Smutsigt badvatten ökar risken för astma

– Kan jag hoppa direkt i bassängen, pappa? Den entusiastiske 9-åringen ropar så det ekar i omklädningsrummet på det kommunala badhuset.

– Nej, du måste duscha innan?, ropar jag tillbaka.

– Varför, då? Tonen är lätt vädjande.

Ja, varför ska man egentligen tvätta sig före badet? Vi har ju klor i vattnet som ska ta död på bakterierna och de flesta av oss är väl inte överdrivet skitiga. Dessutom vet ju alla att det är jobbigare att ta på sig badkläder när man är våt än när man är torr.

En anledning stavas trikloramin. Ämnet bildas när klorerat vatten reagerar med smuts. Den karaktäristiska klor-lukten i badhus kommer faktiskt till stor del från just trikloramin. Ju mer smuts i vattnet desto kraftigare lukt och samtidigt ökar behovet av än mer klor. Trikloramin är dessutom irriterande i luftvägarna. Astma, irritation i näsa och svalg, och hosta. Besvären är vanliga bland människor som arbetar eller vistas ofta i badanläggningar med klorrening. Frågan är vid vilken halt i luften som trikloramin blir skadligt för människor? I förra veckan träffades vi i en nordisk expertgrupp i Uppsala för att diskutera arbetsmiljöfrågan ur ett vetenskapligt perspektiv. Studierna är såklart inte helt entydiga. Ibland uppträder besvären vid låga koncentrationer och ibland uppmäts ganska höga halter utan att besvären ökar nämnvärt. Samtidigt är det tydligt att många badanläggningar har höga nivåer och att många får besvär. En bra sammanfattning av kunskapsläget kring bad och kloraminer gjordes nyligen av Arbetsmiljöverket.

Förändringar som diskuteras för att göra luften i badanläggningarna bättre är ofta kostsamma utbyggnader av reningskapacitet och ventilation. Men i väntan på nya investeringar finns det ju en ska vi alla kan hjälpa till med – att tvätta oss ordentligt före badet. Och det där med att bada med kalsongarna på var nog aldrig någon bra idé.

kalsongbad

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Dålig djurhantering markör för dålig forskning

I svallvågorna av det som kommit att kallas Macchiarini-skandalen kommer nu rapporter om forskningsfusk från centrala etikprövningsnämnden. En av de studier som graskats är en studie på råttor som publicerad i den prestigefyllda tidskriften Nature Communications (impact factor: 12). Att få stå med på en artikel som publiceras där innebär att forskarna hamnar på nyhetssidor världen över, under flera år kan räkna med högre andel av Karolinska Institutets (KIs) budget och samtidigt ges bättre möjligheter att få stöd från t.ex. Vetenskapsrådet. Att i det läget, som enskild forskare, stoppa en studie för att försöksdjuren plågas eller för att man bryter mot etiska tillstånd och principer kräver både ryggrad och muskler. Du kan räkna med att frysas ut och att förlora anslag.

Det är skrämmande läsning att ta del av etikprövningsnämndens yttrande. Kraftig viktnedgång, bristande journalföring och vilseledande beskrivningar i publikationen…

Vi har försökt få ut rådata. Det har vi inte fått. Vi har försökt få ut försöksjournaler. Det har vi inte fått trots att sådana ska lämnas ut. Artikeln ger en vilseledande presentation, tolkning och beskrivning av resultaten när man jämför med de data som vi trots allt fått ut. Det stämmer inte, säger Lena Berke, etikprövningsnämndens ordförande i en intervju i Dagens Medicin.

Självklart vilar skulden för forskningsfusk tungt på de personer som gjort studien och står som medförfattare. Men ett perspektiv som jag tycker saknas i debatten är relationen till djurskyddsorganisationen där studien utförts. Hur blev det möjligt att ingen av de ansvariga för djurverksamheten, veterinärer och djurskötare slog larm? Såg de inte vad som pågick? En kraftig viktnedgång är ett tecken på att ett djur inte mår bra och kan i sig vara tillräckligt för att avbryta en studie! Det är väl känt att dålig djurhanteringen ofta är en tidig markör på dålig forskning. Därför är det så viktigt att man har en organisation som kan säkerställa att djuren hanteras på ett bra sätt och att man låter veterinärer och djurskötare vara delaktiga i försöksplanering med mandat att avbryta en studie. Det måste naturligtvis göras i samverkan med forskargruppen och utifrån det etiska tillstånd man har. Utifrån den granskning som nu gjorts är det uppenbart att detta inte fungerade så sent som 2014.

