Okunnighet är styrka!

Donald Trump lovade i valrörelsen ”to abolish EPA”, dvs. att avskaffa den amerikanska miljömyndigheten. Nyligen var jag i USA och träffade kemikalieforskare verksamma vid EPA och frågade hur de såg på läget. ”It’s going to be BAD, we just dont know how bad”, svarade de enhälligt. Budgetförslaget siktar på att skära ner anslaget med 31%, vilket sannolikt kommer att riktas särskilt hårt mot verksamheter som syftar till att skydda klimatet.

IMG_3718

Han sitter i alla fall bakom galler… (selfie tagen utanför Vita Huset 17 mars 2017)

Samtidigt börjar republikanerna lägga förslag i kongressen som syftar till att förändra själva den vetenskapliga grundvalen för EPA. Man siktar inte på att avskaffa myndigheten utan omdefinierar istället uppdraget på ett mer subtilt sätt. Det första steget var att anklaga myndigheten för att driva en politisk agenda. Detta var en bärande del i republikanernas argumentation inför valet. Steg 2 – väl inne i Vita huset har Trumps administration satt munkavle på myndigheten. Enligt mina kontakter jobbar de som vanligt, men får inte presentera resultaten utan att de genomgått en intern politisk granskning. Man har även slutat använda sociala medier för att informera om nya vetenskapliga resultat. Informationen på EPA:s hemsida har också förändrats. Ett exempel är beskrivningen av syftet med enheten för vetenskap och teknologi. Tidigare stod det ”to develop the scientific and technological foundation to achieve clean water”. Nu lyder texten, ”to develop economically and technologically achievable performance standards to address water pollution”.

Tredje attacken riktar sig mot de experter och forskare som bidrar till EPA:s arbete. Det kan såklart vara svårt att få igenom en lag som förbjuder expertkunskap. Därför vänder man på orden och argumenterar istället för att myndigheten behöver bli mer ”öppen” och ha ”en vetenskaplig integritet”. Förslagen kallas därför saker som ”the HONEST Act” och ”EPA Science Advisory Board (SAB) Reform Act”. Smart – vilken politiker vill rösta nej till ärlighet?

En viktig del i omdaningen av USAs miljöarbete är förslaget att forskare inte ska kunna sitta i myndighetens vetenskapliga råd om de tidigare fått forskningsbidrag från EPA, och omvänt, personer som ingår i expertrådet ska inte få ansöka om bidrag under 3 år. Har en forskare fått pengar för att studera kemikalie A och blir ombedd att ge sin åsikt om kemikalie A, ska hen inte anses vara lämplig. Man vill på så sätt likställa forskarnas intresse av sitt forskningsområde med företagens intresse av att få sälja sina produkter. Det är i sammanhanget viktigt att känna till att mycket av USAs miljöforskning finansieras via EPA. Okunnighet är styrka, var det visst någon som skrev…

Kommer EPA att överleva Trump? Ja, det är troligt. Om det kommer vara en fungerande myndighet är tyvärr en mer öppen fråga.

/Mattias

PS. Läs mina tidigare inlägg om Trump här.

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Fimpen – ett giftigt skräp eller skräpigt gift?

Överallt dessa fimpar! Enligt organisationen Håll Sverige Rent hamnar 1 miljard fimpar på våra gator och torg varje år. I hela världen uppskattar man att 4.500 miljarder fimpar kastas ut i miljön årligen. Samtidigt vet vi att ciggaretter innehåller tusentals kemikalier. Där finns såklart det beroendeframkallande nikotinet, men även en lång rad cancerframkallande ämnen och giftiga metaller, som kadmium, bly och arsenik. En mindre del av dessa ämnen fastnar i filtret och hamnar så småningom ute i miljön.

tobacco

I radioprogrammet Klotet i P1 tog vi nyligen upp frågan om fimparna med alla sina kemikalier utgör en dold miljöfara. Är fimpen ett giftigt skräp eller skräpigt gift? Lite grovt kan vi dela in de farliga kemikalierna i tre huvudsakliga grupper; 1) giftiga grundämnen, 2) organiska ämnen som bildas vid förbränning, 3) organiska ämnen som finns naturligt i tobak.

