blomlådan på sommaren. Det är kanske ingen ny företeelse att äta dessa blommor. Genom historien har de haft rykte om sig att reta sexualdriften. Andra medicinska åkommor som ansågs kunna botas med krasse var skoskav och snuva. Som en kombo av viagra, näsdroppar och plåster – allt i en och samma blomma. Tyvärr visar djurstudier att extrakt på de gröna bladen i verkligheten orsakar hormonstörningar och ger ökad risk för tidiga missfall. Hur mycket giftighet som ryms i själva blommorna är dock än så länge okänt, så hoppet om mirakelblomman kan få leva vidare ett tag till.

/Mattias

Annonser

Ett svart papper

Tänk dig ett vanligt klassrum med 30 bänkar. Eleverna står utanför och ska snart släppas in. Läraren förbereder 30 kuvert. I 10 kuvert lägger hon svarta lappar medan 20 kuvert innehåller vita lappar. De som får en svart lapp kommer att få sitt betyg sänkt med ett steg medan de som får vita lappar får behålla sitt riktiga betyg. När alla kuverten är klara, blandar läraren kuverten och öppnar sen dörren för att släppa in eleverna. Samtidigt kommer vaktmästaren in i rummet för att lämna en skarvsladd till projektorn. Utan att läraren märker något byter vaktmästaren ut ett av kuverten. I det nya kuvertet ligger en svart lapp. När vaktmästaren gått ropar läraren upp eleverna, en i taget. De får komma fram och hämta varsitt kuvert. Det visar sig då att en elev har blivit sjuk, så det är bara 29 elever i klassen. Nåja, tänker läraren, och slänger det överblivna kuvert utan att titta vilken färg det är på lappen. Två kuvert med okänt innehåll ingår därmed inte i lottningen. Ett kuvert har vaktmästaren tagit och ett kuvert har läraren slängt.

Articles

Nu får alla elever öppna sina kuvert. De som får svarta lappar blir naturligtvis ledsna. Det känns orättvist. Men läraren berättar sanningsenligt att mycket i livet är orättvist.

Senare samma dag händer något oväntat. En elev har sett att vaktmästaren stoppat en svart lapp i ett kuvert och sedan bytt ut ett av kuverten. Eleven har gått till studierektorn och berättat. Många, även elevernas föräldrar som läst om händelsen på klassens facebooksida, blir upprörda och kräver att skolledningen undersöker saken. Studierektorn kommer nästa dag till klassrummet och ber alla som har fått svarta lappar komma fram. Hon räknar dessa elever och finner att det är tio stycken. ”Allt är som det ska”, säger hon, märkbart lättad. Hon berättar för klassen att vaktmästaren är oskyldig och kräver att eleven som anklagat vaktmästaren nu ska be om ursäkt. SLUT.

Varför berättar jag denna historia i en blogg om kemikaler och riskbedömning? Jo, tänk nu om klassen, istället för kuvert med svarta lappar, utsatts för en kemikalie i dricksvattnet. Antag att ämnet hos vissa individer stör hjärnans utveckling. Någon elev får därmed en lägre förmåga att tillgodogöra sig kunskap än vad hen annars skulle haft. Precis som i exemplet med de svarta och vita lapparna är det dock svårt, ja omöjligt, att bevisa om någon och i så fall vem som drabbats. Bör den som släppt ut kemikalien,  precis som vaktmästaren, därmed betraktas som oskyldig? Eller ska man säga att eleverna lidit skada som grupp och att föräldrarnas oro är berättigad?

/Mattias

Ett sopnedkast rakt in i våra hem

Vanliga hushållsprodukter gjorda av återvunnen plast innehåller ibland giftiga kemikalier som både politiker och företag i Sverige och EU har beslutat sig för att ta bort. Ett exempel är bromerade flamskyddsmedel. Nya produkter gjorda av ny plast får inte innehålla de här flamskyddsmedlen, men om prylarna är gjorda av återvunnen plast så är det okej. Hur kan det vara möjligt att ha ett stort sopnedkast rakt in i våra hem? Här finns ett hål i dagens lagstiftning. Cirkulär ekonomi bygger på att vi lyckas skapa giftfria kretslopp där allt avfall är en resurs som kan tas till vara, men om vi får in ämnen med farliga egenskaper i kretsloppet blir den återvunna plasten också en giftspridare.