Flera oranisationsförändringar har nyligen tillkommit inom KI för att stärka djurskyddet. Nu krävs att man fortsätter prioritera detta arbete och tydligt visar hur man driver de så kallade 3R-principerna i forskningen (Replace, Reduce, Refine). Jag skulle vilja lyfta fram sju steg som man behöver ta till sig för att lyckas. Steg som använts med framgång inom läkemedelsindustrin och som man borde kunna fortsätta att utveckla inom en akademisk miljö. (1) Den nya ledningen vid KI måste tydligt prioritera frågan. (2) Skapa multifunktionella arbetssätt där de djuransvariga deltar i planering och utförande och tillåts driva egna utvecklingsprojekt. Involvera även forskare som jobbar med alternativ inom cellodling och datamodellering. Kanske går det att få svar på forskningsfrågorna utan att använda djurförsök eller att planera försöken på ett smartare sätt. (3) Arbeta integrerat med ALLA tre R. Idag verkar det finnas en attityd där man tror att ingen forskare skulle använda fler djur än nödvändigt. Kan man istället vara nyfiken på förbättringar stimuleras även ny vetenskaplig utveckling. (4) Arbeta målmedvetet och ta en sak i taget. Ständigt förbättringsarbete kräver effektiva arbetsflöden inte fler möten. (5) Låt 3R bli ett prioriterat forskningsområde vid KI. Publicera nya metoder så att andra kan lära sig. Detta kommer dessutom att höja statusen för området. (6) Kommunicera vad ni gör, vilka framsteg som sker och varför djurförsöken behövs. (7) Sist, men inte minst, fira framstegen! Gläds med varandra när ni lyckas ersätta, minska eller förbättra djurförsöken.

För att göra det lättare att komma ihåg dessa sju steg har jag gjort en liten animerad film.

7 steps for success in 3R from Mattias Oberg on Vimeo.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Kan man gilla PVC?

På sjukhusen finns våra mest känsliga individer: nyfödda barn, sjuka och personer som genomgår långa medicinska behandlingar. Att miljön då behöver vara extra ren från farliga ämnen är självklart men samtidigt är de tekniska kraven mycket höga och plaster är en självklar del i dagens vårdmiljö. Det vimlar av slangar, blodpåsar, förpackningar och inredning av plast.

plast

Upphandling är ett viktigt verktyg om man ska lyckas undvika farliga kemikalier på sjukhusen och nyligen inledde Upphandlingsmyndigheten arbetet med att se över riktlinjer för medicinska produkter och en av de plaster som har riktigt dåligt rykte, PVC (polyvinylklorid).

Stockholms läns landsting fattade redan 1997 beslut om att fasa ut PVC. Skälen var flera; tillverkningen spred kvicksilver, användningen spred reproduktionsstörande mjukgörare och i avfallshanteringen bildades dioxin. Inte undra på att man ville få bort PVC.

Men 20 år senare har det hänt en del positivt. I Europa tillverkas allt mindre PVC med hjälp av kvicksilver och från december 2017 är det meningen att all kvicksilverbaserad PVC-tillverkning ska vara borta. Dessutom har de farligaste mjukgörarna begränsats inom EU och flera alternativa mjukgörare tagits fram. Inte ens dioxinfrågan är lika ”brännande” då sopförbränningen blivit mycket mer effektiv. Frågan är om det fortfarande är motiverat att plocka bort all PVC eller om upphandlingsregler istället bör fokusera på något annat?

Trots framgångarna med miljöteknik på flera områden är det ett led som inte hänger med, inköp och upphandling. Vi har en situation där vår egen industri kan tillverka renare PVC utan vare sig kvicksilver och farliga mjukgörare. Samtidigt flödar det in PVC som tillverkas med gamla metoder och är fullpackade med giftiga mjukgörare. Senast i veckan kom Kemikalieinspektionen med en dyster rapport där de granskat plastprylar. Av de 160 analyserade plastvarorna innehöll ett stort antal ämnen i otillåtna halter eller ämnen som listats som särskilt farliga inom EU. Det vanligaste ämnet var ftalaten DEHP, en klassisk mjukgörare i PVC, som vi länge försökt få bort. Vi köper alltså in ful-PVC från andra regioner, främst Kina. En första åtgärd borde vara att ställa samma höga krav på alla som vill sälja sina varor inom EU. Vi måste stoppa importen av farliga plastvaror och se till att vi får höga och likvärdiga krav för industrin oavsett var i världen tillverkningen sker. Här måste också upphandlingen bli mycket skarpare vilket gynnar både de inhemska industriföretag som gjort sin läxa och oss alla som slipper farliga kemikalier. Så länge ful-PVC säljs i Sverige får nog PVC leva med sitt dåliga rykte.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Kemikalie-industrin stämmer COOP

Såg du reklamfilmen från COOP förra året där de låter en familj äta ekologisk mat i två veckor och ser hur halterna av bekämpningsmedel snabbt sjunker hos både föräldrar och barn. Branschorganisationen Svenskt växtskydd stämmer nu COOP och hotar med två miljoner i böter. Man vill att marknadsdomstolen förbjuder COOP att fortsätta reklam på detta sätt eftersom man anser att den är vilseledande, innehåller osanna påståenden och är allmänt oetisk.

veckans_eko

Se reklamfilmen här.