Den första gruppen kan exemplifieras med metallen Kadmium, ett av våra giftigaste grundämnen. Växternas rötter tar upp kadmium och halten i grödorna varierar beroende på växtslag, tillförseln av kadmium till marken och markförhållanden. Tobaksplantan suger upp kadmium och ämnet tas lätt upp i lungorna hos rökare. Därför har rökare högre halter av kadmium i blodet än icke-rökare. Kadmium ansamlas framför allt i njurarna och försämrar succesivt njurarnas funktion. Idag finns också studier som tyder på ökad risk för benskörhet och frakturer, samt risken för vissa hormonberoende tumörer såsom bröst- och livmodercancer. När det gäller giftiga grundämnen i fimpar bör man dock komma ihåg att kadmium är ett naturligt förekommande grundämne, som tas upp även av andra växter. Därför går det inte att påstå att fimparna sprider kadmium i någon särskild utsträckning.

Den andra kategorin, de ämnen som bildas vid förbränning, kan ofta vara cancerframkallande. Dit hör till exempel en lång rad olika policykliska aromatiska kolväten (PAH). Denna grupp av ämnen bidrar till att rökare har en kraftigt ökad risk för cancer. Men när ämnena kommer ut i miljön bryts de ner relativt fort.

Tredje kategorin gifter är de ämnen som tobaksplantan bildar. Tobaksplantan skyddar sig mot insekter genom att bilda nikotin, som är ett kraftfullt nervgift för insekter. Hos människor skapar giftet istället som bekant ett starkt beroende, men kan även ge akuta symtom som hjärtklappning och illamående. Ca 20% av nikotiket stannar i fimpen, vilket gör att små barn eller hundar som råkar få i sig fimpar kan få hälsoproblem. Giftinformationscentralen ger därför rådet att kontakta sjukvåden om barnet får symtom, eller svalt mer än en cigarett eller fimp.

Slutsatsen måste nog ändå bli att problemet med fimparna inte är toxikologiskt, annat än mycket lokalt eller om någon råkar äta ett par kastade fimpar. Däremot finns andra problem. Min expertkollega i radio, avfallsexperten Åsa Stenmarck från Miljöinstitutet IVL, pekar på att plasten i fimpen bryts ner mycket långsamt. Det kan i sin tur bidra till problem med microplast i miljön och dessutom ändrar människor sitt beteende i en skräpig miljö och tenderar att öka nedskräpningen ytterligare.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Nobelpristagare bakom kemiska vapen i Syrien

Nobelpriset ska enligt Alfred Nobels testamente tilldelas de personer som bidragit till ”mänsklighetens största nytta”. Därför är det inte så konstigt att Nobelmuséet och andra glömmer att berätta historien om pristagaren som utvecklade de kemiska vapen som idag används i krigets Syrien.

Kriget i Syrien har nu pågått i sex år och dagligen rapporteras om fruktansvärda krigshandlingar. Mer än 400.000 har dödats under konflikten (enligt FN sändebudet Staffan de Mistura) som präglas av oförsonligt och sekteriskiskt våld. En av alla de handlingar som rapporteras är användandet av kemiska vapen. I en FN-rapport från i höstas slås fast att man med säkerhet vet att både klorgas och senapsgas har använts av såväl IS som Assad-regimen (läs mer här). Vad få känner till är att mannen bakom dessa kemiska vapen tilldelats Nobelpriset i kemi.

haber

Forskaren Fritz Haber fick priset 1918 för att ha lyckats framställa ammoniak, en nödvändig ingrediens i konstgödsel. Därför berättar Nobelmuséet om gödning och övergödning  i sitt faktablad om den prisade professorn. Dr Habers ägnade dock inte livsmedelsförsörjning så mycket intresse. Istället la han mycket tankemöde på hur man effektivt kan utrota andra människor med kemiska gaser. Han beskrev bland annat ingående hur sambandet ser ut mellan den tid som det tar att förgifta någon och den koncentration av en giftig gas som används. Formeln för detta samband kallas därför ”Habers lag”.

