It’s all about caffeine!

Har du glömt att ta med kaffe till sommarstugan, misströsta icke! Här får du en lista över hur mycket du behöver inta av andra koffein-källor för att nå upp i samma mängd koffein som en kopp kaffe (2dl).

  • 2,8 dl Energidryck
  • 4 dl Te
  • 7,5 dl Cola
  • 180 g Choklad
  • 450 g Mjölkchoklad

(Källa: EFSA faktablad)

IMG_4199

Hade egentligen inte tänkt skriva mer så här på semestern, men har lite svårt att somna så ok då…

Koffein är kanske det gift flest människor har erfarenhet av. Ämnet tas lätt upp av kroppen och den neurostimulativa effekten startar efter 15-30 minuter. Att många tycker sig känna en effekt direkt beror på att kroppen svarar med kemiska lyckokänslor när den förstår att behovet blivit åtgärdat. På liknande sätt försvinner ofta törst samtidigt som man dricker vatten trots att det tar betydligt längre tid innan vätskebalansen återställs. Olika människor bryter ner koffein olika snabbt. Inom 2-8 timmar har kroppen halverat mängden i blodet. Den stora individuella variationen kan till viss del förklara varför vissa personer kan få svårt att sova på kvällen trots att de drack sitt kaffe på eftermiddagen, medan andra är helt oberörda.

Riskerna? På kort sikt är det centrala nervsystemet som påverkas, med sömnproblem som ett vanligt problem vid låga doser medan högre doser kan ge både oroskänslor, hjärtklappning, yrsel och illamående. På lång sikt så finns det studier som visar på ett samband mellan koffein och en ökad risk för hjärtkärlproblem och hämmad fosterutveckling. Frågar man EUs experter vid livsmedelsmyndigheter EFSA så säger de att koffein motsvarande 1 kopp kaffe om dagen (3 mg/kg) inte innebär några risker även om man dricker det före intensiv fysisk träning. Samma mängd utgör inte heller någon risk för fosterpåverkan eller för barn och ungdomar. Svenska Livsmedelsverket ger rådet att gravida inte bör dricka mer än 2,5 koppar per dag om man vill vara på den säkra sidan.

Och hur var det med kisset, är kaffe vätskedrivande? Nej, något större effekt än vad man får av vanligt vatten har man faktiskt inte lyckats hitta trots att alla ”vet” att kaffe är vätskedrivande. Det visar i alla fall en studie gjord på 50 manliga kaffedrickare (länk). Det är ofta så med vetenskap, är man riktigt tvärsäker har man ofta fel. Är man ändå inte övertygad om att man har fel så visar det sig ofta att underlaget är bristfälligt och bara baserat på män.

Trevlig sommar kära läsare!

/Mattias

Riskbedömning bara för unga, friska män!?

När jag studerar riskbedömning av kemikalier i arbetsmiljön ser det ut som om kvinnor under graviditet samt stora grupper av personer med vanliga kroniska sjukdomar är undantagna. Kan det vara så att bedömningarna fokucerar på att skydda unga, friska män? När jag fick möjlighet att gästblogga i Sveriges främsta blogg för arbetsmiljö (AMM-bloggen) kändes valet av ämne självklart. Det skadar nog inte att publicera texten även här på Toxicolour.

youngman

Sverige, liksom övriga Europa, står inför en åldrande befolkning och vi har behov av ett längre arbetsliv, där män och kvinnor kan delta på lika villkor. En större del av befolkningen behöver delta i arbetskraften om vi ska ha råd med välfärden. Trots detta, verkar riskbedömningar av kemikalier på arbetsplatser vara anpassat till normen att en arbetstagare har god hälsa och saknar möjlighet att bli gravid. Både lagstiftning och riktlinjer för riskbedömning gör antagandet att arbetstagare inte är lika känsliga som befolkningen i sin helhet.

Man delar in befolkningen i ”arbetande befolkning” och ”allmän befolkning”. I EU:s kemikalielagstiftning REACH antas arbetare vara hälften så känsliga som befolkningen i övrigt. Anledningen är att man antar att barn och äldre inte arbetar samt att sjuka personer inte heller finns på arbetsmarknaden. Men stämmer det verkligen idag? Många folksjukdomar som kan påverkas av kemikalier är vanliga också i den arbetande delen av befolkningen och ökar i vanlighet ju äldre befolkningen blir. Med medicinering och hälsokontroller klarar vi att arbeta trots olika åkommor.