Sveriges konsumenter nyligen undersökte förekomsten av miljögifter i återvunnen plast. Man analyserade 430 produkter från EU och EU:s grannländer. I var fjärde produkt, däribland leksaker och köksprodukter, hittade man spår av bromerade flamskyddsmedel. Var tionde produkt överskred gränsen för vad som är tillåtet i produkter av ny plast och högst var koncentrationen i leksaker.

Jag har inte lyckats få reda på vilka koncentrationer man hittat, men det är ytterst osannolikt att det skulle kunna matcha halten av dessa kemikalier som vi får i oss via maten. Det handlar alltså inte om några ökade risker på individnivå utan om försämrade möjligheter att rensa hela systemet och minska den exponering vi alla utsätts för. Som jag ser det finns två olika problem vi snabbt behöver lösa.

Problem 1 – importerad fulplast. Vi måste stoppa importen av s.k. fulplast till EU. Den enda långsiktigt hållbara åtgärden är såklart att införa global eliminering. Som det ser ut i dag har vi stränga regler för ny plast tillverkad i EU, men importerar samtidigt prylar där dessa förbjudna ämnen ingår. Denna plast smutsar ner vår miljö, våra hem och försvårar vår återvinning. Samtidigt skadar den svensk plastindustri genom ojust konkurrens.

Problem 2 – gamla produkter. Vi behöver skapa tekniska möjligeter att ta tillvara äldre plastprodukter och skapa nya rena råvaror. Ett exempel är gamla plastmattor med PVC som är mjukgjorda med ftalater. Vi behöver ta tillvara även dessa resurser på något sätt. Att få energi genom förbränning är ett sätt, men ett mer innovativt och förslag är plastraffinaderier, som klarar att bryta ner plast till enkla råvaror. Denna typ av teknik utvecklas bland annat vid Chalmers i Göteborg, och kan användas för att göra ny ren plast.

För att klara detta behöver Sveriges industri fortsätta utveckla nya kemikalier och smart design som gör återvinning smidig. Potentialen är stor. Återvinningsindustrin har presenterat data som visar att tre fjärdedelar av allt material som återvinns i Sverige bränns, läggs på soptipp eller förstörs så att det inte går att använda igen. Värden motsvarande 42 miljarder kronor går därmed förlorade varje år.

För att klara omställningen till cirkulär ekonomi behöver vi en nationell avfallsplan och myndigheter som förstår problemen som uppstår i skiftet till en cirkulär ekonomi  när det gäller kemikalier. I vintras kom Naturvårdsverket med ett utkast till nationell plan som var mer än lovligt tandlöst. Naturvårdsverkets förslag saknade (!) mål och prioriteringar. Kan det ens kallas för plan?

sopor lettland

Här brinner ett Lettiskt sopberg 2017. En del av innehållet visade sig komma från Sverige. I förslaget till nationell avfallsplan saknades strategier för att hindra liknande problem i framtiden. Regeringen tvingades be Lettland om ursäkt.

Nyligen kom så en annan viktig rapport från Naturvårdsverket, ”Ökad Plaståtervinning – potential för utvalda produktgrupper”. I denna rapport för man fram synen att dagens plastmaterial i stora drag duger bra som de är, och att det bara återstår att plasten helt enkelt samlas in. Detta uppmärksammade även Magnus Hedenmark och Ingela Wickman Bois nyligen i en debattartikel i Aktuell Hållbarhet. Naturvårdsverkets syn på kemikalier i avfall har haft många problem på senare år med kvicksilverskandalen som lågvattenmärke (Läs mer om hur allt insamlat kvicksilver från miljöstationerna hamnade hos kriminella ligor). Kanske kände ledningen på sig att den nya plaståtervinnings-rapporten inte var tillräckligt bra, men istället för att skicka tillbaka texten till konsulterna så avsäger man sig ansvaret i rapportens förord. Så här skriver man: ”Naturvårdsverket har emellertid inte tagit ställning till innehållet i rapporten. Författarna från IVL svarar för innehåll och slutsatser.”  Jag tycker det är oacceptabelt att statliga myndigheter ger ut viktiga rapporter som de inte själva kan ta ansvar för. Samverka gärna med konsulter, men våga stå för och ta ansvar för slutsatserna!