Redan under sin livstid var Fritz Habers intresse för kemiska vapen kontroversiellt. Fritz arbetade bland annat som chef för tyska krigsministeriets byrå för kemiska angelägenheter. En av hans främsta kritiker var hustrun, Clara Immerwahr Haber. Clara var en av de första kvinnorna i Tyskland som avlade en doktorsexamen i kemi och hade ett djupt engagemang i mänskliga rättigheter och jämställdhet. Kanske var en drivkraft att hon själv tvingats sluta med sin forskning efter det att hon fött parets enda son Hermann år 1902. Under första världskriget opponerade hon sig kraftigt mot sin mans arbete med giftgas, och kallade det en pervertering av vetenskapen. Den första dödliga insatsen av klorgas ägde rum 22 april 1915 vid den Belgiska staden Ypern. Morgonen efter segerfesten tog Clara sin makes tjänstevapen, gick ut i trädgården och sköt sig. Redan dagen efter hennes död återvände Fritz till fronten för att fortsätta utvecklingen av ännu effektivare gaser. Under sin karriär kom Fritz Haber även att utveckla senapsgas och Zyklon B.

Hur Vetenskapsakademin resonerade när man beslöt att ge Haber Nobelpris vet jag inte. Hans upptäckter kring ammoniak är avgörande för att klara produktionen av livsmedel. Samtidigt väcker historien frågor om god och ond kemi, om hur kvinnor i vetenskapens historien fått betala ett mycket högt pris i det fördolda, om forskningens roll i tider av krigshets och hur vi fortfarande idag inte vill se Nobelprisets ibland blodbesudlade historia.

Så här kommenterar Haber själv sin insats under kriget i en intervju i Svenska Dagbladet 31 maj 1920. Jag tycker man anar en blandning av förnekelse och ånger. ”Vi veteskapsmän har stått fjärran från allt det elände, som dragit över världen, från allt det som hemsökt oss under de senaste åren. Men icke desto mindre är det vi som kanske framförallt fått bära bördor. Vi har kvävts på sätt och vis, fått inrikta oss på områden, som inte varit våra egna, och fått ställa våra krafter i sådana krafters tjänst som vi visserligen förstått, men knappast kunnat uppskatta.”

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Varmvatten är inte dricksvatten

Brukar du använda varmvatten från kranen till matlagning? Många har nog hört från sina föräldrar att man inte ska dricka varmvatten och det hade även en av lyssnarna i radioprogrammet Klotet i P1 där jag svarade på frågor i onsdags. [Här kan du lyssna på veckans frågor och svar, inslaget om varmvatten kommer 3:50 min in i inslaget]

 

radio2

Jag och expertkollegan Åsa Stenmarck från IVL svarar denna vecka på frågor i programmet Klotet.

Frågan är alltså om det kan vara farligt att dricka varmvatten direkt ur kranen? Ja, varmvatten innehåller faktisk en del ämnen man vill slippa exponeras för i onödan. Anledningen är att vattenledningssystemet bland annat kan innehålla metaller. Att varmvatten innehåller högre halter än kallvatten beror på flera saker. Dels tar varmvatten lättare med sig metall och dels är flödet av varmvatten lägre och det hålls uppvärmt i olika typer av behållare under lång tid. Det finns dessutom en juridisk aspekt – lagstiftningen är skriven så att dricksvatten (dvs. kallvatten) och material som kommer i kontakt med dricksvatten har särskilda krav och gränsvärden medan varmvatten och varmvattenledningar inte har samma höga säkerhetskrav. Det innebär att när du vrider kranen åt höger för att få kallvatten, kommer förhoppningsvis ett kontrollerat och godkänt livsmedel dyka upp medan om du vrider kranen åt vänster så kommer varmt vatten som kan innehålla diverse olika kemikalier. Varmvatten passar bra att tvätta sig med eller för att diska i, men inte för att dricka.