Ett exempel är astma. I en serie vetenskapliga artiklar studerade vi hur man hanterar astmatiker i riskbedömningen av irriterande ämnen. Vi utgick från ett antal välkända industrikemikalier där forskare testat känsligheten hos astmatiker och vi kunde visa att riskbedömningar som riktar sig till arbetare sällan tar med information om astmatikers känslighet även i de fall då det finns bra data. Man utgår helt enkelt ifrån att astmatiker inte ska arbeta på platser där det kan förekomma irriterande ämnen. Flera av dagens gränsvärden ligger också nära och i vissa fall över de nivåer där vi vet att astmatiker får problem med andningen. Svaveldioxid är ett sådant exempel. Våra beräkningar visar att astmatiker ofta får problem med andningen vid koncentrationer som är tio gånger lägre än helt friska försökspersoner.

Astma är en relativt vanlig sjukdom, men det är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män. Därför blir frågan om kemikalielagstiftningen även en fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor. Vilket leder mig in på ett annat exempel – risker med kemikalier under graviditet.

Uppdelningen i arbetare och övrig befolkning påverkar också synen på arbete under graviditet. Många kemikalier kan innebära en risk för påverkan under fosterutvecklingen. Ett exempel är Bisfenol A. Ämnet används på många arbetsplatser för att tillverka polykarbonat- och epoxyplast. Det dyker upp i förpackningar, tandfyllnadsmaterial, termopapper, lim och vid renovering av avloppsrör. Sedan januari 2017 finns ämnet med på EUs lista över särskilt farliga ämnen eftersom man misstänker att det kan störa fosterutvecklingen. För några dagar sedan blev ämnet dessutom klassat som hormonstörande.

EUs kommitté för riskbedömning (RAC) angav för ett par år sedan att en daglig exponering under fyra mikrogram per kilo kroppsvikt inte innebär en förhöjd risk för fosterpåverkan (läs utvärderingen här och kolla tabell på sid 20). Men samtidigt meddelade man att en ”arbetande” kvinna klarar dubbla dosen per dag utan risk för samma fosterpåverkan eftersom små barn och foster ju inte tillhör den arbetande gruppen. Resonemanget saknar både rim och reson. Varken kemikalier eller foster bryr sig ju om huruvida exponeringen sker under mammans arbetstid eller fritid. Vi vet också att nästa alla kvinnor arbetar under hela eller stora delar av graviditeten.

Jag tycker att regelverken bör utgå ifrån att alla som arbetar ska ha rätt till hälsosamma arbetsplatser. Därför tycker jag vi bör ta bort lagstiftningens generella uppdelning mellan arbetare och vanliga människor när det gäller individuella skillnader i känslighet. Människor är olika även när de jobbar!

/Mattias

PS. Länkar till våra fosrkningsartiklar om astmatiker:

How are asthmatics included in the derivation of guideline values for emergency planning and response?

Evaluation of the experimental basis for assessment factors to protect individuals with asthma from health effects during short-term exposure to airborne chemicals

Does industry take the susceptible subpopulation of asthmatic individuals into consideration when setting derived no-effect levels?

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Dålig vattenkvalitet dunstar inte

Pessimisten ser glaset som halvtomt. Optimisten ser glaset halvfullt. Naturvetare ser glaset helt fullt såklart; det är ju bara olika aggregationstillstånd på innehållet.

waterglas

Blir det färre farliga kemikalier i vatten om man låter det stå framme en stund? Frågan dök nyligen upp när jag svarade på lyssnarfrågor i radoiprogrammet Klotet i P1. Ja, en del ämnen kan faktiskt dunsta ut i luften. I luften ovanför vattnet samlas ju de gaser som ibland kan nå vårt luktsinne. Det kan till exempel vara kloramin eller svavelväte. Men om det finns andra oönskade kemikalier i vattnet gör decanteringen inte någon större skillnad. Hela radioinslaget kan du höra här.