Ska vi få bort farliga kemikalier måste alla aktörer dra år samma håll. Naturvårdsverket behöver upp på banan. EU behöver skärpa reglerna för redovisning av produkters innehåll och höja kraven på importerade produkter. Svenska företag behöver ligga långt framme i utveckling av material och design. Allt detta kräver såklart en bas av forskning och utbildning där svenska universitet samverkar både inom akademin och med det omgivande samhället.

/Mattias

Disclaimer: Åsikterna som framförs är mina egna och representerar inte Karolinska Institutet eller Institutet för Miljömedicin.

 

 

Är ett glas saft lika farligt som en cigg efter en operation?

Ja, mat och miljö påverkar risken att drabbas av cancer. Nej, det innebär inte att man kan behandla cancer genom att äta nyttig mat.

Svenska Dagbladets hälsoskribent Henrik Ennart har i en serie artiklar skrivit om mat och cancer. I artiklarna finns många viktiga fakta om hur vi kan minska risken för cancer genom att äta mindre kött och mer grönsaker etc. Det finns också ett viktigt resonemang om att utnyttja krisen som en individ hamnar i efter ett cancerbesked till att hitta en hälsosam livsstil. Men sen händer något i texten. Gränsen mellan fakta och ren spekulation överskrids och det som nyss var goda råd för vardagen blir till möjliga behandlingsformer. Man nämner fakta och källor med hög trovärdighet (forskare…Världscancerfonden…bevis) och därefter lägger man in egna påståenden (behandla cancer…koppling mellan blodsocker i allmänhet och cancer) utan att tydliggöra skillnaden. Retoriken påminner om när någon smiter in på tunnelbanan efter någon som öppnat grinden.

Exempel 1. Under rubriken ”Som att ge ex-rökare cigg efter en lungoperation” intervjuas en patient som upprörs över att ha fått en smörgås och ett glas saft efter en canceroperation. Extra allvarligt anses det vara att en skiva skinka låg på mackan. Det jämförs med att bjuda på en cigarrett. Läkarna beskrivs som oförstående och okunniga.

– När jag vaknade upp efter operationen erbjöds jag den vanliga sjukhusmaten: saft och limpsmörgås med processad skinka. Jag tycker det är ungefär som att ge en före detta rökare en cigg efter en lungoperation. (SvD, 21 okt, 2018)

Fakta: Det är väldigt bra att göra ett rökstopp i samband med en operation. När du röker får kroppens vävnader mindre syre. Det gör att operationssåret läker långsammare. Det ökar också risken för sårinfektion. Den som är rökfri en tid före och en tid efter operationen kan halvera risken för komplikationer. När det gäller saft och limpa saknas vetenskapliga studier. Efter operation och den fasta som patienten genomgår inför ingreppet behöver kroppen både vätska och energi. Ett glas saft och en smörgås är inte farligt på samma sätt som cigaretter. Det är faktiskt inte farligt alls!

Exempel 2. I SvD-artikeln förklaras att cancerceller vill ha massor med energi och frodas om det finns socker. Det påstås vara en upptäckt med mer än 90 år på nacken och som nu åter tilldrar sig stort forskarintresse. Man talar även om möjligheten att på sikt behandla cancer genom att påverka blodsockernivån i kroppen.