En vanlig metall i rören är koppar. Kroppen behöver koppar, men om halten blir för hög kan man få akut magont. Därför har myndigheterna satt gränsvärden för hur mycket koppar dricksvatten får innehålla. I EU får dricksvatten maximalt innehålla 2 mg koppar per liter. Vid 4-6 mg/l har man sett illamående hos människor. Vid halter över 1 mg kan man se blågröna missfärgningar i badkar och tvättfat. Det finns även ett nationellt gränsvärde i dricksvatten på 0,2 milligram per liter där dricksvattnet anses vara ”tjänligt med anmärkning”.

Två enkla råd!

  • Använd inte varmvatten i matlagning eller som dryck
  • Spola ur rören några sekunder så att det blir kallt och fräscht

Vill du veta mer?

En lyssnare hörde av sig med tips om mer detaljer för den som vill förstå mer om vilka material som används för att vi ska få dricksvatten. [läs rapport från Swerea/KIMAB här]

 

Tabletten och toaletten

En av de allvarligaste miljöeffekterna av läkemedel i miljön kommer från avloppen vid läkemedelsfabriker, som till stor del ligger i lågkostnadsländer som Kina och Indien. Tillverkning av antibiotika är inget undantag. Avloppsreningen är ofta dålig och att miljön ständigt utsätts för antibiotika är ett effektivt sätt att skapa resistenta bakterier. I januari skrev The Telegraph om en kvinna i USA som dog i höstas till följd av en infektion hon drabbats av i Indien. Bakterierna var resistenta mot alla kända antibiotika. Problemet med utsläpp har beskrivits tidigare. Här finns ett inlag i Vetandets Värld P1, som jag tycker beskriver problemet väl.

Vill vi minska riskerna borde vi sluta köpa antibiotika från produktionsanläggningar utan ordentlig miljökontroll. Jag tyckee landstingen har ett särskilt ansvar. Självklart ska inget sjukhus ge sina patienter piller som tillverkats på ett sätt som ökar risken för en global hälsokris på grund av antibiotikaresistens. En bra ambition har Stockholms Läns Landsting. De tar med miljöfrågor i sitt miljöprogram  när de rekommenderar läkemedel i den s.k. Kloka Listan. 

På liknande sätt borde vi väl sluta mata patienter med kött från länder med hög antibiotikaanvändning i jordbruket. Vad jag vet saknar Landstingen en policy om antibiotikaanvändningen i köttproduktion. Mängden antibiotika som används är ofta mycket högre utanför Sverige, så ett bra steg vore väl att ställa samma krav som vi gör på svenska bönder och sluta importera billigt ”antibiotikakött”.

Den största exponeringen av läkemedel till miljön sker via avloppen även i Sverige. Läkemedel är ofta kemiskt stabila och reningsverken är sällan anpassade för att ta emot läkemedlen. Andra ämnen som påverkar miljön kan förbjudas, men det gäller inte för läkemedel. Nu börjar det dock ske förbättringar. Ett forskningsprojekt som avslutades för något år sedan tog fram rekommendationer för att minska miljöriskerna redan tidigt i utvecklingen av nya läkemedel. På liknande sätt som vi idag testar för att undvika biverkningar skulle man kunna kunna designa nya läkemedel med mindre miljöpåverkan. Tänk vad bra om Swetox, som Sveriges ledande akademiska forskningscenter inom läkemedelssäkerhet och SciLifeLab där nya läkemedel utvecklas tillsammans kunde få utveckla forskning kring detta. Sen behöver vi såklart hitta sätt att rena avloppsvatten. Naturvårdsverket kommer under 2017 att redovisa projekt om avancerad rening av avloppsvatten och i Linköping startar Tekniska Verken en ny reningsanläggning för att hantera läkemedel. Det är verkligen bra att Sverige försöker få ordning på läkemedel i miljön. Låt oss hoppas att våra strategier och tekniken också når ut globalt.