En av veckans stora miljönyheter, även den med viss koppling till dricksvatten, kommer annars från EU. Nu börjar nämligen lärdomarna från giftskandalen med vattnet som förstördes av brandskum ge resultat på EU-nivå. Det har framförallt varit två kemikalier som förorenat dricksvattnet – PFOS och PFHxS. Båda har en snarlik kemisk struktur och är mycket långlivade i människokroppen. Det förstnämnda har i flera år varit ett känt miljögift medan det sistnämnda först lanserades som en mindre farlig ersättare. Sverige tog tidigt ansvar för att driva på att driva på för att även den relativt okända PFHxS skulle klassas som miljöfarligt. Det brukar ta mycket lång tid, men med starka sakliga argument har vi nu lyckats få med även PFHxS på EUs lista över särskilt farliga ämnen (SVHC – substances of very high concern). För första gången någonsin har ett ämne därmed hamnat på EU:s ”svarta lista” utifrån lång halveringstid i människa. Exakt hur lång tid kemikalien stannar i kroppen är oklart, men det handlar om halveringstider på många år. Det är bara att buga och bocka åt Kemikalieinspektionen i detta fall. Samtidigt är det märkligt att ett ämne som lagras in i våra kroppar från första början kunde släppas ut i miljön och nå vår viktigaste naturresurs, dricksvattnet. Men låt oss nu glädjas åt en viktig framgång i miljöpolitiken.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Cellodling inte djurfritt

Cellbaserade metoder blir allt mer användbara i riskbedömning av kemikalier och läkemedel. Det viktigaste skälet är såklart att moderna cell-metoder ger bättre svar på de vetenskapliga frågeställningarna än traditonella försöksdjur. Men bara för att experimenten görs i provrör betyder det inte att de är djurfria. De allra flesta cellförsök görs med hjälp av produkter som utvinns från djur.

fbsbottle

En av de viktigste ingredienserna i den näringslösning som cellerna behöver för att växa är serum från kalvfoster (ofta odlas celler i näringslösning som har 10% kalvserum). Detta beror på att kalvserum innehåller många ämnen som får celler att växa, s.k. tillväxtfaktorer och dessutom har en mycket låg nivå av antikroppar. Om man slaktar dräktiga kor uppstår en möjlighet att ta blod från den ofödda kalven. Ju senare i dräktigheten desto mer blod går att utvinna. Man beräknar att upp emot 2 miljoner ofödda kalvar på detta sätt bidrar till produktionen av 700.000 liter serum.

Produktionen har länge kritiserats eftersom den ofödda kalven på detta sätt dödas utan att kontroll av eventuellt lidande. Jag träffade nyligen professor Stina Oredsson, en av de forskare som engagerat sig i frågan om kalvserum.

– Det finns en rad etiska problem med att levande kalvfoster, ibland nästan fullgångna, tas ut ur kon och töms på blod genom hjärt-punktion utan bedövning, säger Stina Oredsson med eftertryck. Det är lite av en myt när forskare i dag påstår att inga djur används inom cellodlingen!

 

På min institution, Swetox, odlar vi mycket celler och vi har börjat diskutera alternativ till kalvserum. Ett förslag går ut på att använda serum från levande donator-hästar. Då finns möjlighet att producera serum och samtidigt ha en god djurhållning och minimalt lidande. En annan strategi är att optimera metoderna för cellodling för att minimera eller helt ersätta serum. Det har visat sig möjligt i vissa fall, men kräver stora resurser för att validera resultaten. Hur påverkas resultaten av att celler exponeras för serum med delvis okänt ursprung och innehåll? Samtidigt får det mig att fundera på hur tillförlitliga resultat från vanlig cellodling egentligen är. Vi har verkligen mycket kvar att lära oss om hur odlade celler fungerar i relation till kroppens egna celler. Kanske kan vi göra en rad spännande vetenskapliga upptäckter om vi vågar ställa etiska frågor i relation till cellodling? Och vad är poängen med den omtalade odlingen av kött i provrör om den kräver slakt av kalvar för att fungera?

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Vanligt med kemiska olyckor i skolan

14-årig tjej blandar på eget initiativ ”olika saker” i kemisalen, plötsligt exploderar det. 12-åringar använder kaustik soda på lektionen och får frätskador på händerna. 13-årig kille testar att dricka BTB-lösning… Det händer en hel del i skolans kemisalar. Vi lät en student granska olyckorna i skolan. Resultaten visar att betydligt fler olyckor sker än vad som tidigare varit känt.