Fakta: Alla celler i kroppen behöver energi i form av socker (glukos). Därför ger man ibland glukos via dropp till patienter. Hos de flesta personer hålls blodsockerhalten relativt konstant i kroppen. Personer som har diabetes har däremot både högre nivåer av socker i blodet och en ökad risk att dö i sin cancersjukdom. Det betyder dock inte att det är blodsockret i sig som är orsaken till att människor drabbas av cancer.

”Sedan dess har hon lärt sig att cancerceller vill ha massor med energi och frodas om det finns socker. Det är en upptäckt med mer än 90 år på nacken som för närvarande tilldrar sig stort forskarintresse runt om i världen eftersom det ger hopp om möjligheten att behandla cancer genom att påverka blodsockernivån i kroppen. Redan finns det enligt Världscancerfonden övertygande bevis för en koppling mellan högt blodsocker och cancer i livmodern.

– I den svenska cancervården har detta inte satt några spår alls. Det är helt sjukt, säger Malin Kvist.” (SvD, 21 okt, 2018)

Om fler följde Världscancerfondens råd skulle färre människor drabbas av cancer. Men råden är inte tänkta att ligga till grund för behandlingsformer på sjukhuset efter en canceroperation.

/Mattias

Disclaimer: Texten är min egen och representerar inte Karolinska Institutet

Kemofobi och kemofobifobi

För ett par år sedan var jag inbjuden som expert till en amerikansk myndighet som arbetar med beredskap för kemiska attacker och olyckor. I handbagaget låg tjocka dokument om stridsgaser och andra extremt giftiga ämnen som VX, fosgen och fluorvätesyra. När man reser till USA och ska gå igenom passkontrollen får man ju alltid svara på ett par frågor av typen – Vad jobbar du med?

”Why are you travelling to the USA?”

”I am participating in a scientific meeting”

”What is the meeting about?”

(Här började jag svettas lite. Hade på känn kemiska vapen inte var ett bra svar)

”It’s about chemical safety, sir”

Kanske var det hänvisningen till “säkerhet” som öppnade dörren.

tox symbols

Sämre gick det nyligen för en kollega som forskar på kemikalier och cellkärnans receptorer. Hon svarade kort och gott att hon arbetar med “kemikalier”. Det resulterade i timmes väntan i gränsmyndighetens förvar eftersom amerikanarna ville ha tid för en extra kontroll. Ordet kemikalier väcker tydligen misstänksamhet. Samtidigt var det kanske tur att hon inte nämnde “nuclear receptors” 🙂

Även i Sverige finns en utbredd misstänksamhet mot kemikalier. Vissa kallar det kemofobi. En del hävdar att själva ordet kemofobi skapats i ett försök att förringa faran med kemikalier och håna miljörörelsen. Det är inte helt osannolikt, men nog finns det ett korn av sanning när vi möter människor som vill köpa varor ”fria från kemikalier” och i tidningsrubriker om att ”farliga kemikalier” hittats i våra hem när det handlar om låga nivåer av relativt ofarliga ämnen på väg att fasas ut. Wikipedia har en läsvärd artikel om kemofobi, som ger en bra förståelse om vad ordet betyder och hur det har använts. Samtidigt finns betydande fördelar med viss kemofobi. Att människor känner oro även för små risker betyder inte att vi som samhälle bör tillåta dessa risker. På befolkningsnivå kan de ha en betydande effekt. Utfasningen av kemikalier som har oönskade egenskaper är i grunden ett tecken på att utvecklingen går framåt. Man kan till och med hävda att många av våra viktigaste regelverk aldrig hade kommit till stånd om det inte varit för den oro som K-ordet skapar.

På senare tid har jag observerat något som kan kallas kemofobifobi. Senast såg jag det i ett inlägg från Agnes Wold, välkänd och debattglad professor från Göteborgs universitet. Hon är kritisk mot universitetens informationsavdelningar som hon menar är ”spridare av skräck” och ”krösamajor”, när de berättar om nya studier kring kemikalier och hälsa. Mammor ska besparas information och debatt kring kemikalier för att inte skrämmas upp i onödan. Av någon anledning är det alltid kvinnor som ska skyddas från dessa känslostormar och lurande skuldkänslor.

