RISE + Swetox = sant

Det har varit lite hemligt under våren. Massor av arbete har skett utan att vi har berättat särskilt mycket utåt. Men nu är det klart! Det statliga forskningsinstitutet RISE tar över infrastrukturen vid Swetox för att skapa en nationell infrastruktur inom toxikologi som erbjuder uppdrags- och testbäddsverksamhet, forskning och utbildning.

Varför behövs en ny organisation? Syftet är att stärka näringslivets konkurrenskraft och förnyelse och verka för en hållbar tillväxt. Nya läkemedel och kemikalier behöver utvecklas i samverkan med toxikologer, som kan följa med genom hela utvecklingskedjan ända fram till de sista avgörande testerna. På Swetox har vi skapat en unik testmiljö med mycket hög kvalitet. Samtidigt har det varit svårt att utveckla verksamheten inom akademin, där fokus ligger på forskning och utbildning. RISE är en statlig aktör som fått en allt tydligare roll som motor i svensk innovation och som kan skapa en långsiktigt hållbar miljö för uppdragsforskning.

Vilka står bakom den nya organisationen? De elva universitet som stått bakom Swetox hjälper till i övergången genom att satsa sammanlagt 15 miljoner, varav Karolinska Institutet betalar hälften. Även Länsstyrelsen Stockholm skjuter till 5 miljoner när verksamheten tas över av RISE vid årsskiftet 2018/2019. Att alla universitet bidrar är viktigt då det öppnar för möjligheter för aktörer som Vinnova att bidra till nationella projekt som kopplas till den nya verksamheten. Samtidigt visar Länsstyrelsens engagemang hur viktigt det är att behålla kompetens i Södertälje.

Vad händer med den akademiska forskningen? Mycket av forskningen liksom den nationella plattformen för nanosäkerhet (Swenanosafe) flyttas till Institutet för Miljömedicin vid Karolinska Institutet i Solna. Det innebär bland annat att jag byter arbetsplats och tar med mig projekt som idag drivs från Södertälje.

Jag har varit med från starten av Swetox och har fortfarande kvar brevet med inbjudan till mötet på Länsstyrelsen i oktober 2012 (se bild). Den då nytillträdde landshövdingen Chris Heister höll i taktpinnen. Jag fick som ordförande i Svensk Förening för Toxikologi möjlighet att samtala och arbeta med regeringens samordnare Lars Leijonborg, Formas GD Rolf Annerberg, och KI:s rektor Harriet Wallberg. Göran Sandberg, från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt Anders Ekblom från AstraZeneca var också centrala för att sy ihop starten på det som kom att bli Swetox. Visionen var att knyta ihop kompetens och infrastruktur från AstraZeneca med svensk toxikologisk forskning i ett skede då mycket kompetens på universitet och industri höll på att erodera. Jag fick under mötet frågan om varför detta var viktigt och målade upp en bild med en kreativ miljö där nya EU-projekt växer fram, där nya läkemedel från akademisk forskning får hjälp att utvecklas samtidigt som man bedriver stark forskning för en giftfri miljö och nya djurfria testmetoder.

inbjudan 2012

Bild: Brev med inbjudan till Länsstyrelsen, Tessinska Palatset, 22 oktober 2012.

Det är svårt att summera vad Swetox bidragit till men jag kan konstatera att många av de mål vi satte upp faktiskt blivit verklighet:

  • Swetox har undervisat mängder av studenter i toxikologi och byggt nätverk över hela Sverige och även internationellt. Mängder av forskningsartiklar har publicerats.
  • Swetox har sökt och erhållit presigefylda EU-projekt om bland annat hormonstörande ämnen.
  • Swetox har srtatat Sveriges enda akademiska GLP-labb för toxikologi och hjälpt olika forskargrupper i arbetet med att säkerhetsbedöma nya läkemedel hela vägen till klinisk prövning.
  • Swetox har etaberat sig som nationellt ledande i arbetet med alternativa metoder för att ersätta djurförsök och samtidigt vunnit EU:s pris för djurvälfärd när det gäller försöksdjurshantering.
  • Även arbetsmiljön har vunnit pris. I medarbetarundersökningen hamnade vi högst upp på hela KI. Forskningskvalitet, god arbetsmiljö och djurvälfärd är olika sidor av samma mynt.

Det enda vi inte lyckats med är nog att få stabilt statligt stöd för en fortsatt verksamhet. Därför är det glädjande att RISE nu får möjlighet att fortsätta utveckla kompetens och infrastruktur.