Få känner till att skolan faktiskt är en arbetsmiljö i lagens mening. Det innebär att Arbetsmiljöverkets regler om riskbedömningar, kemikaliehantering och skyddsutrustning gäller samt att olyckor ska rapporteras. Vi började därför med att ta reda på hur många olyckor som faktiskt rapporteras till myndigheten. Under fem år registrerades 37 olyckor. Samtidigt har vi haft tillgång till data från Giftinformationscentralen. Till ”Giftis” ringer allmänhet, lärare och sjukvårdspersonal för att be om råd vid olyckor. Under samma 5-årsperiod hittade vi drygt 600 händelser relaterade till kemikalier i skolmiljö. Av dessa ansågs nära 400 innebära en risk för hälsopåverkan. Arbetsmiljöverket ser alltså bara en bråkdel i jämförelse med Giftinformationscentralen. Samtidigt vet vi att de flesta händelser inte leder till att man kontaktar Giftis, huvuddelen av olyckorna registreras antagligen inte alls.

Arbetsmiljöverket har förutom register även egna inspektörer som går ut på skolorna. År 2005 gjordes 500 inspektioner med inriktning på kemikalier. När vi drygt tio år senare letar efter informationen visar det sig att myndigheten inte diariefört handlingarna. Pressmeddelandet är en av få ledtrådar som finns kvar av resultatet; ”Endast 16 av de inspekterade 500 skolorna klarade sig utan krav” , skriver myndigheten själv.

Vilken typ av händelser är det som vi ser i Giftinformationscentralens databas? En vanlig olycka är att eleven får frätande kemikalier i ögonen. En relativt vanlig händelse på högstadiet är också att eleven provsmakar olika giftiga kemikalier. För att bättre förstå situationerna som kan uppstå i klassrummen intervjuade vi ett antal kemi-lärare. De berättar om elever som sätter upp skyddsglasögonen i håret i stället för framför ögonen; elever som improviserar med egna experiment; elever som häller kemikalier i klasskompisarnas vattenflaskor. Många skolor verkar ha problem med stora klasser och alltför lite tid år förberedelser. Kanske brister också lärarnas utbildning.

high_school_image

Utifrån resultaten i examensarbetet kommer vi nu att gå vidare men en fördjupad analys och under slutet av året hoppas jag kunna få presentera resultaten för Arbetsmiljöverket. Även skolmyndigheter och lärarorganisationer borde ha glädje av informationen. En förhoppning är att ge Arbetsmiljöverket en möjlighet att löpande ta del av Giftinformationscentralens data, så att man åtminstone vet vad som händer. Om man inte vet vad som händer saknar man ju möjlighet att göra något åt det.

/Mattias

Stort tack och grattis till nyexaminerade toxikologen Ivan Taher! Tack även till kollegorna vid Institutet för miljömedicin (Linda Schenk) och Giftinformationscentralen (Anita Annas och Karin Feychting)

Studien finansierades av AFA Försäkring. Synpunkterna i bloggen är som vanligt mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet.

 

Plastindustrins hemliga plan avslöjad

Fortfarande saknar EU kriterier för vilka kemikalier som ska anses vara hormonstörande och det är en mycket het politisk potatis. Därför var det med stort intresse jag tog del av avslöjandet av plastindustrins strategiska analys från 2015. Organisationen Corporate Eurpoe Observatory presenterade i förrgår en läcka som visar på plastindustrins hemliga plan. Vad vill man åstadkomma? Vem vill man påverka? Och med vilka argument?

plasticsEU

Bild 1. De övergripande målsättningarna. Vi är nog många som kan hålla med om det översta målet att kemikalielagarna bör ha en vetenskaplig grund. Det märkliga är att vägen dit går via anarki i kemikaliepolitiken – att undvika reglering av hormonstörande ämnen i plastprodukter. Som medborgare skulle jag personligen föredra ett mål om gemensamma regler för hormonstörande ämnen som bidrar till en kemikaliehantering som inte riskerar hälsa och miljö. Idag saknas regler för hormonstörande ämnen och för att bevara denna oreglerade situation satsar industrin på två områden: (1) kriterier som ska ta tydlig hänsyn till ämnens olika potens snarare än att utgå ifrån identifierade faror, samt (2) att slå fast att pricipen om toxikologiska trösklar ska gälla även för hormonstörande ämnen. I dag finns båda dessa principer inskrivet i kemikalielagarna med undantag för kemikalier som är mutagena, cancerframkallande, reproduktionstoxiska eller ämnen som anrikas i ekosystemen och är mycket svåra att bryta ner. För ämnen med dessa egenskaper spelar dosen inte någon större roll i lagstiftningen. Målet är nu att hindra ännu en grupp ämnen, de hormonstörande, från att bedömas på ett liknande sätt.