Både kemofobi och kemofobifobi har dock drag av att ny kunskap inte behövs. I det förra fallet räcker det att peka ut kemikalier i allmänhet och i det senare om att undvika att tala om exponering och risker. Sanningen är att det finns väldigt få enkla och generella svar när det gäller kemikalier. Därför behöver vi fortsatt satsa på utbildning och forskning inom kemi och toxikologi. Då lägger vi grund för nya kemiska innovationer och ett hållbart samhälle och ges möjlighet att föra samtal om både möjligheter och risker med kemikalier.

Kunskap om kemi behöver komma ut på många olika sätt. Här är några goda exempel från veckan som kommer:

16 oktober. Över 800 deltagare varav de flesta ungdomar besöker Aula Medica på Karolinska Institutet i Solna för att lyssna till och mingla med forskare, studenter och personer som jobbar med kemikalier, miljö och hållbar utveckling.

17-18 oktober. Kemikaliedagarna i Göteborg. Jag är där och ska bland annat debattera kemikaliefrågor med Dr Emma Frans. Hoppas vi ses där!

19-20 oktober. Kemins Dag. 110 000 barn och unga kommer genomföra samma Kemins Dags-experimentet på ungefär 1 000 skolor och 12 science centers. Kul och lärorikt!

/Mattias

Mer om bedömningen av PFAS

Ni som följer bloggen känner ju till att det förekommer en diskussion om att sänka nuvarande riktvärde för PFAS-ämnen. Idag rapporterar media om detta och jag har bland annat blivit intervjuad av radio Gotland P4. Nyheten har därefter nått nationell spridning, vilket gör att jag vill dela lite mer bakgrundsinformation ifall någon söker mer fakta.

Här är länkar till en del av det media rapporterar (uppdateras löpande):

Radio P4 Gotland

Längre intervju P4 Gotland

Radio P4 Blekinge

Nu till sakfrågan:

År 2008 gjorde EU:_s livsmedelsmyndighet en riskbedömning för ett par av de PFAS-ämnen som ofta hitas i dricksvatten, dvs. PFOS och PFOA. Expertgruppen (CONTAM) bedömde att det tolerabla dagliga intaget (TDI) för PFOS var 150 ng/kg kroppsvikt/dag och för PFOA 1500 ng/kg kroppsvikt/dag. Slutsatserna baseras på olika djurförsök och ligger till grund för Livsmedelsverket nuvarande bedömning av dricksvatten och åtgärdsgränsen 90 ng/liter.

I år (2018) har samma expertgrupp gjort en ny bedömning. Denna har hittills bara presenterats på en vetenskaplig konferens (se två bilder nedan). Själva rapporten är därför inte publicerad ännu och publiceringen har fördröjts eftrersom flera länder lämnat kritik mot slutsatserna. I sin nya bedömning utgår experterna från observationer i människor. I en studie från USA där man analyserat blodet på ca 46.000 personer ser man till exempel en höjning av kolesterolvärdena, vilket kan utgöra en ökad risk för hjärtkärlsjukdom. Man rapporterar också om andra studier som visar på lägre födesevikt hos barn, sämre immunicering i samband med vaccinering och påverkan på levern (höjda ALT-värden). Sammantaget landar expertgruppen på  nya TDI-värden som är betydligt lägre. För PFOS är det nya förslaget 2 ng/kg/dag och för PFOA ca 1 ng/kg/dag.

Den nya bedömningen är alltså inte publicerad och bör därför tas med en nypa salt. Jag har personligen invändningar mot hur de beräknat dos-effektsambanden, vilket ju är ett av mina forskningsområden. Men den nya bedömningen visar ändå att Livsmedelsverket omgående kan behöva se över åtgärdsvärdet för dricksvatten. Svenska forskare har goda möjligheter att hjälpa till i utredningen. Vi har lång erfarenhet av liknande miljöhälsofrågor och eftersom människor i Sverige exponerats finns stora möjlighet att ta reda på eventuella hälsoeffekter. Kanske kan svenska data bli avgörande även för den europeiska bedömningen i framtiden.

