Försvarets duckar om sitt ansvar för PFAS

Det pågår ett blame-game mellan flera kommuner och Försvarsmakten om vem som bär skulden för det som enligt min åsikt är 2000-talets största svenska kemikaliehaveri. Vårt dricksvatten har på flera orter förorenats med höga halter perfluorerade ämnen (PFAS). Svenska barn har världsrekord i högst uppmätta halter och det verkar finnas ett mönster, ett spår av kladdigt skum som ofta leder från de lokala flygflottiljerna till dricksvattnet. PFAS har under många år använts i brandsläckande skum vid olika övningar. F16 i Uppsala, F17 i Kallinge, F18 i Tullinge. Tre orter som fått dricksvattnet förstört för generationer framöver. PFAS är nämligen en synnerligen otrevlig grupp av extremt persistenta kemikalier. Jag har kemist-kollegor som diskuterar om man ska säga att det ”aldrig bryts ner” eller bara att ”vi inte har lyckats fastställa hur långsamt det bryts ner”.

Försvarsmakten verkar dock ducka in i det längsta bakom olika utredningar. Här är några exempel när Folke Borgh, chef på Försvarets miljöprövningsenhet, kommenterar frågan.

När de höga halterna först uppmättes i Uppsala får han frågan om miljögifterna i Uppsalas vatten kan komma från F16 (Uppsalatidningen, oktober 2013).

– Det inte finns något som entydigt pekar på detta, säger Folke Borgh.

Ett halvår senare i Kallinge tillämpas samma strategi i en intervju med SVT (SVT 18 mars 2014).

Så vilket ansvar tycker du att försvaret har för det som har hänt?

– Det visar sig efter våra utredningar.

Men i dagsläget tar ni inte på er något ansvar för det som hänt?

– Inte förrän vi har konstaterat något rimligt samband mellan vår verksamhet och den här påverkan.

Men kommunerna i Uppsala och Ronneby anser ju att det är försvarets fel.

– Det tycker jag att de är för snabba att dra den slutsatsen.

Nu är Försvarets egen rapport från F16 klar. Resultatet sägs visa att Försvaret inte kan ha orsakat problemen i Uppsala. Men ett antal f.d. värnpliktiga anser att man underskattat användningen grovt. I stället för de 4,8 kilo PFAS per år som rapporten visar kan det handla om 600-700 kilo per år. (UNT 28 augusti 2015)

Varifrån har era [Försvarets] uppgifter kommit ifrån?

– Ja säg det, nånstans har vi fått dem. Det har jag inte klart för mig så här pang-tjohej, säger samme Folke Borgh till Uppsala Nya Tidning.

Är det bara jag som får känslan av att självrannsakan inte är honörsordet inom Försvarsmakten?

Annonser

Kronprinsessan sätter fokus på säkra kemikalier

I fredags var det kunglig glans på Swetox när Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel kom på besök. Ett bra tillfälle att summera vad som hänt sedan AstraZeneca stängde sitt test-laboratorium i Södertälje 2012. Samma höst skrev jag tillsammans med Anitra Steen (samordnare Södertälje) och Peter Larsson (Sveriges ingenjörer) en debattartikel i DN om vikten av att ta vara på möjligheten att bygga något nytt utifrån de lokaler och kompetens som AstraZeneca lämnade efter sig. Om vi inte agerade såg vi en mörk framtid;

  • Den toxikologiska kompetensen riskerade att skingras och högkvalitativa forskningslokaler och utrustning skulle hamna på soptippen.
  • Sverige skulle på sikt sakna möjlighet att självständigt utreda hur substanser påverkar hälsa och miljö, vilket skulle försvaga våra förhandlingar kring EU:s kemikaliepolitik.
  • De små och medelstora företagen inom Life Science skulle bli tvingade att söka sig utomlands för att göra säkerhetstest.
  • Sverige skulle inte kunna bidra till att förbättra djurskyddet för försöksdjur på det sätt som man behöver.

I Augusti 2012 var det få som trodde att vi skulle lyckas. Den kanske vanligaste invändningen var ”Vem vill åka hela vägen till Södertälje?” Med hjälp av då nytillträdda Landshövding Chris Heister och Karolinska Institutets rektor Harriet Wallberg (numera högskolekansler) med flera lyckades vi få Regeringen, Wallenbergstiftelsen, Stockholms Läns Landsting och Karolinska Institutet att stödja bildandet av ett nationell akademiskt center för toxikologiska vetenskaper (Swetox). I oktober förra året slog vi upp portarna med visionen att bidra till en kemikaliesäker värld.