plasticsEU3

Bild 2. För att nå målet att slippa dessa regler gäller det att veta vilka man behöver påverka. Sverige (SE), Danmark (DK) och Frankrike (FR)är medlemsländer med en tydligt negativ position. Vill man påverka dessa länder sker det nog effektivare att agera nationellt. Plastic Europe vill istället försöka påverka EU-kommissionens olika departement och myndigheter. DG Environment (miljö) och DG SANCO (livsmedel och hälsa) behöver bli mer positiva medan livsmedelsmyndigheten (EFSA) och DG Research (forskning) behöver få mer inflytande, då de redan anses vara positiva till industrins argument.

Bild 3. Vilka möjligheter finns då för att lyckas och vilka fallgropar bör man se upp för i argumentationen? Så här ser SWOT-analysen ut:

plasticsEU2

Jag har här valt att lyfta fram de faktorer som berör den akademiska forskningen. Styrkor – noterar att en av styrkorna är viljan att bidra till forskning för att inta en position som ”ansvarstagande industri”. Svagheter – bland svagheterna finns vetenskapliga studier som visar att plast innehåller hormonstörande ämnen. Ja, besvärande fakta är alltid jobbigt att hantera. Hot – Som om de besvärande forskningsresultaten inte vore nog finns forskare som bedriver ”kampanj”. Möjligheter  – Som tur är har forskningen en inneboende natur att visa olika resultat, vilket leder till en komplicerad diskussion, vilket kan lamslå beslutsfattare i åratal.

Att industrin arbetar systematiskt och strategiskt är i grunden något positivt. Det gör världen förutsägbar och kan på lång sikt bidra till en bättre utveckling då man agerar rationellt. För oss forskare är det viktigt att vi blir bättre på att förstå spelet bakom kulisserna och vilken roll vi har i förhållande till andra aktörer.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

FAKTA: Vi vet inte hur stor risken är med hormonstörande ämnen

Vad är riktiga fakta och vad är alternativa fakta? Ibland kan det vara svårt att se skillnaden. Särskilt svårt blir det när kända personer uttalar sig med bestämdhet medan vi forskare använder många nyanser av osäkerhet.

Även skarpa debattörer kan ibland ha fel. Man vill så gärna lugna kemikalierädda föräldrar och då händer det ibland att alternativa fakta slinker med.

”Det finns inga belägg för att hormonstörande orsakar några sjukdomar alls, allra minst fertilitetsproblem” (Rebecca Weidmo Uvell, välkänd borgerlig debattör)

”Det finns inga bevis för att ‘hormonstörande kemikalier’ påverkar vår hälsa” (Agnes Wold, professor i bakteriologi)

Samtidigt händer det att andra debattörer skapar ett intryck av att vi vet mer om hälsoeffekterna än vi faktiskt gör. En sund oro och slår ibland över i alltför långtgående slutsatser.

”Studier har visat att Bisfenol A kan innebära en påverkan på beteende, reproduktion och hjärnans utveckling samt även risk för hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, diabetes och cancer.” (Bloggen Morotsliv, 2014)

”Det finns en lång rad skador som kan orsakas av hormonstörande ämnen. Negativ inverkan på hjärnans utveckling, ämnesomsättningen, reproduktionsförmågan och den mentala hälsan. Det kan leda till olika typer av beteendestörningar och koncentrationssvårigheter. Följden kan bli allvarliga sjukdomar såsom cancer, autism, ADHD, diabetes, fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, depression etc.” (Bloggen Kemikaliepappan, 2014)

Forskningen klarar sig nog bäst utan både tvärsäkra förnekanden och svavelosande domedagsprofetior.