/Mattias

Disclaimer: Slutsatserna representerar inte Kaolinska Institutet eller Institutet för Miljömedicin (IMM).

IMG_5587

IMG_5588

Ny bok: Allt är gift

En här av romerska soldater beger sig på marsch i trakten av Svarta havets kust. De tillhör Pompejus armé och har i uppdrag att en gång för alla nedgöra romarnas ärkefiende, kung Mithridated VI av Pontos. Mithridates tar då hjälp av lokalbefolkningen i bergsområdet och placerar vaxkakor med honung längs den väg som Pompejus trupper färdas. Honungen är söt och god, men bina har sugit nektar av giftig Rhododendron. Giftet leder till muskelsvaghet, yrsel och kräkningar och Pompejus soldater blir ett lätt byte.

alltärgift

Professor Olle Matsson bok ”Allt är gift” formligen svämmar över av liknande anekdoter kring gifter. Vi får korta inblickar i toxikologins, i alla fall de dödliga ämnenas, betydelse genom människans historia. Här finns inte bara gamla greker och romare, utan även kända svenskar som Dan Andersson, som dör på ett hotellrum efter att det behandlats med cyanidångor mot vägglöss. Även moderna giftmord, ända fram till våra dagar, ryms i texten. Boken är en gifternas antologi och tematiskt upplagd i kapitel kring till exempel kemiska vapen, brott och straff, jakt, gifter i livsmedel. Dessutom har författaren försett boken med gedigen referenslista, strukturformler och personregister.

Det blir lite av en giftkatalog, som då och då glimmar till när fakta som presenteras berör händelser som läsaren kan relatera till. Varför är alkemister så intresserade av kvicksilver när de vill tillverka guld? Vad betyder egentligen ordet botox? Varför vad det viktigt att två personer deltog på flygplatsen när Kim Jong-Nam (bror till Nordkoreas diktator) giftmördades februari 2017? Det som däremot saknas är gestaltningen av personerna som presenteras. Vad tänkte och kände de? Likaså finns få resonemang kring de historiska konsekvenserna och påverkan i samhällsdebatten. Avgörande ögonblick presenteras istället utifrån kemisk vinkel, sakligt med symtom och doser. Svettningar, hallucinationer, diarréer och kräkningar redovisas utan omsvep. Korta utdrag ur historiska verk ger röst åt dåtidens åskådare, men sedan hastar författaren vidare till nästa händelse.

Först blir man som läsare nästan irriterad på att inte få stanna upp och låta historierna bottna, men successivt växer känslan av att detta är ett verk som bör läsas styckevis. Här finns frön till otaliga samtal och föreläsningar (och antagligen plockat ur författarens gedigna erfarenhet som föreläsare). Alla som möter elever och studenter och behöver en historia för att väcka intresse för kemi får i boken en skattkista att ösa ur. Funderar någon på att skriva en deckare där personer mördas med gift gör man klokt i att först läsa Olle Matssons bok.

/Mattias

PS. Denna text publiceras även i Kemivärlden Biotech Kemisk Tidskrift 2018 – No 5

Olle Matsson är professor i kemi vid Uppsala universitet och populär föredragshållare om gifter. Han har tidigare skrivit En dos stryknin – om gifter och giftmord i litteraturen.

Tidigare okända PCB:er i nyrenoverade kök

Jag inledde veckan med ett besök i Krakow där världens största konferens för forskning kring långlivade miljögifter pågick. Bland alla spännande resultat var det särskilt en studie som väckte min nyfikenhet. En grupp forskare från universitetet i Iowa, USA, har hittat miljögiftet PCB i vanliga bostäder. Men det rör sig om en tidigare okänd form av PCB.