jpntoa_foto-linda-schenk

En liten tanke outside the box… om vi inte löser frågan centralt kanske vi inom några år kommer ha lokala filter i toalettstolen. Faktisk testas det redan i Sverige. En knapptryckning om du äter antibiotika och avloppet kopplas direkt till smarta enzymfilter som bryter ner olika läkemedelsrester. Då gäller det bara att trycka på rätt knapp. Jag skickar med en bild på en Japansk toalett som inspiration/avskräckande exempel 🙂 Foto: Linda Schenk

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Trump slår mot miljöforskning

På mindre än två veckor har USAs nye president markerat att USA lägger om politiken på ett sätt som allvarligt hotar möjligheterna att minska risker med hälsofarliga kemikalier. Det är helt enkelt omöjligt att lämna utan kommentar. Jag lämnar Trumps ”alternativa fakta” utan vidare reflektion och vill istället lyfta konsekvenserna av att hans regim nu lägger hinder för både forskare och forskningskommunikation.

altepa

Stoppad vetenskapskommunikation

För att förstå sammanhanget är det viktigt att känna till lite av den amerikanska miljömyndigheten EPAs roll. I jämförelse med Sverige har myndigheten uppgifter som hos oss delas mellan myndigheter som Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, Forskningsrådet Formas och nationella miljöforskningsinstitut. Dessutom används resultat och riskbedömningar långt utanför USAs gränser. Samtliga dessa aktörer har idag belagts med munkavle i USA. Myndigheten har slutat kommunicera om miljösituationen och sina egna studier. Under perioden 1-19 januari så publicerade EPA nittiosju olika miljönyheter på sin hemsida, sedan 19 januari är det 2 nyheter. Det välrenommerade twitter-kontot @EPAresearch, som har hundratusen följare, har inte kommunicerat ett enda inlägg sedan The Donald klev in i ovala rummet.

Varför behövs vetenskapskommunikation, vi kan väl inte prata oss till en kemikaliesäker värld ändå? I en tid då allmänheten och politiker står inför komplexa utmaningar, från klimatförändringar till antibiotikaresistens, är naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning en viktig källa av information som krävs för att styra samhällen genom stora omställningar. Att strypa forskningskommunikationen är som att lobotomera möjligheten till utveckling.

Ytterligare en anledning till att kommunicera forskning är den demokratiska aspekten – att de medborgare som via skatter finansierat utbildning och forskning har rätt att ta del av resultaten. Just detta argument avser Trump dock att desarmera genom minskade anslag. Vi vet sedan valrörelsen att han planerar en kraftig nedskärning av finansieringen av EPA och att stoppa kommunikationen blir ett strategiskt sätt att förekomma effekten av nedskärningarna enligt principen ”syns du inte så finns du inte”.

Ett litet ljus i mörkret är de alternativa kanaler som skapats i sociala media. Samtidigt som @EPAresearch slocknade så tändes @altEPA, en underground-kanal som länkar till information som tidigare spreds via myndigheten. Flera av EPAs forskare är världsledande inom forskning om kemikalier, miljö och hälsa. Det ryktas att de nu börjat kopiera viktiga databaser för att förbygga en större nedmontering. Det påminner om de heroiska insatser som forskare gjort i länder där islamister hotat kulturskatter och konstsamlingar.

Stoppade forskare

Ett annat beslut som regimen i USA fattat syftar som bekant till att uppfylla vallöftet att stänga ute muslimer från USA. Människor med ursprung i ett antal länder i mellanöstern och Afrika stoppas nu utan individuell prövning. Precis som resten av forskarsamhället är miljöforskningen internationell och beslutet hindrar människor att delta i konferenser och bedriva forskning i USA. Även om flera av de nationer som berörs inte är internationellt kända för sin starka miljöforskning finns det många individer som är internationellt verksamma och varje dag bidrar till att göra kunskapen större och världen bättre. Senaste halvåret har jag själv publicerat artiklar med forskare från Iran, föreläst för studenter från Syrien, och så sent som i måndags talade jag med en delegation från den kurdiska delen av Irak om hur Sverige arbetar med forskning som rör kemiska olyckor.