Här är några av de viktigaste milstolparna under året som gått:

  • Från 10 till 45 medarbetare. VIktigt med en kristisk massa av kunskap som spänner från datormodeller och cellodling till djurförsök och riskbedömning.
  • Stora EU-anslag inom Horizon2020. När 11 universitet jobbar tillsammans når vi längre.
  • Ny organisation för att utveckla 3R. Att låta 3R genomsyra alla projekt öppnar för nya metoder och bättre djurvälfärd. Helt enkelt bättre forskning.
  • Flera nya samarbeten med läkemedelsföretag. Kunskap om toxikologi ger svenskt näringsliv ett försprång.
  • Sveriges enda akademiska GLP-labb för toxikologi. GLP – Good Laboratory Practice, är högsta standarden av kvalitetssäkring på labb. En förutsättning för att våra resulatat ska gå att använda i riskbedömning av företag och myndigheter.
  • Nya utbildningar inom bl.a. läkemedelsutveckling. Dagens studenter är morgondagens forskare och beslutsfattare.
  • …och som bonus fick jag svaret på frågan vilka som vill åka hela vägen till Södertälje för att lära sig mer om kemikalier och hälsa.

Foto: Mattias Öberg

PS. Här kan du hitta mer Kronprinsessans besök:

Kungahusets hemsida

SVT Södertälje

Länstidningen Södertälje

Expressen (fokuserar såklart bara på kläderna)

Därför gillar jag inte alternativ till djurförsök

Jag vill egentligen inte skriva om alternativ till djurförsök. Jag vill berätta om ny forskning som hjälper oss att förstå världen, hitta botemedel och lösa miljöproblem. Vaddå ”alternativ”!?

Missförstå mig nu inte. Poängen är att vi nu kommit till den punkt där vi kan lämna ordet ”alternativ” bakom oss. Cellulära och molekylära metoder står på egna ben. Det vore ju som om vi talade om ”alternativ till fast telefon”, när vi menar smart-phone, eller ”alternativ till stearinljus” när vi menar LED-lampa.

Varje år används ca 11,5 miljoner försöksdjur i EU. Huvuddelen används för forskning och knappt 10 procent används för testning av läkemedel och kemikalier [länk till EUs statistik]. EUs nya försöksdjursdirektiv ställer krav på att medlemsländerna ska arbeta för att ersätta (Replace), begränsa (Reduce) och förfina (Refine) användningen av djurförsök (3R). Här visar sig ytterligare en viktig anledning att sluta använda ordkombinationen ”alternativ till djurförsök”. Smarta test som använder färre djur eller viktiga förbättringar av försöksdjurens livskvalitet ryms inte i alternativ-begreppet. Att djur hanteras på ett bra sätt är väl inte ett ”alternativ” till att de hanteras sämre?

Idag är arbetet med att utveckla 3R fragmenterat och dåligt samordnat. Det leder till att mycket av den kunskap som finns inte kommer djuren till godo. Det behövs verkligen ett nationellt kompetenscenter, men ambitionsnivån måste vara betydligt högre än att samla goda råd på hög. Jag vill att Sverige ska bli ledande när det gäller att utveckla nästa generations djurfria tester och att de djurförsök som behövs ska kombineras med cellulära och molekylära metoder så att färre djur krävs. Samtidigt finns massor att göra för att förbättra djurens välmående. Det kan till exempel handla om skonsamma blodprovtagningar och träning. För att detta ska bli möjligt måste ett 3R-center ligga där kompetensen finns, det vill säga i nära anslutning till verksamhet som har aktiv erfarenhet av att förbättra för försöksdjuren och som ligger i fronten när det gäller nya djurfria metoder. Det måste finnas en erfarenhetsbaserad kompetens kring alla tre R:en eftersom de hänger ihop och förstärker varandra.

I höst ska Jordbruksverket utreda hur Sverige på bästa sätt ska inrätta ett kompetenscentrum inom 3R. Jag hoppas de vågar tala om för regeringen att 3R handlar om att stärka etiskt hållbar forskning och innovation. Jag hoppas vi kan gå från alternativa till normativa metoder.

Läs mer:

Vår senaste studie om att minska antalet försöksdjur: Strategic Focus on 3R Principles Reveals Major Reductions in the Use of Animals in Pharmaceutical Toxicity Testing [Törnqvist et al., 2014, PLoS ONE]

Så arbetar vi med 3R och djurförsök på Swetox

Spännande rykte om jätteanslag till djurfria testmetoder

Förtroendekris när det säkra blir osäkert

På 1970-talet skanderade miljörörelsen ”Fy, fy, fy, för avgaser och bly!”. Myndigheternas experter kom med lugnande besked: Exponeringen utgör ingen hälsorisk! Trots detta förbjöds blyad bensin och halterna av bly i blodet är idag en tiondel. Samtidigt visar dagens forskning att riskerna för försämrad intelligens hos barn var betydande vi gårdagens nivåer [Fakta om risker med bly].