Som ett exempel på hur fakta ser ut ska jag berätta om en av de få studier som undersökt hypotesen att hormonstörande ämnen kan skada mäns könsorgan. För mer än 20 år sedan började danska forskare misstänka att exponering för vissa kemikalier under fosterutvecklingen skulle kunna störa den kroppens hormoner och öka risken för reproduktionsskador som kryptorkism (testiklar som inte vandrar ner i pungen), hypospadi (urinrör som mynnar på undersidan av penis), lågt spermieantal och testikelcancer. Sedan dess har många forskargrupper visat att flera kemikalier kan orsaka liknande effekter hos djur som exponerats under fosterstadiet. I december 2016 publicerades en första s.k. meta-studie där man gått igenom huvuddelen av alla befolkningsstudier som gjorts med fokus på mäns könsorgan och hormonstörande ämnen. (Bonde et al., 2016, länk till studien).

banner

Forskarna valde att studera alla kemikaler som av EU-kommissionen listats som hormonstörande och letade reda på alla studier där man studerat manlig reproduktion och samtidigt mätt exponeringen genom att analysera någon form av prov från modern.

Av de tusentals studier som publicerats inom området hittade forskargruppen totalt 33 artiklar, varav bara 21 hade kvalitet nog att användas i analysen. Fyra miljögifter (DDT, DDE, PCB och HCB) hade tillräckligt med data för att resultaten skulle gå att bedöma statistiskt. För endast ett av dessa ämnen (DDE) såg man en ökad risk. Slutsatsen blev alltså att vissa långlivade kemikalier som i djurförsök visat sig vara hormonstörande också verkar kunna orsaka liknande effekter i människor, men att ”bevisen” är begränsade. Dessutom finns det ännu inte tillräckligt med data för flera omdiskuterade ämnen som Bisfenol A och plastmjukgöraren DEHP.

Vad kan vi dra för slutsats när det gäller hormonstörande ämnen och mäns reproduktion utifrån studien?

Jo, det finns en del vetenskapligt stöd för att DDE, ett långlivat miljögift kan störa utvecklingen av könsorgan hos människor. Bevisen stärks dessutom av djurförsök som visar på liknande effekter. Agnes Wold och Rebecca Uvell har därför fel när de påstår att det saknas ”bevis”. Möjligen kan man säga att effekterna som vi observerat är begränsade och inte utgör en nämnvärd fara på individnivå. Samtidigt saknas det studier för flertalet ämnen. Det finns nästan inga riktigt välgjorda studier från människor som visar att mäns könsorgan och reproduktion tagit skada av andra hormonstörare. Men att data saknas betyder ju inte automatiskt att kemikalierna är säkra. Vi har sett effekter i djurförsök och grundläggande biologiska principer visar att människor i hög grad liknar andra däggdjur. Därför måste vi kunna byta ut ämnen även om vi bara observerat effekter i experimentella försök.

Ett fåtal av alla kemikalier vi använder påverkar hälsa och miljö negativt. Jag tycker det är ok att vi kallar dessa ”farliga ämnen” eller ”gifter” och eftersträvar en ”giftfri vardag”. Det är rimligt att vi arbetar för att få bort dessa ämnen från hem och förskolor. Vi behöver inte överdriva hotet, men vi behöver heller inte vänta på att allvarliga sjukdomar dyker upp innan vi agerar.

/Mattias

PS. Gillar du fakta utan tvärsäkra påståenden och tycker du att alla ska ges möjlighet att kunna förstå, granska, värdera och ta ställning till olika påståenden. Kom med och demonstrera på lördag 22 april, 11:30. March for science!

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

 

 

 

Var tredje svensk dricker PFAS

Fluorerade alkylsyror (PFAS) har tillverkats sedan 1950-talet, och är stabila mot värme och kemisk nedbrytning. De har dessutom en fantastisk förmåga att bilda släta, vatten-, fett- och smutsavvisande ytor. Perfekt som impregneringsmedel för papper, textilier, heltäckningsmattor, golvpolish och skidvalla. Dessutom kan ämnesgruppen bidra till att släcka bränder och ingick fram till för ca 10 år sedan i räddningstjänstens brandsläckningsskum. Det är väl bara tre problem, för det första är det giftigt och för det andra bryts det inte ner. Ja, du läste rätt… ämnet bryts i princip aldrig ner.

foam

Vilket är det tredje problemet då?

Jo, att vi idag har förorenat drickvattnet för 3.4 miljoner svenskar (enligt Livsmedelsverket). Rent dricksvatten är det värdefullaste ett samhälle har! Utifrån rent dricksvatten bygger vi våra liv. Om kemikalier läcker ut i en dricksvattentäkt är det såklart mycket allvarligt. Särskilt om det leder till att vattnet förorenas med ett ämnen som aldrig bryts ner.