Finns det inga risker med den nya organisationen? Jo, nu börjar ett mycket hårt arbete. Dels måste en helt ny organisation komma på plats och andelen uppdrag öka. Det blir mer industrinära, men samtidigt svårare att bedriva grundforskning. Att hålla ihop verksamheten med utbildning och forskning blir också en utmaning då forskarna flyttas till en gammaldags universitetsmiljö där visionen sällan når längre än till nästa ansökningsperiod och alla tävlar mot alla. Strategiska frågor som kräver samverkan, till exempel alternativ till djurförsök, blir svårare att driva då framgångarna vid Swetox byggt på ett arbete där personer med helt olika kompetens jobbat engagerat tillsammans. Åren i Södertälje har lärt mig att man kan nå längre genom att samverka både internt och externt. Den erfarenheten tänker jag ta med till Karolinska Institutet i Solna.

/Mattias

Disclaimer: Åsikterna som framförs är som vanligt mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet.

Annonser

Hur många kemkalier finns det?

En enkel fråga från ett barn fick mig nyligen att skruva besvärat på mig, ”Hur många kemikalier finns det?” …Eh…jo…det beror lite på vad du menar och hur man räknar.

Totalt känner vi människor till 142 miljoner olika kemikalier. Dessa har egna identifikationsnummer (s.k. CAS-nummer). Nya kemikalier upptäcks hela tiden, men ganska få av alla dessa ämnen tillverkas och går att köpa. Om man bara räknar de som vi faktiskt använder när vi gör nya saker så…

tox symbols

Ja, hur många kemikalier används aktivt i vårt samhälle? Grundprincipen för EU:s kemikalielagstiftning REACH är att den som tillverkar eller importerar kemiska ämnen i mängder om minst ett ton per år ska registrera dessa hos Europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA. Ju större mängd av ämnet som man tillverkar eller importerar, desto mer information ska ingå i registreringen. Ämnen som inte är registrerade får inte släppas ut på EU-marknaden. År 1981 fanns drygt 100.000 ämnen listade inom EU och när REACH startade antog man att 30.000 av dessa skulle behöva registreras eftersom de användes i ganska stora volymer. Nu visar det sig att antalet blev mycket mindre. Förra veckan (31 maj 2018) var slutdatum för registrering och idag finns endast 20.428 ämnen i databasen.

En fråga är vad som hänt med övriga ämnen? Har de slutat att tillverkas eller är mängden mindre än man först trodde. Utan att veta hur många ämnen som saknas är det dock svårt att veta hur väl REACH fungerar. För att göra en uppskattning tittade jag därför på hur många ämnen som andra länder registrerat i sina system.

USA – 84.000 kemikalier listas i  Toxic Substances Control Act (TSCA), som sköts av den federala miljömyndigheten (EPA).

Asien – 42.625 kemikalier listas av den koreanska kemikaliemyndigheten, medan motsvarande lista i Kina anger 45.612 olika ämnen. Även Filipinerna ligger i denna storleksordning.

Europa – En uppgift som ofta har nämnts (även jag har använt denna siffra många gånger) är 145.297 för-registrerade ämnen, men idag finns alltså bara 20.248 ämnen i EU:s databas.

Ofta är det de enklaste frågorna som avslöjar hur lite vi vet :-/

/Mattias

 

 

Ny bok om katastrofer och miljögifter

Sokrates lyfter giftbägaren för att ha ”förlett ungdomen” i en berömd målning från 1787. Det är en välfunnen omslagsbild. Bilden fångar den klassiska toxikologin fokus på akut giftighet men antyder samtidigt en konflikt mellan vetenskap och samhälle. Är vi onödigt rädda för kemikalier idag? Har vi glömt bort grundläggande perspektiv på kemikalier, hälsa och miljö? Författaren Lennart Dencker är professor emeritus i toxikologi vid Uppsala Universitet och har följt forskning och debatt om både kemikalier och läkemedel på nära håll i nästan ett halvt sekel.

bok

Titel: Inte så farligt som många tror – kemiska katastrofer och svensk kemofobi

Författare: Lennart Dencker

Pris: 160 kr, Förlag: Nya Doxa

Trots den provokativa titeln ”Inte så farligt som många tror – kemiska katastrofer och svensk kemofobi” är språket omtänksamt och vältaligt. Långt borta från Twitter och infantiliserande förenklingar av komplexa samband som ibland syns i dagens skolböcker och populärvetenskap. Boken är uppdelad i två delar – den första delen är en fritt berättad lärobok i toxikologi. I en tid av långt driven specialisering imponeras man av bredden på kunskap som framträder. Samtidigt undrar jag vem som är målgruppen. Kan personer utan biologisk eller medicinsk grundutbildning ta till sig innehållet, som i rask takt, med stor detaljrikedom och vetenskaplig nomenklatur, beskriver allt från kemikaliers upptag till intracellulära processer och mekanismer.