Om några veckor startar SOT2017 i Baltimore (USA), världens största toxikologiska konferens med över 6000 deltagare. Jag misstänker att många postrar och föreläsningar kommer gapa tomma när kollegor hindras att delta då de av USAs regim pekats ut som potentiella terrorister. ”We don’t want’em here!”, deklamerar Trump omgiven av likasinnade isolationister. Vad blir vårt svar på detta?

En möjlighet för Sverige

Konsekvenserna av Trumps miljöpolitik är ännu svåra att överblicka. Men redan nu ser vi konturerna av en ny världsordning där USA lämnar den internationella miljöscenen. En möjlighet för Sverige skulle kunna vara att erbjuda ett antal amerikanska miljöforskare en fristad som gästforskare under de kommande åren. Det skulle vitalisera svensk miljöforskning och samtidigt möjliggöra för några skarpa hjärnor att producera världsledande forskning och undervisning tillsammans med svenska forskare. Jag gissar att det dessutom skulle ge ett visst PR-värde för Sverige som internationell forskningsnation.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Studenternas tips för att rena kroppen från miljögifter

En intressant fråga dök upp i radioprogrammet Klotet (P1) idag (25/1-17): ”Blir man av med gifter i kroppen om man bantar eller tar en detox-kur?”. Lite ovant att besvara lyssnarfrågor, men gå gärna in och lyssna på programmet.

Här kommer ytterligare några exempel och tankar. Om vi begränsar resonemanget till miljögifter och kemikalier som vi får i oss via mat och olika produkter är svaret ganska enkelt. De klassiska miljögifterna som oftast lagras i fettet frigörs om man plötsligt miskar mängden kroppsfett. En något större andel kommer då istället att hittas i andra delar av kroppen. Läs gärna om rymdexperimentet jag skrev om i höstas. Jag har efter radioprogrammet fått en del kommentarer kring att ”detox” faktiskt kan syfta på annat än att få bort giftiga kemikalier ur kroppen. Självklart kan olika dieter ge effekt på välbefinnandet. Många använder ordet ”detox” som en signal för en kortare period av hälsosam livsstil. Att äta grönare, lagom mycket och röra på sig är bra tips för att må bra på både kort och lång sikt. Men det påverkar inte halten av miljögifter i din kropp nämnvärt på kort sikt. Men vad fungerar då?

Jag gav nyligen tre grupper av studenter i uppgift att föreslå sätt som på riktigt skulle kunna detoxa en person från miljögiftet PCB. Här är några av deras innovativa förslag (NB! Don’t try this at home).

kirurgi2

Grupp 1 föreslog kirurgisk extraktion: Operera in ett antal stora fettkuddar i kroppen. Efter några veckor har fettlösliga gifter löst sig i dessa kuddar som då opereras ut igen.

Studenterna i Grupp 2 föreslog Olestra-metoden. Personen äter Olestra (ett slags fettsubstitut som kroppen inte kan ta upp). Denna typ av fett kan då suga ut en del gifter på sin väg genom tarmarna. Problemen är hög risk för lös avföring liksom att upptaget av fettlösliga vitamin sannolikt minskar.

Grupp 3 tog fasta på en naturlig utsöndring via bröstmjölk. Personen skulle med hjälp av hormonbehandling få en stimulerad mjölkproduktion. Bröstmjölkens fett innehåller ju en del PCB och mammor som ammat länge har faktiskt lägre halter än förstföderskor.

I diskussionen som följde var det en student som påtalade att man kanske borde ha försökt undvika exponeringen för PCB redan från början om det nu var så svårt att bli av med. Hade man inte exponerats vore ju problemet löst innan det ens uppstått. Ja, tänk om vi kunde slippa städa efter gamla kemiska misstag i våra kroppar. Vilken hemsk tanke. Vad skulle en toxikolog som jag göra då…?