Läs stämningsansökan här.

Varför väljer man denna typ av juridisk process? COOP är ett stort företag och två miljoner är naturligtvis en bråkdel av marknadsföringsbudgeten. Visst är reklamfilmen ensidig och fokus hamnar endast på en aspekt av ekologiska livsmedel, dvs. resthalter av bekämpningsmedel. Man säger inget om smaken, näringsinnehållet, utseendet eller produktionsförhållandena. En ganska typisk reklamfilm helt enkelt. Lite som när andra företag gör reklam för kosmetika med vackra bilder och storvulna påståenden om ungdom och skönhet baserat på ”forskning”. En möjlig förklaring skulle kunna vara att Svensk växtskydd genom att minera frågan om bekämpningsmedel i mat kan vinna fördelar även om man förlorar. Andra aktörer kanske vill undvika tidskrävande rättsprocesser i framtiden. Signalvärden kan också vara att man vill få mer tyngd i försvaret av växtskyddsmedel och öka acceptansen för kemikalier i allmänhet och växtskyddsmedel i synnerhet. Det är ju sällan någon ifrågasätter nyttan med ekologiska livsmedel och nu kan man lättare hänvisa till att frågan är polariserad med två olika synpunkter. Om jag är mindre cynisk kanske det helt enkelt handlar om att man tycker COOP har fel i sak.

När jag läser stämningsansökan ser jag fyra grupper påståenden som industrin anser vara fel.

  1. Att kemikalier i kombination kan vara långt farligare än kemikalier var och en för sig
  2. Att halterna av bekämpningsmedel i kroppen sjunker om man äter ekologisk mat
  3. Att ekologisk mat odlas utan kemiska bekämpningsmedel
  4. Att konventionellt odlade livsmedel medför större risker från miljö- och/eller hälsosynpunkt än ekologiskt odlade livsmedel

Låt mig kort referera min syn på kunskapsläget i dessa frågor.

  1. Under de senaste tio åren har forskningen om komplexa blandningar tagit ordentlig fart. Allt fler välgjorda studier publiceras där man studerar effekten av flera ämnen samtidigt. Samanfattningsvis finns idag stor enighet om att ämnen som liknar varandra tillsammans har en större effekt än om varje ämne testas var för sig. I huvudsak ser man även att effekten av kemikalier som förkommer tillsammans men har olika verkningsmekanismer ger en större effekt än varje ämne för sig. Det är därför rimligt att anta att blandningar av växtskyddsmedel är farligare än när kemikalierna förekommer var för sig. Huruvida blandningen är oacceptabelt farlig är naturligtvis en dosfråga.
  2. Forna tiders växtskydd innehöll ämnen som var mycket långlivade och stannade kvar i kroppen. Dagens ämnen försvinner relativt fort ur kroppen, vilket leder till att halterna snabbt minskar om exponeringen upphör. Tar man bort exponeringen genom att äta ekologiskt så visar forskningen att halten i kroppen sjunker relativt snabbt.
  3. Eftersom även ekologiskt odlade grödor behöver skydd så använder man ibland kemikalier som naturligtvis också kan vara farliga för människa och miljö beroende på hur de används. Naturfrämmande kemikalier är inte per definition farligare än de naturliga kemikalier som är godkända för ekologisk odling. Samtidigt saknas data om eventuella resthalter och miljöpåverkan. Att påstå att kemikalier inte används är alltså inte sant. Det hade varit mer korrekt att att den odlas utan syntetiskt tillverkade bekämpningsmedel. Samtidigt använder många eko-bönder många andra skydd än kemikalier. Det kan vara skalbaggar som äter upp skadedjur eller dofter som förvirrar dem. Dessutom väljer man tåligare växtsorter och är duktiga på växelbruk. Det gör att risken för angrepp minskar.
  4. Riskbedömning och riskhantering är komplext. Konventionella odlingar med kemikalier orsakar globalt väldokumenterade problem med biologisk mångfald, arbetsmiljö och förorenad miljö. De nivåer som vi utsätts för genom resthalter är för det mesta mycket långt under de nivåer där man ser negativa effekter på hälsan i försöksdjur. De grödor som oftast har oacceptabla resthalter är nästan alltid odlade utomlands. Vill man minimera exponeringen bör man alltså välja svenskodlat och gärna ekologiskt. Är det bra hälsa som är målet bör man äta mer grönt, dra ner på köttkonsumtionen och undvika billiga köttprodukter med låga kvalitetskrav när det gäller antibiotika och djurvälfärd.