Den andra delen av boken skär istället direkt in i dagens debatt om kemikalierisker och jämför klassiska ”katastrofer” med dagens mer subtila hotbild. Händelser, som användningen av läkemedlet neurosedyn och dioxinolyckan i Seveso, har förändrat hur vi ser på kemiska risker. Nya lagar och myndigheter har skapats för att garantera en säker kemikaliehantering. Författaren driver tesen att dagens system till största delen fungerar väl och ger oss ett gott skydd. Han ansluter sig till debattörer som Agnes Wold, som menar att människor genom diverse larm i media blir oroliga i onödan. Silar vi mygg och sväljer kameler, frågar sig författaren.

Begrepp som ”giftfri miljö” och ”hormonstörande ämnen” kritiseras i boken för att vara luddiga politiska begrepp. Ett exempel som återkommer är relationen mellan de relativt höga halterna av naturliga östrogener i mat som soja och de mycket låga halterna av till exempel det hormonstörande ämnet Bisfenol A. Efter att ha läst boken kan jag konstatera att den vetenskapliga kvaliteten är god och den tillför ett viktigt perspektiv till dagens kemikaliedebatt. Men samtidigt är den retrospektiva känslan dominerande. Genom de perspektiv som saknas blir det tydligt vad som förändrats i samhället under den tidsepok som boken skildrar. Allt färre forskare får visserligen möjlighet att utveckla den breda kunskap som kommer till uttryck i boken, men samtidigt har vi lärt oss att världen förändras genom människors dagliga val. Likaså har vår syn på kemikalier och hälsa förskjutits från akut giftighet och cancer till effekter på hjärnans utveckling och hur exponering tidigt i utvecklingen kan sätta spår som visar sig långt senare i livet. Mellan raderna i boken blir det också tydligt att interaktionen mellan forskning och samhälle varit en viktig drivkraft i toxikologins utveckling. Varken kunskap eller kemikalielagar hade kommit fram utan miljötoxikologisk forskning och en tydlig miljörörelse. Gränsen mellan vetenskap och samhälle är inte lika tydlig idag som tidigare och kanske leder detta till att vi silar en och annan mygga. Samtidigt har ny metodik gjort det möjligt att idag börja förstå myggornas roll i ett större sammanhang. Det är ett perspektiv som saknas i en annars välskriven bok.

/Mattias

Recensionen har även publicerats i Kemivärlden Biotech/Kemsiak Tidskrift #3/2018

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

Skandalen med falsk KI-forskare växer

Vi har alla hört talas om forskningsfusk. Forskare som hittar på sina resultat. Ett för mig tidigare okänt fenomen har nu dykt upp – falska forskare. Det är i en artikel i Indian Journal of Medical Ethics som en forskare vid namn ”Lars Andersson” för fram tesen att det är HPV-vaccinering som ligger bakom ökningen av antalet fall av livmoderhalscancer, som tidigare rapporterats av bland annat Läkartidningen. Problemet är att ingen av oss som arbetar på KI vet vem Lars Andersson är. I artikeln står att han är knuten till institutionen för Fysiologi och Farmakologi vid Karolinska Institutet, men där finns det ingen som känner igen hans namn. Dessutom är e-postadressen som anges något otypisk (…@outlook.com).

– Vi började titta på det här i går och det finns ingen Lars Andersson över huvud taget hos oss som kan stämma in på den här beskrivningen, säger Peter Andreasson, presschef på Karolinska institutet till Läkartidningen.

Hpv Concept    Virus Vaccine With Syringe  Hpv Criteria For Pap

Det konstiga är att ingen på Karolinska Institutet reagerat tidigare. ”Lars Andersson” har nämligen publicerat i KI:s namn sedan 2014. Det genomgående temat är påståenden om farliga vaccinationsprogram och i samtliga fall har det varit i form av ”Letter to the Editor”, vilket är en slags kortare kommentarer. Några originalstudier har jag inte kunnat hitta.