Referens: Herkert et al. (2018) ”Emissions of Tetrachlorobiphenyls (PCBs 47, 51, and 68) from Polymer Resin on Kitchen Cabinets as a Non-Aroclor Source to Residential Air.” Environmental Science and Technology 52:5154−5160.

PCB är ett ämne, som var populärt fram till 1970-talet, då det förbjöds på grund av sina giftiga egenskaper. Bland annat användes PCB för att foga samman betongkonstruktioner och därför har många fastigheter idag genomgått dyra saneringar. PCB bryts ner mycket långsamt och fortfarande ser vi tydliga spår i miljön. Halten i bröstmjölk är fortfarande ganska hög. I teorin finns 209 olika PCB:er, men eftersom vi vet vilka PCB:er som användes förr i tiden så analyserar forskare och myndigheter bara dessa välkända PCB-varianter.

I den nya studien tog forskarna luftprover i hemmiljön och letade efter nya PCB-varianter. Plötsligt dök tre nästan okända PCB:er upp i deras analyser (PCB-47, PCB-51 och PCB-68). Eftersom dessa inte ingår i de analyser som normalt genomförs vet ingen hur vanliga de är. Högst halter hittades i nybyggda hus och i lägenheter där man nyligen renoverat köket. Forskarna misstänker därför att PCB:er bildas oavsiktligt när man skapar fasta ytmaterial, som lacker och färger. De avdunstar sedan sakta till inomhusluften. Ett ämne som man misstänker kan ligga bakom är di-(2,4-diklorbensoyl)peroxid, som har vissa likheter med PCB-47 (se bild).

Eftersom vi tidigare inte känt till att dessa ämnen kan finnas i inomhusluften saknas kunskap både om exponering och hälsorisker. Låt oss hoppas att såväl forskare och företag nu tar reda på om dessa ämnen förekommer i svenska hem och om de kan utgöra en hälsorisk.

/Mattias

pcb

Jordbruksverket begär att anslaget för 3R-centret ska minska

Alla som arbetar med nya metoder och alternativ till djurförsök vet att området är underfinansierat. Sverige satsar årligen 13 miljoner på denna forskning via vetenskapsrådet. Andra länder agerar annorlunda. I Holland har man nyligen tagit fram en strategi med målet att bli ledande inom nya metoder, men inte av djuretiska skäl utan för att man ser det som en viktig sektor inom Life Science.

När det gäller forskningen i Sverige däremot har forskningsanslagen varit oförändrade i mer än tio år. De forskningsprojekt som klarar den hårda granskningen får betydligt mindre än vanliga forskningsprojekt samtidigt som det är tre gånger så svårt att få anslag (dvs. andelen ansökningar som beviljas är bara 8% jämfört med 24% för Vetenskapsrådets övriga utlysningar). Projektförslag med alternativa metoder får också minder pengar. De finansieras med ca 800.000 kr/år medan övriga traditionella projekt får ca 1,2 miljoner/år. Skulle forskningen kring alternativ få en likvärdig behandling med avseende på beviljandegrad och storlek så borde anslaget höjas till närmare 59 miljoner. (Här kan du läsa statistiken från Vetenskapsrådet)

jbv

Förra året gjordes dock en rejäl nysatsning. På Jordbruksverket i Jönköping startade ett nationellt 3R-center, med syfte att stärka utvecklingen genom samverkan och sprida kunskap om alternativa metoder. För detta ändamål fick man ett anslag på 15 miljoner per år. Men det har varit svårt att få ordning på verksamheten. Efter ett och ett halvt år (och till en kostnad av 22 miljoner) har man visserligen anställt en grupp tjänstemän och fått ihop en styrgrupp. Man har också en logga och en vision ”djurens välfärd i fokus och färre djur i försök”. På Jordbruksverket hemsida har man några egna sidor, symptomatiskt nog under fliken ”DJUR”. Problemet är att man inte hinner göra av med slantarna i samma takt som de kommer in. Istället har man låtit den övriga löpande verksamheten få ett tillskott från pengarna till 3R-centret, vilket Ekot rapporterade om i våras. Kring samarbetsprojekt och utveckling har det hänt väldigt lite.