COOP har enligt min mening klart rätt i de två första påståendena. Däremot stämmer det inte att ekologisk odling är helt oberoende av ”kemikalier” (även om man borde förstå att reklamen handlar om syntetiska bekämpningsmedel). Vilken mat som är bäst för hälsa och miljö beror på mycket mer än resthalter av bekämpningsmedel, men väger man samman perspektiv som arbetsmiljö, biologisk mångfald och kemikalier så är det nog ett riktigt påstående att ekologiska varor har en lägre riskprofil. Ska jag ge ett enkelt råd som håller i de flesta sammanhang blir det ”Köp svenskt och gärna ekologiskt!”.

/Mattias

I en tidigare version nämndes felaktigt att KTF stod bakom stämningen. Det är nu rättat.

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

 

 

Går försöksdjurs lidande att kvantifiera?

Toxicolour är tillbaka efter sommarlovet! Hoppas att även du, kära läsare, har haft det bra.

NY PUBLIKATION: Tänk dig att du ska genomföra ett djurförsök för att få ett läkemedel godkänt att för första gången testas på människor. Du får nu välja mellan att använda färre djur som lider relativt svårt av behandlingen eller fler djur som lider relativt lite. Hur resonerar du? Går det att kvantifiera lidande?

Jag och mina kollegor publicerade nyligen en studie i ALTEX (Alternatives to animal experimentation) där vi med hjälp av telefonintervjuer lät ett 50-tal medlemmar i etiska kommitteér delta i ett tankeexperiment om djurförsök där de fick värdera olika symtom på toxicitet. Det är naturligtvis en kraftig förenkling av hur etiska bedömningar görs i verkligheten, men säger ändå något om hur olika människor resonerar. Vissa personer ansåg att lidande alltid är viktigare att ta hänsyn till än antalet djur, medan andra tvärtom ansåg att djurens lidande var försumbart i förhållande till antalet givet att lidandet inte utgjorde grund för att avbryta försöket. De flesta fösökte dock göra någon slags balanserad värdering. Till exempel så värderades 1 råtta med 5% viktnedgång som 2 symtomfria djur medan 10% viktsnedgång värderades till 5,3 djur utan symtom.

altex

ALTEX är en vetenskaplig tidskrift som publicerar forskning som handlar om alternativ till djurförsök enligt 3R-begreppet. 3R står för replace (ersätta med djurfria metoder), reduce (minska antalet försöksdjur) och refine (begränsa försöksdjurens lidande). Impact factor: 5.8

Eftersom etiska kommittéer har representanter från forskare, djurrättsorganisationer och politiker ville vi se om det märktes någon skillnad mellan hur dessa tre grupper värderar djurens lidande. Elaka tungor säger att forskare alltid försvarar djurförsök medan djurrättsorganisationerna alltid röstar emot. Vi var därför ganska förvånade att vi knappt såg någon skillnad alls mellan grupperna. Möjligen värderade politikerna djurs lidande något lägre i förhållande till antalet djur. Kanske kan det vara så att skillnaden mellan de grupper som representeras snarare handlar om synen på forskningens nytta än om synen på lidande.

Många tycker att viktade jämförelser mellan lidanden är jobbiga, omöjliga eller till och med oetiska. – Varför behövs denna typ av studier? – Det är ju lika omöjligt som att välja mellan astma eller benbrott. Faktum är att vi har ganska välutvecklade system för att jämföra just olika sjukdomar och skador hos människor (se tabell från WHO nedan). Det påverkar allt från försäkringsersättning till nationella prioriteringar inom sjukvården. Vår studie är ett första exempel på hur försöksdjurs lidande skulle kunna beskrivas i siffror.

Om vi inte försöker att värdera lidande hamnar allt fokus på antal. Tidigare studier och sammanställningar där man försökt optimera experiment handlar enbart om det antal djur som krävs för att få en viss statistisk säkerhet. I den mån kostnader räknas in handlar det om ekonomi. Om man kan välja mellan två olika försök framstår därför den med få djur som bättre även om lidandet är högre för djuren. Den som försöker se hur användningen av försöksdjur i Europa förändras över tid hittar idag endast uppgifter om antal. Om dessa djur haft ett gott liv eller inte syns inte, vilket riskerar att försvaga utvecklingen av metoder som förbättrar försöksdjurens livskvalitet. Vår nya studie lanserar inte en färdig lista med etiska vikter utan syftar till att underlätta studier av hur olika grupper resonerar och kan på sikt bidra till nya verktyg för utvärdering och prioritering mellan olika metoder och försöksupplägg där försöksdjur ingår. Min förhoppning är att detta leder till färre och bättre djurförsök.