2014 Journal of Internal Medicine – Pandemrix har ett samband med diabetes typ 1

2016 Journal of Internal Medicine – Pandemrix har ett samband med diabetes typ 1, men detta har mörkats av Läkemedelsverket

2017 Vaccine – HPV-vaccin skulle kunna orsaka kroniskt trötthetssyndrom

2018 Indian Journal of Medical Ethics – HPV-vaccin skulle kunna orsaka livmoderhalscancer

Redan ett par dagar efter att artikeln publicerats finns hemsidor runt om i världen som sprider nyheten om hur svensk forskning visar att vaccin kan vara farligt. Här ett exempel från Polen och ett från USA. Även svenska organisationer som det kontroversiella Tandvårdskadeförbundet sprider snabbt ”nyheten” i sina nyhetsbrev. Det finns alltså ett nätverk som är redo att snabbt absorbera och rapportera om ”vetenskapliga” resultat som visar att vaccin är farligt. Men för att få genomslag krävs ett välrennomerat namn som Karolinska Institutet. Varumärket ger den legitimitet som krävs. Inom den politiska sfären finns nu en förståelse och beredskap kring ”fake news”, men är vi inom universitetsvärlden redo?

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

 

Debatt: Kommunikation är en viktig del av kemikaliepolitiken

Följande publicerades 30/4 i Svenska Dagbladet som svar på en debattartikel från Markus Uvell, vd på Nordic Public Affairs Research. I denna blogg-version finns även en del länkar till bakomliggande rapporter och hemsidor.

svddebatt

Markus Uvell skriver att svenska myndigheter allt mer kännetecknas av politisering med stort fokus på opinionsbildning, samt att detta i förlängningen riskerar att hota myndigheternas oberoende (SvD 23 april). Kemikalieinspektionen lyfts fram som ett av de värsta exemplen. På uppdrag av Svenskt Näringsliv har han analyserat regeringens uppdrag till myndigheter och letat efter tecken på politisering. Att myndigheter både agerar och uppfattas som oberoende är viktigt. Men även om de är oberoende ska de följa besluten som fattas av Riksdagen. Ett sådant beslut är miljökvalitetsmålet ”giftfri miljö” där just Kemikalieinspektionen är ansvarig myndighet. Tyvärr missförstår Martin Uvell (medvetet?) begreppet giftfri. Just användningen av ordet gift använder Uvell i sin rapport som bevis på politisering. Ett exempel ur rapporten: Det uppdrag som 2008 handlade om det faktum att olika varor innehåller kemikalier hade två år senare förvandlats till ett dramatiskt formulerat uppdrag att säkra en vardag som inte utsätter medborgarna, särskilt barn, för olika typer av ”gift”.

Kritiken påminner starkt om republikanernas påståenden inför presidentvalet 2016 där miljömyndighetens experter beskrevs som aktivister och ordval gjordes till politiskt laddade markörer. Kampanjen ledde efter valet till kraftiga nedskärningar på miljöpolitikens område samt listor med oönskade ord.

Ordval är viktigt. Men begreppet ”giftfri miljö” är faktiskt välgrundat. Att bara tala om kemikalier leder in i en återvändsgränd. Allt är ju kemikalier. Vissa kemikalier kan göra oss sjuka, medan andra kan bota. Maten vi äter innehåller nyttiga kemikalier, men också spår av bekämpningsmedel och flamskyddsmedel. Klimatförändringen orsakas av kemikalier samtidigt som smarta lösningar för renare energi bygger på kemikalier. Den internationella strategin för säkra kemikalier bygger på att peka ut ämnen med särskilt oönskade egenskaper. EU:s kemikaliemyndighet ECHA listar därför ämnen, som till exempel kan skada barns utveckling, orsaka cancer eller är mycket svårnedbrytbara i naturen. I vardagligt tal kan vi kalla dessa ämnen för ”gifter”, alltså kemikalier med farliga egenskaper som vi bör vara extra försiktiga med. Att försöka minska exponeringen för denna typ av ämnen innebär att vi arbetar för att nå målet ”en giftfri miljö”.