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Hårda tyska domar för miljöbrott

Är du en av de miljövänner som under decennier samlat in batterier? Tillsammans samlade vi under 30 år in 30.000 kg av den giftiga metallen kvicksilver bland annat genom att lägga batterier i batteriholkar. En av de största miljöskandalerna i modern tid avslöjades förra året när det visade sig att ett bolag svindlat till sig stora summor genom att först ta betalt för att slutförvara kvicksilver för att därefter sälja det till asiatiska länder. Märkligt nog har det varit tyst i svenska media om allt detta. Kanske krockar det med vår självbild att vi blivit blåsta och miljön förorenad?

battery

 

I veckan kom i alla fall rättvisan, i form av en tysk domstol, ikapp miljösvindlarna. Ligans två huvudmän, två herrar i 50-årsåldern, dömdes till fängelse i 3 år och 9 månader, respektive 3 år och 6 månader, för allvarliga miljöbrott, eller som det heter på mustig tyska ”schwerster Umweltkriminalität”. Inkomsterna för de två huvudmännen uppskattas under 2011-2014 ha uppgått till ofattbara 209 miljoner kronor. Ligan lurade inte bara till sig kvicksilver från Sverige utan från en rad andra länder. Totalt samlade man in 887 ton och genom att företag och myndigheter betalade kalaset fick man dessutom en intäckt på nästan 20 miljoner kronor. Det hade kunnat vara ett perfekt brott… MEN när männen utan någon egentlig inkomst plötsligt började investera i stora fastigheter började dock skattemyndigheten ana att något var fel och svindeln avslöjades. Kanske stämmer det gamla bibelordet ”högmod går före fall” (Ordspråksboken 16:18).

Historien borde hur som helst leda till bättre vaksamhet i svensk avfallshanteringen och till en skärpning av miljölagarna internationellt. Sverige och EU måste analysera vad som gick fel och vilka regler som behöver skärpas. För att stoppa flödet måste vi veta var kvicksilverutbudet kommer ifrån. Uppenbart är att övervakning av handeln med avfall och metaller måste förbättras. Skandalen visar också att miljöfrågor måste lösas internationellt. Att ligan kunde sälja den giftiga metallen beror i hög grad på att några länder fortfarande tillåter export av kvicksilver.

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Torrschampo – en uppdatering av puder i peruken

Appropå Torrschampo i dagens Klotet i P1 – En absolut nödvändighet i kabinettskåpet! Ett snabbt sätt att fräscha upp peruken mellan tvättar och på så sätt undvika att slita på håret med för mycket tvättande. På 1600- och 1700-talet ville man gärna ge peruken extra volym och samtidigt få bort den smutsiga glansen från rök och matos. Lösningen blev parfymerat puder eller torrshampo, som vi säger idag. Det berättas att när Gustav III 1766 skulle hämta sin danska brud Sofia Magdalena i Helsingborg hade gästerna pudrat sig så generöst att ”hela ambassaden knappt syntes för puderrök”. Vetemjöl var ett populärt puder och enligt uppgift krävde en fin peruk ca ½kg per vecka. När potatisen kom till Sverige insåg man tidigt att den lämpade sig väl både för brännvin och perukpuder. Denna innovation sägs vara bidrag till att fru Eva Eekeblad, född de la Gardie, blev den första kvinnan i Kungliga Vetenskapsakademien (mer om peruker finns att läsa här).

peruk.jpg

Porträtt målat av Nicolas de Largilliere i slutet av 1600-talet

Idag använder vi istället rismjöl eller majsmjöl som puder och pomadan är utbytt mot limonen och andra doftämnen, men principen är densamma. Stärkelsen suger upp fukt och fett och gör att håret ser torrt ut. För att kunna spreja har vi tagit hjälp av olika drivgaser och löst ämnena i alkohol. En del märken har också blandat i kvartära amoniumföreningar (ex. Cetrimoniumklorid) för att minska på den statiska elektrisiteten i torrt hår.

I veckans (11/1-17) Klotet i P1 fick jag frågan från en lyssnare om torrshampo är farligt och vad som gör att håret ser rent ut. De negativa effekter man kan skulle kunna se hos användare är rimligen relaterade till problem med hårbotten eller irritation i luftvägar och ögon om man råkar få sprejen i ansiktet. Enklaste lösningen är såklart att sluta använda produkten om man får problem.