Så här kan viktat lidande se ut för människor (Källa: WHO)

disability weights

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

11.000 läste Toxicolour första året!

Vad händer när en forskare börjar blogga om sin forskning och det som händer runt omkring i samhället? För exakt ett år sedan startade jag den här bloggen för att ta reda på det. Här en kort utvärdering:

45 inlägg – Jag har försökt att berätta om min egen forskning och kommenterat frågor kring kemikalier, hälsa och miljö och ibland har jag breddat innehållet till närliggande forskningspolitik. Ambitionen har varit att skriva något varje vecka och oftast är det lätt då det mesta har en koppling till kemikalier.

11364 besökare – Jag kunde inte drömma om ett så stort genomslag. När ni delar inlägg på Facebook och Twitter når texterna ut långt. Stort TACK!

Respons från makthavare – Via bloggen har jag fått direktkontakt med politiker, journalister, internationella kemiföretag och branschorganisationer. Jag har blivit inbjuden till konferenser och haft möten med politiska tjänstemän på regeringskansliet. Bara för att de läst min blogg. Det kallar jag science-to-policy!

cartoon-happy-birthday

De mest lästa inläggen – Det är ingen tvekan att avslöjanden och risker skapar större intresse än rena forskningsresultat, men jag tror mixen är viktig för att skapa förtroende. Här är topplistan ifall du missat något:

  1. Är du också lurad? – Om hur kriminella lurade till sig 30 års insamlat kvicksilver.
  2. Kuppen för att stoppa lag om hormonstörande ämnen. – Om det ibland fula spelet kring nya miljölagar.
  3. Julen, en giftig historia – Om alla spännande gifter på julbordet.
  4. En väg framåt för KI – Om skandalkirurgen Macchiarini och ledningskulturen på universiteten
  5. Obesogener, kemikalier som gör dig fetare – Om nya forskningsrön som tyder på att kemikalier kan öka risken för fetma.

Framtiden – I sommar ska jag bland annat besöka forskare i Centralamerica för att undervisa och studera hur bekämpningsmedel påverkar boende intill fruktplantage. Det ska bli jättespännande och jag lovar att berätta om resultaten. Sen väntar jag på att få offentliggöra tre spännande forskningsstudier. En handlar om nya idéer för att minska antalet försöksdjur. Ett ämne som jag definitivt kommer att skriva mer om framöver. Därtill kommer nya data på kemiska olyckor i arbetslivet och slutligen en studie om hur människor med astma ofta glöms bort i riskbedömningarna.

Med detta vill jag önska alla er läsare en riktigt skön sommar!

/Mattias

 

 

Svårt förstå hur EU-kommissionen definierar hormonstörande ämnen

Försöken att i lag reglera hormonstörande kemikalier har plågats av missade deadlines, kritik från EU-domstolen, påtryckningar inom TTIP-förhandlingarna och diverse mer eller mindre fula nyp mellan miljörörelsen och industrin. Något som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Så, den 15 juni 2016, lanserar till slut EU-kommissionen världens första system för klassificering och möjlighet att förbjuda hormonstörande kemikalier. Det handlar initialt om bekämpningsmedel men definitioner och kriterier kommer få betydelse för hela kemikaliesektorn.

Läs bakgrunden till förslaget här.

Läs förslaget här.

Vad innebär det nya förslaget? Jag tycker det är svårt att säga. Texten är fylld med fina ord om vetenskap och skydd av människors hälsa och EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker anser att man nu kan garantera skydd för både människors hälsa och miljön. 

eu question

Men förslaget utlöste omedelbart en reaktion från miljörörelsen, som sade att förslaget sätter beviskraven för klassificering så högt att inga ämnen som idag inte regleras på grund av andra effekter (t.ex. reproduktionsskadande) kommer att omfattas. Försiktighetsprincipen borde ha varit starkare.

Det förslag som lagts på bordet tar avstamp från Världshälsoorganisationens (WHO:s) definition av ämnen som har en endokrina verkningsmekanism som kan skada hälsan i vid bemärkelse. Det är bra, men WHO: s definition utgör inte några kriterier utan är bara en definition av själva ordet ”hormonstörande”. Som jag läser den komplexa texten lämnar EU-kommissionen öppet för att reglera hormonstörande kemikalier med ganska stort utrymme för att slippa undan med hänvisning till otillräckliga data. En viktig fråga är om lagarna ska bygga på fara (hormonstörning är möjlig) eller risk (om exponeringen för ett enskilt ämnen är låg behövs inga ytterligare regleringar). Nu verkar det bli möjlighet att göra lite både ock, om det är en ”försumbar risk för exponering”. Detta ska jämföras med många cancerframkallande ämnen som förbjuds även om risken är mycket låg för varje enskilt ämne.