Den globala kemikalieindustrin klarar inte att få bort dessa oönskade ämnen på egen hand. Detta vet vi eftersom vi ofta hittar dessa gifter i allt från elektronik till kläder och leksaker. De finns tyvärr även i våra hem, i vår mat och i våra kroppar. Sverige behöver därför arbeta lokalt och i olika branscher med att fasa ut varor och produkter där dessa ämnen dyker upp. Det kan bland annat handla om att sortera ut produkter som inte uppfyller våra moderna krav. Både företag och offentliga aktörer har möjlighet att göra skillnad via kemikaliesmarta upphandlingar och det är rimligt att Kemikalieinspektionen kommunicerar med olika aktörer, så att exponeringen minskar. Eftersom barns livsmiljöer bör vara särskilt goda är det rimligt att vi börjar där. Det blir ju bakvänt om dessa gifter förekommer just där barnen leker och lär sig. Barn är dessutom en grupp som saknar politisk inflytande, som har ett helt liv framför sig och som dessutom är extra känsliga på grund av sin snabba utveckling. Miljödepartementet gör alltså rätt när den ber myndigheten arbeta med handlingsplaner för en giftfri vardag med fokus på barn.

Vad som däremot är viktigt är att myndigheterna långsiktigt kan upprätthålla en hög vetenskaplig kvalitet i sina beslutsunderlag och rapporter. Nyligen fick till exempel Kemikalieinspektionen dra tillbaka en rapport om miljömärkning då den innehöll felaktigheter. Det är ett problem att myndigheter låter konsulter skriva rapporter samtidigt som direkt samverkan med universiteten blir allt ovanligare. Sverige har, till skillnad från många jämförbara västländer, succesivt avvecklat de statliga forskningsinstituten och myndigheterna har därför avskurits möjligheten att beställa probleminriktad oberoende forskning. Detta urholkar på sikt kompetensförsörjningen vilket utgör ett verkligt hot mot såväl myndigheternas oberoende som den vetenskapliga grunden för deras beslut.

Mattias Öberg, docent i toxikologi, Karolinska Institutet

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

Komplettering 18 maj, 2018: Markus Uvell bemöter i en slutreplik mitt svar. Tyvärr når vi inte riktigt fram till en ömsesidig förståelse kring skillnaden mellan politisering och kommunikation. Men trevligt att han nämner Toxicolour 🙂

 

Kommunikation som rymdgodis

Nyligen kom min dotter hem med en kemi-läxa. Hon vet ju att jag ”jobbar med gifter” och tänkte väl att jag skulle kunna hjälpa henne. Uppgiften som hon fått av sin lärare var dock inte helt enkel för mig att besvara – Hur många kemikalier kan du hitta hemma?

Var ska jag börja, tänkte jag. Ska jag berätta att allt är uppbyggt av kemikalier. Att vi människor hittills känner till fler än 140 miljoner olika kemikalier. Hur skapar man medvetenhet om kemikalier, deras möjligheter och risker? En medvetenhet som kan inspirera till både nyfikenhet och förändring.

Forskare har en skyldighet att kommunicera och samverka med det omgivande samhället, men det finns flera hinder för att det ska fungera. Ett stort hinder är synen på kommunikation inom akademin. Trots att det är en central uppgift ges den mycket låg prioritet. Nyligen sökte jag en professorstjänst och ombads då redovisa mina meriter enligt en given mall. Punkt 1.1.1. var redovisning av bibliometri, det vill säga olika index kring antal publikationer och hur kända tidskrifterna är. Punkt 3.9.4. var ”samverkan med media”. Vilka signaler sänder det när kommunikation hamnar längst ner?

godis

Christer Fuglesang kämpar med att äta viktlöst godis. En symbol för hanteringen av forskningskommunikation inom universiteten?

Även statliga forskningsmedel och anslag fördelas utifrån det som kallas ”vetenskaplig produktion” och kommunikation väger i det sammanhanget lika mycket som en bit godis i yttre rymden. Ytterligare ett exempel är vilken forskning universiteten väljer att kommunicera externt. På Karolinska Institutet finns en tumregel att endast artiklar som publicerats i berömda tidskrifter (impact factor högre än fem) ska synliggöras. Problemet är att flera av de bästa tidskrifterna inom toxikologi anses för obetydliga för att kvala in. Det är som om idealet för forskningskommunikation är presentationen av Nobelpris. Efter en sluten process slås dörrarna upp och ett resultat läses upp inför en grupp hänförda åhörare.