Vattentäkter, både ytvatten- och grundvattentäkter, som ligger i områden där det finns eller har funnits brandövningsplatser har på många platser blivit förorenade av PFAS. I bland annat Uppsala och Tullinge har man tvingats stänga förorenade vattentäkter. Allra högst halter har man hittat i Kallinge, utanför Ronneby, och även där tvingades man stänga av vattentäkten. Det dessa platser har gemensamt är att de ligger nära övningsplatser för brandbekämpning. På övriga ställen där vi hittat PFAS i vatten vet vi inte alltid orsaken och halterna är i dessa fall också mycket lägre.

Samtidigt gör de extremt höga halterna i till exempel Kallinge att det är möjligt att studera eventuella hälsoeffekter och vi kan lära oss hur lång tid det tar för PFAS att lämna kroppen. Idag skickade jag tillsammans med en grupp andra forskare in en ansökan till Forskningsrådet Formas om medel för att analysera och värdera de blodprov som befolkningen lämnat. Sverige har ofrivilligt skapat ett experiment med människor och jag tycker vi är skyldiga att försöka förstå vad det kan ha fått för effekter.

Samtidigt måste vi fundera på hur det var möjligt att ett ämnen med mycket farliga egenskaper att bli godkända och släppas ut av svenska myndigheter. Borde vi inte ha lärt oss mer genom miljögifternas historia? …på 1960-talet var det DDT, 70-talet PCB, 80-talet Dioxin, 90-talet Bromerade flamskyddsmedel, och så nu PFAS.

Lyssna på inslaget i Klotet i P1 där jag resonerar om PFAS i dricksvatten (inslaget kommer efter 4:30 min). Vetenskapsradion förbereder ett längre inslag som förhoppningsvis kommer att sändas om ett par veckor. Stay tuned!

Livsmedelsverket har mer information om PFAS i mat och vatten. För de flesta av oss bidrar faktiskt maten mer än förorenat dricksvatten.

Bra frågor och svar om PFAS från Ronneby kommun.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Okunnighet är styrka!

Donald Trump lovade i valrörelsen ”to abolish EPA”, dvs. att avskaffa den amerikanska miljömyndigheten. Nyligen var jag i USA och träffade kemikalieforskare verksamma vid EPA och frågade hur de såg på läget. ”It’s going to be BAD, we just dont know how bad”, svarade de enhälligt. Budgetförslaget siktar på att skära ner anslaget med 31%, vilket sannolikt kommer att riktas särskilt hårt mot verksamheter som syftar till att skydda klimatet.

IMG_3718

Han sitter i alla fall bakom galler… (selfie tagen utanför Vita Huset 17 mars 2017)

Samtidigt börjar republikanerna lägga förslag i kongressen som syftar till att förändra själva den vetenskapliga grundvalen för EPA. Man siktar inte på att avskaffa myndigheten utan omdefinierar istället uppdraget på ett mer subtilt sätt. Det första steget var att anklaga myndigheten för att driva en politisk agenda. Detta var en bärande del i republikanernas argumentation inför valet. Steg 2 – väl inne i Vita huset har Trumps administration satt munkavle på myndigheten. Enligt mina kontakter jobbar de som vanligt, men får inte presentera resultaten utan att de genomgått en intern politisk granskning. Man har även slutat använda sociala medier för att informera om nya vetenskapliga resultat. Informationen på EPA:s hemsida har också förändrats. Ett exempel är beskrivningen av syftet med enheten för vetenskap och teknologi. Tidigare stod det ”to develop the scientific and technological foundation to achieve clean water”. Nu lyder texten, ”to develop economically and technologically achievable performance standards to address water pollution”.

Tredje attacken riktar sig mot de experter och forskare som bidrar till EPA:s arbete. Det kan såklart vara svårt att få igenom en lag som förbjuder expertkunskap. Därför vänder man på orden och argumenterar istället för att myndigheten behöver bli mer ”öppen” och ha ”en vetenskaplig integritet”. Förslagen kallas därför saker som ”the HONEST Act” och ”EPA Science Advisory Board (SAB) Reform Act”. Smart – vilken politiker vill rösta nej till ärlighet?