På detta borde tjänstemännen på departementet reagera. Det är inte ok att statens resurser i en så viktig fråga inte kommer till nytta. Ville regeringen på allvar att utvecklingen kring alternativa metoder skulle ta fart kan man ge tydliga direktiv om att medel ska gå till samarbetsprojekt och inte gömmas i lådorna på Jordbruksverket. Men sorgligt nog verkar man istället ha valt en helt annan strategi i budgetunderlaget. Plötsligt ber Jordbruksverket regeringen att kraftigt sänka (!) anslaget till 3R. Inför budgetarbetet hävdar man att uppstarten visserligen behövt ett anslag på 15 miljoner men att man framöver klarar sig med 10 miljoner.

Det är naturligtvis bra att skattemedel inte slösas bort, men vore det inte bättre om de kom de alternativa metoderna till glädje genom att lägga ut uppdrag till forskare och organisationer som har konstruktiva idéer. 3R-centret har en styrgrupp med flera experter på 3R. Där sitter även representanter för Djurens Rätt. Jag vill fråga: Står ni verkligen bakom en kraftig nerskärning eller är styrgruppen mest en diskussionsklubb för att ge sken av samverkan, men utan reellt inflytande ? Eller har beslutet tagits utan att informera ”styrgruppen”?

Här kan du själv läsa vad Jordbruksverket skriver. Under rubriken Nationellt kompetenscentrum för 3R-frågor hittade jag följande text på sidan 25:

” Centret ska vara ett kunskapscentrum för att sprida information om Reduce, Refine och Replace inom forskning som omfattar djurförsök. För detta arbete har Jordbruksverket beviljats ett anslag på 15 000 tkr årligen under åren 2017-2020… 3R-centrets bemanning och drift innebär en kostnad på ca 10 000 tkr per år. Denna bemanning kan förväntas vara rimlig under ett fortvarighetstillstånd och omfattar kostnader för personal, lokaler och arvodering av experter… Utöver detta bör utrymme finnas för att finansiera projekt som främjar forskningen samt utrymme för arvodering för experttjänster. Mot bakgrund av detta kommer behoven för att kunna upprätthålla ett 3R-center som fungerar som kunskapscentrum fortsatt vara lägre 2021 och framåt än de resurser vi har under perioden 2017 – 2020. Det innebär en årlig kostnad på 10 000 tkr från räkenskapsåret 2021.”

/Mattias

Discailmer: Synpunkterna i bloggen är mina egna och representerar inte Karolinska Institutet eller Swetox.

Att steka bort miljögifter, går det?

Mötte nyligen en person som menade att det mesta av miljögifterna försvinner när man lagar maten. Genom upphettning skulle kemikalierna brytas ner eller hamna i spadet i stekpannan. Strömming innehåller ju fortfarande ganska höga halter av miljögifter som dioxin och PCB. Vad smart om man kan steka bort gifterna! Men stämmer det?!

De haltdata som publiceras på mat gäller nästan alltid olagad mat och det har ibland riktats kritik mot forskare och myndigheter att halterna av kemikalier i maten är överdrivna. Därför gjorde Livsmedelsverket nyligen en studie där man jämförde halten dioxin och PCB i strömming före och efter tillagning. Man stekte helt enkel lite strömming och analyserade om halten av miljögifter förändrades. Den första observationen var att vikten minskade med ungefär 25 procent. Men tyvärr satt miljögifterna kvar i den stekta fisken. För att brytas ner krävs betydligt högre temperaturer. Vi talar uppåt 800 grader och finkännare skulle nog tycka att det blev lite väl knaprigt resultat. Tittar man på halten av dioxin före och efter vanlig stekning är den faktiskt exakt lika hög (per gram räknat) före och efter tillagning. Det verkar bara finnas ett riktigt bra sätt att minska halterna av miljögifter i fisk och det är att stoppa utsläppen i miljön långsiktigt.

fisk

/Mattias