Kemikaliepolitiken har präglats av en linjär kommunikationsmodell. Experter beskriver faror och dos-responssamband, myndigheter beslutar om lämpliga riskbegränsande åtgärder och informerar därefter berörda parter om nya gränsvärden och riktlinjer. Denna modell fungerar inte längre. Den moderna kemikalieanvändningen är både globaliserad och splittrad mellan olika aktörer, det gör att beslutsmakten delas mellan myndigheter, företag, organisationer och individer. Alla dessa aktörer behöver ett välgrundat beslutsunderlag och det kan vi forskare bidra med. Samtidigt skapar en ökad förståelse den energi som krävs för att man ska vilja förändra något. Såväl miljöforskning som medicinsk forskning har ju ett vidare syfte; att bidra till förbättring av människors miljö och hälsa. Vill vi att resultaten ska åstadkomma en förändring måste vi alltså kommunicera effektivt både till formella beslutsfattare och till det omgivande samhället.

/Mattias

PS. En del av dessa tankar presenterade jag nyligen vid Arbets- och miljömedicinskt Vårmöte i Linköping i samband med en föreläsningen ”Att skapa medvetenhet kring kemikalier”.

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

Toxic colours

Jag älskar färg. I alla tider och kulturer har färg varit viktigt. I konsten, som handelsvara och hantverk. I grottmålningar ser vi hur dåtidens konstnärer använt jordfärger som järnhydroxid och järnoxid, ämnen som ofta finns i leror. Dessa färger är visserligen lätta att hitta men ganska färgsvaga. Annat är det om man hittar mineraler som går att pulvrisera. De är svåra att hitta och kräver stor kunskap för att rena. Under historien blev klara färger därför oerhört kostsamma, exklusiva och en viktig handelsvara. Den blå färgen som kallar ultramarin (latin för ”andra sidan havet”), sägs ha fått sitt namn från att den importerades från ”andra sidan havet”, från den region vi idag kallar Afganistan. Kemikalieindustrin som startade i mitten av 1800-talet hade fokus just på färgämnen så det finns en direkt koppling mellan människors längtan efter färg och Europas utveckling inom kemikalieindustrin. Världens största kemiföretag BASF startade 1865 utifrån en ny metod att göra färg.

cropped-toxicolour.png

En av de högst värderade färgerna är RÖD, som förknippas med starka känslor, kraft och energi. I den västerländska kulturen är kärleken röd, men även synden och revolutionen. I asiatisk kultur symboliserar rött ofta lycka, glädje och framgång. Med de vackra röda färgerna kom också många giftiga metaller. En eftertraktad färg var den röda cinnober, som består av kvicksilver och svavel. En lite billigare röd färg kunde man framställa från blyoxid (blymönja). Bly och kvicksilver är idag förbjudna i konstnärsfärg, men kadmium är fortfarande tillåtet. Med hjälp av kadmium går det att göra gula, orangea och röda färger. Men det är inte metalliskt kadmium, utan oftast kadmiumsulfid (CdS) eller kadmiumselenid (CdSe), som är relativt ogiftiga och svårlösliga. Ute i miljön skulle dessa ämnen ändå kunna omvandlas till en mer giftig form av kadmium och på så sätt bidra till den allmänna belastningen.

Varför är kadmium farligt? Kadmium, är ett grundämne som finns naturligt i jorden. Men det är också ett miljögift som spridits via industrier och konstgödsel. Vi får i oss kadmium via maten (t.ex. från växter och skaldjur). Röker man tobak får man ett extra högt intag eftersom tobaksplantan tar upp kadmium ur jorden och lungorna lätt suger upp kadmium. Om man exponeras under lång tid ökar risken för njurskador, benskörhet och kanske även vissa cancerformer. Människans livsintag av kadmium ligger idag nära den kritiska gränsen för vad som kan bli skadligt för vår hälsa.

Därför är mitt råd att lämna kadmiumfärgen till historien. Tre råd: 1) Undvik att köpa kadmiumfärg. 2) Lämna överbliven färg på miljöstationen. 3) Håll färgrester borta från avloppet eftersom det annars hamnar i slammet och kommer ut i kretsloppet.

I radioprogrammet Klotet i P1 talade jag nyligen om kadmiumfärg med Marie-Louise Kristola. Lyssna gärna på inslaget medan du njuter av alla de vackra vårfärgerna.

/Mattias

Hormonstörande beteenden

Testosteron beskrivs ofta som manligt könshormon, trots att det sedan länge är visat att testosteron är inblandat i långt mer än könsutveckling och har viktiga funktioner hos både män och kvinnor. De gamla tankarna om manligt och kvinnligt lever kvar. Om du fritt associerar till testosteron, vad tänker du på? …muskler, tävlingsinriktad, egoistisk, stark eller kanske rentav aggresiv… ?

testosteron

Bilder på muskulösa män är i alla fall det som Google främst förknippar med ”testosteron” vid en enkel sökning.