Men även industrin verkar ha svårt att riktigt förstå hur texten ska tolkas. Branschorganisationer som företräder jordbruket och den kemiska sektorn säger att de nya förslagen kan leda till godtyckliga förbud och inte duger för lagstiftning. Industrin hade velat ha kriterier som tog ännu tydligare hänsyn till olika ämnens potens.

Att kommissionen inte betonade potens kan ses som ett erkännande av att hormonstörande ämnen ibland uppvisar ickelinjära dos-responssamband. Andra industriföretag som verkar inom konsumtionssektorn, t.ex. IKEA och COOP har efterfrågat tuffare kriterier för att öka konsumenternas förtroende.

Nu är frågan om förslaget kommer godkännas av EU-parlamentet samt EU:s 28 medlemsländer, där det är sannolikt att möter motstånd från flera grupper och länder som Sverige och Danmark. Så här skriver den gröna gruppen i parlamentet: ”We will now have to build the necessary majorities in the Parliament to veto this shameful proposal.”

För egen del tror jag problemet är oförutsägbarheten. Ingen förstår egentligen vad kommissionen menar. Det är oklart hur de nya kriterierna kommer att tillämpas och kommissionen framhåller själva att det ska ske parallellt med ”framväxande vetenskap” inom detta område. Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) och Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) kommer nu att bli ombedd att börja granska produkter på marknaden för att se om de innehåller hormonstörande ämnen enligt de nya kriterierna. Det är först då vi egentligen vet vad förslaget betyder för människors hälsa och miljön. I bästa fall är det ett första steg att bygga vidare på. I sämsta fall en cementering av dagens svaga (obefintliga?) hantering av hormonstörande ämnen.

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Stoppa kombinerat polis- och hälsoregister!

Det är mycket olyckligt att regeringen nu utreder hur man ska kunna använda biobanker för att utreda brott. Det vittnar om att man saknar förståelse för en av Sveriges viktigaste infrastrukturer för medicinsk forskning. Även forskningen kring kemikalier, miljö och hälsa är beroende av väl fungerande biobanker.

Utredningen – ”En ändamålsenlig reglering för biobanker” syftar till att underlätta utvecklingen och förbättra förutsättningarna för användning av biologiska prover för patientens, hälso- och sjukvårdens och forskningens behov. Men långt inne i texten döljer sig en oroande tanke på att ”förutsättningslöst utreda” om man ska kunna använda biobanker som ett verktyg för brottsbekämpning. Här borde Socialministern ha kopplat på sin etisk kompass och varit tydlig med att utredningen istället bör säkerställa att biobanker inte ska kunna användas som en polisiär resurs.

cropped-aop-ws.png

Det exempel på biobank som lyfts fram i utredningen är de s.k. PKU-prov som tas på nyfödda för att leta efter ett antal ovanliga sjukdomar där det är viktigt att behandling sätts in snabbt. Ett par droppar blod hamnar på ett speciellt filtrerpapper och skickas in till laboratoriet för analys. Genom denna typ av prov räddas nästan 100 barn varje år från svåra handikapp. Genom att spara filterpappret med torkat blod har en biobank skapats som utgör en källa till ny kunskap och på sikt nya behandlingsmetoder.

Av dagens ca. 600 biobanker som finns  hanteras 325 stycken av landstingen och innefattar också de största provmängderna (över 150 milj. prov). Av de prov som sparas i landstingen är den övervägande andelen för ändamålet vård och behandling (ca 95%) men även dessa prov kan användas i forskning beroende på provgivarens samtycke och efter en godkänd etikprövning. Genom att koppla samman sjukvård med brottsbekämpning får man en fantastisk resurs för att identifiera individer biologiskt eftersom i stort sett alla medborgare finns med i PKU-registret. Det är naturligtvis lockande att vidga användningen och just därför är det viktigt att regeringen är glasklar med att så inte får ske.

Att utreda en fråga ”förutsättningslöst” kan naturligtvis verka harmlöst, men innebär i praktiken att regeringen nu aktivt letar efter sätt att använda sjukvård och medicinsk forskning för brottsbekämpning. Kanske vill man inte att utredaren ska behöva hämmas av förutfattade meningar av medicinsketisk natur. Direktivens underliggande intention bryter nämligen mot de grundläggande etiska värderingar som vi utgår ifrån inom medicinsk forskning, inklusive miljömedicin. Man bör inte vara förutsättningslös när det gäller grundläggande värden. Det kallas för att vara ryggradslös. Har vi ett gäng etiska evertebrater på Socialdepartementet?! I så fall följer här en kort introduktion till några centrala begrepp inom medicinsk etik.