En annan möjlig hälsoeffekt är att många människor är känsliga för dofter och om man parfymerar håret kan det skapa obehag på samma sätt som andra parfymer.

Om man söker information om kvartär ammoniumklorid (cetrimoniumklorid), som även finns i hårbalsam, står det att ämnet är irriterande och kan vara fosterskadande. Dessa effekter förekommer dock inte vid så låga koncentrationer som det finns i torrshampo utan är främst är ett problem om man arbetar med höga koncentrationer i andra sammanhang. Det finns däremot farhågor om ämnets miljöpåverkan, då det kan skada vattenlevande organismer när det släpps ut. Det tillåts därför inte i flera miljömärkta produkter.

Själv tar jag hellre en varm dusch, men vill man hedra Stormaktstiden genom att använda parfymerat puder så ser jag inga större problem. Se upp med öppen eld bara, för annars finns risk att du bränner peruken eftersom drivgaser och alkohol som finns i torrschampo är lättantändligt.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Ord och tanke – 2017

Ord är viktiga! De styr vår tanke och avspeglar makt och begär. Växelspelet mellan tanke och ord – är även forskningens kärna. Ett vetenskapligt manus har ofta skrivits om 10-20 gånger innan publicering. Den ursprungliga idén har utvecklats och inte sällan lett till andra och bättre idéer. Ibland får man plocka ut en del för att renodla budskapet. Dessa ratade fragment brukar jag spara. När jag ser dem igen, efter en tid, kan idén fungera mycket bättre. Kanske en pusselbit till nästa ansökan har kommit till.

omtanke

Forskning handlar om att tänka om och tänka OM!

Även sättet vi uppfattar och hanterar kemiska risker handlar mycket om ord. Låt mig ge några exempel.

Vissa säger att EU:s kemikalielag REACH aldrig hade antagits om den inte haft ett så bra namn. EU:s kemikalielag  fyller 10 år under 2017, närmare bestämt 1 juni. Jag vet inte vem som hittade på namnet, men det var en viktig del för att få igenom beslutet – REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of CHemicals). Tänk om man istället kallat lagen EARCH (ök), då kanske lagen hade uppfattats som betydligt mer tandlös.

Ett annat exempel är E-nummer, där bristen på ord kan väcka mer oro är orden i sig. Ett enkelt, utrymmeseffektivt och språkoberoende system för att redovisa tillsatser i mat. Egentligen bara ett problem – konsumenten. Mottagaren av informationen förstår inte ens skillnaden mellan E175 och E290. Debatten om E-nummer tog rejäl fart 2008 efter att Mats-Eric Nilssons bok “Den hemliga kocken” publicerades. Han uppmärksammade alla tillsatser och plötsligt såg alla att det inte går att köpa processad mat/halvfabrikat utan att det innehåller ”E-nummer”. Förresten, visste du att E175 är guld medan E290 är mer känt som koldioxid.

Ibland är det de små orden som gör skillnad, som när EU-kommissionen i somras skulle definiera hormonstörande ämnen och lite diskret bytte ut ”may cause an adverse effect” och istället valde formuleringen ”is known to cause an adverse effect”.

Inför det nya året hoppas jag att våra ord och de tankar som följer ska vara klara och ärligt menade. 2017 ser ut att kräva många olika ord. Massor av forskning ligger i pipen. Jag ska starta ett nytt forskningsprojekt där jag hoppas kunna förbättra riskbedömningen av kemikalier och samtidigt bidra till att det behövs färre djurförsök. Dessutom fortsätter arbetet med nydanande strategier för att testa blandningar av hormonstörande ämnen. Det är också året då jag avslutar ett projekt om kemiska olyckor på skolor och arbetsplatser. Men det blir även mer populärvetenskapliga ord framöver. Om ett par veckor debuterar jag som radio-expert i vetenskapsradions program Klotet i P1. Jag hoppas att du vill följa resultat och diskussioner här i bloggen och önskar dig ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)