En viktig del i omdaningen av USAs miljöarbete är förslaget att forskare inte ska kunna sitta i myndighetens vetenskapliga råd om de tidigare fått forskningsbidrag från EPA, och omvänt, personer som ingår i expertrådet ska inte få ansöka om bidrag under 3 år. Har en forskare fått pengar för att studera kemikalie A och blir ombedd att ge sin åsikt om kemikalie A, ska hen inte anses vara lämplig. Man vill på så sätt likställa forskarnas intresse av sitt forskningsområde med företagens intresse av att få sälja sina produkter. Det är i sammanhanget viktigt att känna till att mycket av USAs miljöforskning finansieras via EPA. Okunnighet är styrka, var det visst någon som skrev…

Kommer EPA att överleva Trump? Ja, det är troligt. Om det kommer vara en fungerande myndighet är tyvärr en mer öppen fråga.

/Mattias

PS. Läs mina tidigare inlägg om Trump här.

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Fimpen – ett giftigt skräp eller skräpigt gift?

Överallt dessa fimpar! Enligt organisationen Håll Sverige Rent hamnar 1 miljard fimpar på våra gator och torg varje år. I hela världen uppskattar man att 4.500 miljarder fimpar kastas ut i miljön årligen. Samtidigt vet vi att ciggaretter innehåller tusentals kemikalier. Där finns såklart det beroendeframkallande nikotinet, men även en lång rad cancerframkallande ämnen och giftiga metaller, som kadmium, bly och arsenik. En mindre del av dessa ämnen fastnar i filtret och hamnar så småningom ute i miljön.

tobacco

I radioprogrammet Klotet i P1 tog vi nyligen upp frågan om fimparna med alla sina kemikalier utgör en dold miljöfara. Är fimpen ett giftigt skräp eller skräpigt gift? Lite grovt kan vi dela in de farliga kemikalierna i tre huvudsakliga grupper; 1) giftiga grundämnen, 2) organiska ämnen som bildas vid förbränning, 3) organiska ämnen som finns naturligt i tobak.

Den första gruppen kan exemplifieras med metallen Kadmium, ett av våra giftigaste grundämnen. Växternas rötter tar upp kadmium och halten i grödorna varierar beroende på växtslag, tillförseln av kadmium till marken och markförhållanden. Tobaksplantan suger upp kadmium och ämnet tas lätt upp i lungorna hos rökare. Därför har rökare högre halter av kadmium i blodet än icke-rökare. Kadmium ansamlas framför allt i njurarna och försämrar succesivt njurarnas funktion. Idag finns också studier som tyder på ökad risk för benskörhet och frakturer, samt risken för vissa hormonberoende tumörer såsom bröst- och livmodercancer. När det gäller giftiga grundämnen i fimpar bör man dock komma ihåg att kadmium är ett naturligt förekommande grundämne, som tas upp även av andra växter. Därför går det inte att påstå att fimparna sprider kadmium i någon särskild utsträckning.

Den andra kategorin, de ämnen som bildas vid förbränning, kan ofta vara cancerframkallande. Dit hör till exempel en lång rad olika policykliska aromatiska kolväten (PAH). Denna grupp av ämnen bidrar till att rökare har en kraftigt ökad risk för cancer. Men när ämnena kommer ut i miljön bryts de ner relativt fort.

Tredje kategorin gifter är de ämnen som tobaksplantan bildar. Tobaksplantan skyddar sig mot insekter genom att bilda nikotin, som är ett kraftfullt nervgift för insekter. Hos människor skapar giftet istället som bekant ett starkt beroende, men kan även ge akuta symtom som hjärtklappning och illamående. Ca 20% av nikotiket stannar i fimpen, vilket gör att små barn eller hundar som råkar få i sig fimpar kan få hälsoproblem. Giftinformationscentralen ger därför rådet att kontakta sjukvåden om barnet får symtom, eller svalt mer än en cigarett eller fimp.

Slutsatsen måste nog ändå bli att problemet med fimparna inte är toxikologiskt, annat än mycket lokalt eller om någon råkar äta ett par kastade fimpar. Däremot finns andra problem. Min expertkollega i radio, avfallsexperten Åsa Stenmarck från Miljöinstitutet IVL, pekar på att plasten i fimpen bryts ner mycket långsamt. Det kan i sin tur bidra till problem med microplast i miljön och dessutom ändrar människor sitt beteende i en skräpig miljö och tenderar att öka nedskräpningen ytterligare.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)