Autonomi – En av grundprinciperna inom den medicinska etiken är autonomi eller rätten till självbestämmande. Du har rätt att veta vad en behandlingen eller provtagning innebär och vilka konsekvenser den kan ha. Eftersom biologiska prov sparas under mycket lång tid kan det såklart vara svårt att initialt överblicka konsekvenserna av vad det skulle innebära att finnas i ett kombinerat hälso- och polisregister.

Informerat samtycke – Förutsättningen för att du skall kunna handla och välja självständigt och ta moraliskt ansvar för dina handlingar, är därför att du har haft tillgång till saklig information om vilka förutsättningar och konsekvenser som gäller för olika handlingsalternativ och på basis av denna information lämnat sitt samtycke. Du får inte vara utsatt för tvång eller i sådan beroendeställning att det fria informerade valet blir en illusion. Att som förälder erbjudas ett livsavgörande blodprov och bidra till andra barns framtida hälsa och samtidigt ta ställning till om ens nyfödda barn ska ingå i ett polisregister är etiskt mycket tveksamt.

Integritet – Begreppet är knutet till värde och värdighet. Ingen har rätt att undersöka din kropp utan ditt samtycke. En sak som utmärker integriteten är att den inte upphör för att man själv inte förmår hävda den. Integritet handlar också om att själv förfoga över information om den egna personen, att ha rätten att behålla vissa saker för sig själv.

Människsovärde – Enligt den humanistiska människosyn, som jag utgår ifrån att även regeringen omfattar, får den enskilda människan aldrig betraktas eller behandlas enbart som ett medel. Som människor har vi vissa fundamentala rättigheter och vårt värde som människor är inte bundet till våra egenskaper eller prestationer.

Redan att ge ett uppdrag att utreda en utvidgad användning riskerar skada förtroendet bland allmänheten för nuvarande och framtida biobanker. Det behövs ingen utredning eftersom medicinsk forskning inte ska användas för brottsbekämpning. Punkt!

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

 

Offer för batteriskandal i Peru

Mitt förra inlägg handlade om hur svemsk avfallshantering misslyckats med att oskadliggöra 30 års (!) insamlat kvicksilver. Istället lurades man att betala stora summor (oklart hur mycket) till ett bolag som i sin tur sålde vidare kvicksilvret illegalt. Många har hört av sig och uttrycker enorm ilska över allt insamlingsarbete som gått till spillo. Idag tänkte jag berätta om de verkliga offren. Svenska myndigheter är knäpp tysta och verkar inte vilja tala om sitt ansvar eller hur de avser att agera framöver.

illegal-mining-amazon

I Amazonas pågår illegal guldutvinning med hjälp av kvicksilver.

Det här händer faktisk just nu! Perus regeringpekade för bara ett par dagar sedan (23 maj 2016) ut ett stort katastrofområde på grund av kvicksilverföroreningar från illegal gruvdrift i den sydöstra delstaten Madre de Dios. Kvicksilver som köps illegalt, kanske med Sverige som ursprungsland, används inom guldgruvindustrin i Peru. Gruvarbetare separerar ut guld med hjälp av kvicksilver, som de sedan dumpar i närliggande floder. Genom den drastiska åtgärden hoppas man få bättre möjlighet att nå ut med hälsovård och rena livsmedel och rent dricksvatten.

Ursprungsbefolkningen är särskilt utsatta med tanke på fisk från lokala floder är deras främsta källa till protein. Blodprov från de som bor i området samt vattenprover tagna från lokala floder visar på mycket höga halter av kvicksilver och utgör ett akut hot för barn och gravida kvinnor. Perus hälsominister Percy Minaya säger att så många som 50,000 individer kan vara exponerade för höga nivåer av kvicksilver. I de utsatta områdena rekommenderas nu alla invånare att avstå från att konsumera den lokala fisken. Enligt landets hälsominister kommer man även att skicka försöka föra in alternativa livsmedel och rent vatten.

Perus miljödepartementet uppskattar att illegala gruvarbetare dumpar 40 ton kvicksilver i Amazonas floder varje år. Som av en händelse motsvarar detta ganska exakt för det svenska bidraget via batteriskandalen. Man beräknar att den illegala guldindustrin har förstört nästan 400 kvadratkilometer regnskog bara i ett av de drabbade regionerna, Madre de Dios. Men frågan är komplicerad. Den illegala gruvdriften står för hälften av den regionala ekonomin och äter sig allt längre in i landets nationalparker och skyddade reservat. Batteriblåsningen riskerar inte bara förtroendet för svensk avfallshantering. Den har de facto orsakat allvarliga skador på miljön och människors hälsa. Vem tar ansvaret i Sverige?