Allvarligt talat tror jag ingen funderar i termer av givmildhet och rättvisa. Vi laddar olika hormon med olika värden och förväntningar. Finns det någon grund för detta? Ja, det finns det faktiskt. Bland annat visar studier på fångar att både män och kvinnor med höga testosteronnivåer är mer aggresiva och våldsamma. Men är det hela sanningen?

Låt mig berätta om en tankeväckande studie från universitetet i Zürich publicerad i Nature 2010. Totalt ingick sextio kvinnor i en studie där man studerade beteende i relation till testosteron. I studien visste varken försöksledare eller deltagare vilka som fick testosteron och vilka som fick placebo (en s.k. dubbel-blind studie). Fyra timmar efter att de tagit pillret fick personerna delta i ett ”ultimatum-spel”. I detta spel ska en försökspersonen fördela 100 kronor mellan sig och en annan försöksperson. Personen kan fritt välja hur fördelningen ska göras och man spelar med riktiga pengar. Kanske ger man bort 20 och behåller 80. Det mest rättvisa är såklart att dela 50/50. Motspelaren har bara ett val, antingen acceptera budet och få sin andel eller (och här kommer spelets kärna), välja att stoppa hela fördelningen så att ingen part får något.

När försöksdeltagarna spelat färdigt och skulle hämta ut pengarna fick de alla en följdfråga: ”Tror du att du fått testosteron eller placebo?”.

Hade testosteron någon effekt på hur rättvis fördelningen blev? Ja, de fått testosteron gav i genomsnitt bort 49 kronor, medan placebo-gruppen i genomsnitt lämnade 34. Men den grupp som gav minst till motspelaren var de som trodde att de fått testosteron, men egentligen fått placebo.

Studiens författare tolkar resultatet som att testosteron ökar behovet av att söka status. Och vem får högre status än den som är givmild och rättvis i denna typ av spel. Ingen respekterar en egoist. I en fängelsemiljö kan kanske våld och aggression ge status, men det vanliga livet är mer komplext. En alternativ hypotes är såklart att testosteron gör personer mer altruistiska, men detta motsägs av det faktum att motspelare som fått testosteron inte blev mer accepterande till dåliga bud.

Sammanfattningsvis bekräftade studien att hormoner spelar en roll i våra beteenden. Djurstudier har dessutom visat att exponering tidigt för låga doser av hornomstörande kemikalier kan påverka beteendemönster senare i livet. Men studien visar också att våra fördomar om hormon är minst lika viktiga. Det behöver vi tänka på när vi planerar, genomför och kommunicerar forskning. Kunskapen kan också vara användbar i vardagslivet. Om jag möter en orättvis kollega så brukar jag därför tänka på att vederbörande kan ha fått för lite testosteron och istället blivit offer för sina fördomar om vad det innebär att vara ”stark”.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

 

 

Så avslöjas giftet som drabbade ryssen Sergei Skripals

Engelska polisen säger sig nu ha identifierat giftet som drabbade den före detta spionen Sergei Skripal och hans dotter. Men vad det är för substans har de inte berättat i media. Det utgör en viktig pusselbit för att förstå vem som ligger bakom. Vissa kemikalier är lätta att få tag på eller tillverka, medan andra kräver nationella resurser.

I svenska media har man felaktigt kallat ämnet för en ”nervgas”. Eftersom det framkommit att även polis som tidigt var på plats drabbats kan man dra slutsatsen att det måste vara ett ämne som inte dunstar iväg särskilt snabbt, utan att Sergei och hans dotter exponerats via huden, kanske via någon form av spray. Samtidigt kan man utesluta ämnen med mer långsamma förlopp. Radioaktiva ämnen och ämnen som skadar inre organ som njurar och lever tar flera dagar och ibland veckor innan de ger allvarliga symtom på förgiftning. I de tidigaste rapporterna berättade vittnen att Sergei suttit och tittat konstigt och haft märkliga rörelsemönster. Sammantaget tyder allt på någon form av nervgift. Just ögonen är en viktig markör.