Mönstret håller tyvärr i sig. Idag ligger fokus på hormonstörande ämnen, och Bisfenol A diskuteras som ett möjligt hot mot människors hälsa. Ingen kan ha missat att miljörörelsen kämpar hårt för att begränsa Bisfenol A (läs t.ex. Johanna Sandahl, Naturskydds­föreningen, och Annie Lööfs (C) på DN-debatt 2 juni 2015). Bisfenol är ”Helt ofarligt vid ett dagligt intag under 50 mikrogram per kg kroppvikt”, slår EU:s livsmedelsmyndighet (EFSA) fast, vilket upprepas av de svenska kollegorna på Livsmedelsverket. Så ändrar plötsligt EFSA sin bedömning. Nu anses 4 mikrogram vara en säker nivå. Här kan du läsa EFSA:s pressrelease.

Jag arbetar som forskare på Swetox, ett nystartat svenskt forskningsnätverk för en kemikaliesäker värld. Mitt forskningsområde är Riskbedömningsprocessen. I teorin bör myndigheter och företag alltid väga in osäkerhet i sin bedömning. Är osäkerheten stor ska säkerhetsmarginalen vara större. När kunskapen ökar, bör man däremot kunna precisera bedömningen och eventuellt tillåta lite mer. Det är som vid bilkörning; När håller du högst hastighet, i dimma eller vid klart väder?

Det finns naturligtvis en rad kloka orsaker till att man ändrar en bedömning. Vi lär oss mer om hur kemikalier påverkar hälsan och vi accepterar allt mindre risker. Men när ny kunskap alltid leder till att riktvärden sänks eroderar tilliten för våra expertmyndigheter, vilket leder till att vi som individer och samhälle får svårare skilja på verkliga faror och fria fantasier. Jag är övertygad om att om man kombinerar försiktighet med en öppen redovisning av osäkerheten så skapas en stabilitet och tillit som gynnar samhället långsiktigt.

PS. Vill du få en introduktion till BPA-debatten? Kolla Konsumentdrevet! De besökte mig hösten 2014 på Swetox, Södertälje. Spola 15 min in i klippet.

Sveket mot våra tonåringar

Jag är nybliven tonårsförälder, det är så fascinerande att se hur mitt barn plötsligt börjar förändras. Han växer så de knakar, sover längre, går att samtala med som en vuxen (och ibland inte alls). Trots att småbarnsårens bekymmer är långt borta är föräldrakärleken och oron inte svagare. Vad händer när kroppen exponeras för kemikalier samtidigt som reproduktionsorgan, kroppstillväxt och hjärnans utveckling accelererar? Enligt FNs barnkonvention ska alla beslut som rör barn ha barnets bästa i förgrunden. Konventionen omfattar alla barn och ungdomar upp till 18 år och det finns inget undantag som säger att beslut som rör kemikalier inte behöver omfatta tonåringar. Ändå undviker svenska myndigheter och forskare att ta reda på riskerna för barn mellan 13-17 år. Den nationella miljöhälsorapporten delas till exempel in i barn (0-12) och vuxna (18+), och det är inte direkt tonåringar i fokus när Kemikalieinspektionen beskriver kemikalier i barns vardag. Biologiskt sett finns det starka skäl att anta att tonåringar utgör en grupp som är extra känslig för miljöpåverkan. Under tonåren pågår en snabb hormonellt reglerad utvecklingsfas. Hjärnan mognar, nya beteenden utvecklas, hela reproduktionsapparaten ska starta igång, kroppen växer och ändrar form. Samtidigt och som ett resultat av utvecklingen förändras exponeringen för olika miljöföroreningar. Med begränsad erfarenhet och gränslösa möjligheter ökar riskerna. Många kroniska sjukdomar debuterar under tonåren. Trots dessa fakta ägnas i stort sätt ingen forskning och utredningsverksamhet åt tonåringars miljö och hälsa.

  • De är svårstuderade och svarar inte på enkäter, säger en kollega.
  • Pubertetsåldern varier så mycket att de inte kan ses som en enhetlig grupp, säger en annan.
  • Det finns inga bra experimentella modeller, säger en tredje.

Ingen av dessa svårigheter borde hindra oss att öppna ett nytt forskningsfält. Vi förfasas över att små söta förskolebarn har plastleksaker med miljögifter, men omsorgen om de struliga, gängliga och finniga tonåringarna är nästan som en blind fläck. Det borde vi ändra på, eller hur?