/Mattias

Källa: Uppgifterna kommer främst från en artikel i tidningen Peru Reports, men finns även återgivet av nyhetsbyrån AP.

Är du också lurad?

Är du en av de miljövänner som under decennier samlat in batterier. Hem till holken! Eller har dina barn deltagit i aktiviteter som ”Batterijakten”. I Stora Batterijakten 2016 deltog hela 25.487 elever, i närmare 1.100 klasser. Tillsammans samlade dessa underbara ungar ihop fantastiska 215.603 kg förbrukade batterier. Tack alla härliga miljöhjältar! Vill du fortsätta leva i förvissningen om att du gjort världen lite bättre ska du inte läsa längre.

Hur skulle det kännas om du fick reda på att 30 års batterisamlande varit delvis förgäves? Och värre ändå, att det insamlade kvicksilvret från batterierna använts på sämsta möjliga sätt för hälsan och miljön. Att statliga bolag tillsammans med ett antal skattemiljoner lämnat 30.000 kg insamlat kvicksilver till ett Schweiziskt bolag som i sin tur sålt giftet till fattiga länder i Sydamerika, Afrika och Asien. Och där det huvudsakligen använts för att utvinna guld samtidigt som arbetare och miljö förgiftats.

battery

Magasinet Filter (text: Morten Valestrand) beskriver i senaste numret vad jag skulle vilja kalla en av vår tids största svenska miljöskandaler. I korthet: Vi samlar batterier under 30 års tid. Många batterier innehåller kvicksilver. Eftersom kvicksilver är giftigt beslutar man sig för att stabilisera ämnet kemiskt till svavel. Ämnet som bildas har en orangeröd färg. Sverige beslutar tillsammans med tyska miljömyndigheter för att slutförvara detta pulver djupt inne i gamla tyska saltgruvor. Bolaget som mot betalning åtar sig att behandla kvicksilvret säljer det istället till fattiga länder och för att ingen ska märka något köper man tennisgrus som också har oragneröd färg. Saltgruvorna fylls med tennisgrus. Det hela upptäcks när skattemyndigheten fattar misstankar. Ridå!

Första gången jag hörde ryktas om detta var för ett par månader sedan på ett seminarium på Swetox med representanter för Ekokem (fd Sakab). Va?! Batteriåtervinningen i Sverige är ju prisbelönt. Det är ju en av kronjuvelerna i avfallshanteringen. Kvicksilver är ett av mycket få giftiga kemikalier, som med stor hjälp från Sverige till och med fått en egen internationell konvention, den s.k. Minamatakonventionen.

Jag vill inte ägna plats just nu åt att berätta om Kvicksilver och dess giftiga egenskaper (läs mer om detta här). Magasinet Filter förtjänar en stor eloge för detta avslöjande. Men det är något som saknas i repotaget tycker jag. Rösterna från återvinningsindustrin, från de barn och föräldrar som samlat in batterierna, från de myndigheter som fått vårt förtroende att ta hand om giftet, från miljörörelsen som peppat medlemmarna att hjälpa till. Visst gör det ont att bli grundlurad. Men varför denna tystnad? Varför ställer sig inte Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen och återvinningsföretagen och skriker ut sin ilska? Kan det vara så att vi miljövänner, miljötjänstemän och miljöaktivister tycker så mycket om vår egen förträfflighet att vi inte vill tala om vår egen skuld. Att vi faktiskt gjorde mer skada än nytta i detta fall. Även fast intentionen var klanderfri blev det fel. Självklart är huvuddelen av skulden inte vår, utan de kriminellas, men strategin att samla resultatet av 30 års arbete i ett enda lager och lita på diverse fina intyg visade sig inte vara tillräcklig.

Jag är medveten om PR-dogmerna som påstår att man når längre med positiva budskap och förstår att man kan vara rädd att rasera människors förtroende för återvinning. Jag tror dock att skuld är en av vår tids mest underskattade känslor. Var stolt att du kan skämmas även när du bara bidragit med din godtrogenhet, det visar att du har både hjärta och hjärna! Vi vet sedan länge att avfallsbranschen internationellt präglas av stora problem och utgör en enorm marknad för organiserad brottslighet. Då duger det inte att ansvarig myndighet säger att händelsen är ”djupt tragisk”. Hur ska vi någonsin kunna få en hållbar resursanvändning om vi förnekar problemen och vår egen skuld?

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Tillägg 160526: Nedan har Batteriåtervinningens kommunikationschef lämnat en viktig kommentar. Missa inte den.