För att utröna vilken typ av nervgift det är använder myndigheterna initialt ett verktyg som kallas toxidrom där man systematiskt går igenom vilka symtom en patient uppvisar. Ordet toxidrom är en sammansättning av toxikologi och syndrom. Genom att titta på pupiller, mäta puls och kroppstemperatur, lyssna efter magrörelser och notera förekomst av svettning lägger vården snabbt ett pussel (se bild). Utifrån svaret kan man sedan leta efter ett lämpligt motgift.

toxidrom

De senaste åren har ett antal stater öppet visat kapacitet och vilja att använda nervgifter. Det var bland annat en nervgas som användes för att döda Kim Jong-Nam i Malaysia, halvbror till Nordkoreas diktator och samtidigt kritisk till regimen. En preliminära rapporter visar att spår av nervgasen VX, som klassas som kemiskt vapen, har hittats i hans ansikte. I Syrien använde Assad-regimen sarin mot civilbefolkningen. Att nervgifter återkommit som vapen i både små och stora sammanhang gör att Sverige borde fundera på hur vår egen förmåga ser ut när det gäller att hantera liknande händelser. Sedan ett par decennier pågår en erodering av toxikologisk kompetens. Här krävs en strategisk samverkan mellan myndigheter, försvar och universitet. Det finns fortfarande små öar av kompetens, men de behöver kopplas ihop och ges långsiktiga förutsättningar.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

PS. Läs den tragiska historien om Fritz Haber, nobelpristagaren som utvecklade kemiska stridsmedel.

 

Påverkar mannens exponering hans blivande barns hälsa?

Att foster och barn under sin tidiga utveckling är extra känsliga för kemikalier är välkänt. Eftersom kemikalier lätt förs över från mamma till barn har mycket fokus lagts på att skydda kvinnor från exponering. Men ny forskning visar att även männens exponering innan befruktningsögonblicket kan spela en viktig roll för det blivande barnets hälsa. Är det dags för ett mer jämställt miljöskydd?

cropped-aop-ws.png

Redan under 1970-talet observerade forskare att graviditeter oftare slutade i en oönskad spontan abort om mannen exponerats för höga halter av vissa kemikalier på jobbet (här ett exempel publicerat i Lancet 1976). Den teori som de flesta läkare och forskare tror på idag säger dock att mannens exponering endast kan påverka barnets hälsa genom direkta skador på arvsmassan i spermien och att miljön i livmodern och under barnets tidiga utveckling är det som påverkar hälsan. Givet att en spermie i stort sätt bara levererar 23 kromosomer i befruktningen av ägget är det en högst rimlig hypotes.

Ny forskning visar dock att även en liten spemie har betydligt mer i sitt bagage. Där finns bland annat epigenetisk information i form av metyleringsmönster och ickekodande RNA (ett exempel från Nature Neuroscience 2014). Ur ett evolutionärt perspektiv kan man tänka sig att det är en fördel för avkomman att förses med information om både mammans och pappans miljö för att kunna rustas att möta sin omgivning redan från start. Detta kan såklart även öppna en risk för skadlig miljöpåverkan. I en spännande studie på rårror (publicerat i PNAS 2014) visar en grupp kinesiska forskare hur risken för att ungarna ska utveckla diabetes ökar om pappan har prediabetes (förstadium till typ2 diabetes).

Skulle kemisk exponering av män kunna påverka deras framtida barn? När ett nytt barn bildas finns en dubbel uppsättning av gener (en från mamma och en från pappa). I de flesta fall används båda kopiorna, men i vissa fall ”tystas” den ena kopian (s.k. imprinting). Direkt efter befruktningen sker också en slags noll-ställning av epigenetiska metyleringar, men de ”tystade” generna verkar behålla sin epigenetiska information. En studie som publicerades förra året visar att exponering för fosforbaserade flamskyddsmedel verkar kunna påverka det epigenetiska mönstret i just dessa gener. Om och hur detta skulle kunna påverka människors hälsa är dock okänt.

Föreställningen om livmoderns unika roll som barnets första miljö har gjort att vi idag riktar mängder av information om kemikalier och andra miljöfaktorer till blivande mammor. Samtidigt genomförs mycket forskning kring mammor och deras exponering. Det är som om vi forskare undviker att studera män eftersom vi redan ”vet” att deras exponering inte spelar någon roll. Detta beteende ligger ju också i samklang med den allmänna uppfattningen att kvinnor och barn är extra skyddsvärda och känsliga. Jag tror att vi med allt bättre molekylär kunskap närmar oss en tid som är mogen för en jämställd syn på kemikalier, miljö och hälsa.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet.