Så angriper forskare cancer från två fronter

Att se cancer i siffror kan vara ganska skrämmande, men samtidigt visar dessa kalla fakta att vi inte är ensamma, varken som patient eller anhörig. I korthet är cancer samlingsnamnet på  mer än 200 olika sjukdomar. Drygt 50.000 personer får en cancerdiagnos varje år. Det innebär att vi alla får räkna med att vi själva eller någon i vår närmaste familj kommer drabbas. Den vanligaste cancerformen i Sverige är prostatacancer, som utgör mer än en tredjedel av all manlig cancer. Därefter kommer bröstcancer, som står för cirka 30 procent av cancerfallen bland kvinnor. Trenden för dessa sjukdomar är dessutom att de blir allt vanligare. Man vet inte riktigt varför just dessa sorters cancer ökar. Till skillnad från lungcancer och hudcancer, som till stor del beror på en livsstil med tobak och solbränna, är miljöfaktorerna som ökar risken för prostata- och bröstcancer dåligt kända.

En gemensam faktor för båda dessa sjukdomar är dock att de uppkommer i delar av kroppen som är extra känsliga för hormoner och att faktorer som påverkar hormonsystemen kan öka risken att drabbas. Hormonbehandlingar med östrogen och p-piller är till exempel kända riskfaktorer för bröstcancer, men även fetma ökar risken, vilket tros bero på fettcellernas betydelse för hormonregleringen. Ökningen av antalet hormonrelaterade cancerfall är en av anledningarna till att WHO och UNEP pekat ut hormonstörande ämnen som ett viktigt område att studera och att vi behöver minska spridningen av dessa kemikalier.

cancer

Delande cancerceller

Trots den mörka bilden görs mycket inom svensk forskning idag för att angripa cancer från flera håll. Själv ser jag två fronter som vi arbetar med inom Swetox, den miljömässiga och den medicinska fronten. Tillsammans med elva universitet har vi flera stora projekt där vi studerar hormonstörande ämnen i miljön. Igår fick projektet EDC-2020 20 miljoner från Forskningsrådet Formas för att ta reda på mer om vilka hormonstörande ämnen vi exponeras för? Hur exponeringen ser ut? Vilka mekanismer som kan förklara effekterna? och hur lagstiftningen på ett bättre sätt kan skydda oss från hormonstörande ämnen. Samtidigt startade vi förra året ett EU-projekt kring blandning av kemikalier och effekter av exponering under fosterstadiet, EDC-MixRisk. Genom ny kunskap och bättre kemikalielagar hoppas vi bidra till att förebygga cancer och en rad andra hormonrelaterade sjukdomar.

Bild2

Bröstcancer ökar i europa. Källa: WHO/UNEP

Den andra fronten vi arbetar med är att ta fram bättre behandlingar för de som drabbas. Idag klarar sjukvården att rädda livet på många som får cancer. Men långt ifrån alla klarar sig och biverkningarna är ofta svåra. Därför satsar Sverige stort på att hitta nya mediciner och det finns många nya spännande idéer inom svensk forskning just nu. Thomas Helleday är en av forskarna vid Karolinska Institutet som brinner för att hitta nya behandlingar. Thomas utsågs förresten nyligen till årets cancerforskare av cancerfonden. Ett problem för alla mindre läkemedelsprojekt är att det finns en hög tröskel mellan experimenten på laboratoriet och behandling av patienterna på sjukhuset. Även om man skulle klara att slå ut cancern får ju inte biverkningarna vara så svåra att patienten inte klarar sig. Innan man testar nya läkemedel måste man därför veta att det är säkert att använda. Här spelar Swetox en allt viktigare roll eftersom säkerhetstoxikologi har saknats som akademisk specialitet. Bara de senaste månaderna har vi inlett flera samarbeten med forskare och mindre bolag för att utreda säkerheten hos olika nya läkemedel. Thomas Helleday och hans kollegor vid SciLife Laboratory är bara en av våra nya samarbetspartners.

Det fantastiska med att sammanföra dessa båda fronter, den förebyggande och den behandlande, är att det generarar något som på lång sikt är ännu viktigare. Våra studenter får utbildning i kontakt med verklighetens utmaningar och vi bryter ner murarna mellan olika dicipliner (se mer om swetox academy på SVT). Metoder som används inom läkemedelsutveckling blir plötsligt tillgängligt för miljöforskning och vice versa. Jag är övertygad om att denna typ av samverkan mellan olika vetenskaper ger betydligt bättre förutsättningar att angripa cancer än den traditionella uppdelningen mellan miljö och medicin. Flera universitet (Uppsala Universitet, Karolinska Institutet, Stockholms Universitet och KTH) har nu skrivit till regeringen och pekat på vikten av samverkan mellan SciLifeLab och Swetox. Jag hoppas att utbildningsminister lyssnar och ger fortsatta möjligheter att bekämpa cancer från två fronter.

/Mattias

 

 

 

 

 

 

Annonser

En väg framåt för KI

I fredags försvarade en av mina doktorander sin avhandling på Karolinska Institutet och samtidigt väntade rektor Anders Hamsten på att hans avsked skulle tillkännages på DN debatt. Så stora kontraster ryms inom ett universitet med tusentals forskare.

open_graph

Ett av lärandemålen för doktorander är ”att visa intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar, och visa fördjupad insikt om vetenskapens möjligheter och begränsningar, dess roll i samhället och människors ansvar för hur den används.” I Bosse Lindquists dokumentär på SVT blev det smärtsamt tydligt vad som händer när en forskningsinstitution inte klarar detta. När status och längtan efter impact-faktorer tillåts övertrumfa den vetenskapliga process där forskare skapar och konstruerar kunskap i interaktion med varandra och omvärlden.

Jag har varit verksam på KI sedan 1997 (student-doktorand-post doc-docent) och tycker mig se ett mönster som gjort Macchiarini-skandalen möjlig. Ledande personer på KI har länge omhuldat drömmen om genombrott i forskningen och övertygelsen om att detta sker genom att ”söka de bästa” snarare än att skapa de bästa förutsättningarna. På KI lever bland många en i mina ögon föråldrad kunskapssyn där kunskap är en entitet som kan överföras från en mästare till en lärjunge. Detta har också resulterat i en incitamentstruktur baserad på bibliometri. I klartext: Kvalitet skapas genom att köpa in stjärnor från andra lärosäten på en internationell marknad och resurserna koncentreras till de som oftast publicerar i fina tidskrifter.

Macchiarini-skandalen kan vara något av det bästa som hänt KI på länge.

Det finns goda skäl att tro att denna strategi inte bara resulterat i den nuvarande förtroendekrisen utan därtill hämmat utvecklingen av forskning och utbildning. Därför kan  Macchiarini-skandalen vara något av det bästa som hänt KI på länge. Forskningen behöver starka individer, men de ofta hjältelika forskarporträtten har ganska lite med verkligheten att skaffa. På sin höjd kan de passa till inspirerande berättelser och för att hitta nobelpristagare.

Tack vare den aktuella skandalens styrka har vi som arbetar på KI fått en unik chans att restaurera grunden för ett av världens främsta medicinska universitet. KI behöver vara en plats där vi lär av misstagen och delar varandras framgångar. Dessa värden behöver få direkt påverkan på organisationens olika centrala strukturer för bland annat inflytande, fördelning av resurser och hantering av kommunikation.

Så här skulle ett nytt mål för KI kunna se ut: Att vara en världsledande kreativ gemenskap för tänkande och lärande för att tillsammans genom forskning och undervisning möta framtidens utmaningar och förbättra människors hälsa.

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Astmatiker utan skydd på jobbet (del 3)

tox symbols

Sverige, liksom övriga Europa, står inför en åldrande befolkning och behov av ett längre arbetsliv. En större del av befolkningen behöver delta i arbetskraften om vi ska ha råd med välfärden. Samtidigt ser vi en ökande förekomst av vanliga folksjukdomar i den arbetande befolkningen. Astma är en sjukdom som är betydligt vanligare idag än för en generation sedan. Trots detta, så är riskbedömningar av kemikalier på arbetsplatser anpassat till normen av en ung, frisk och man. Är det verkligen sant? Ja, EU:s kemikalielagar REACH skiljer faktiskt på vanliga människor och ”arbetare”. De sistnämnda anses till exempel vara hälften så känsliga jämfört med den övriga befolkningen (Kolla exempelvis tabell R8-6 i Eu:s regelverk för riskbedömning).

Som jag tidigare skrivit (del 1), har vi visat att riskbedömningar som riktar sig till arbetare sällan tar med information om astmatikers känslighet även i de fall då det finns data. Vi har också visat att astmatiker reagerar vid något lägre koncentration än friska försökspersoner (del 2), och att säkerhetsmarginalen som myndigheterna rekommenderar borde fördubblas när det gäller luftföroreningar som irriterar luftvägarna i de fall då man saknar information om astmatiker. Nu återstår den avgörande frågan: Är nuvarande gränsvärden tillräckliga för att skydda astmatiker?

För att besvara frågan har vi jämfört de koncentrationer då astmatiker reagerar med dagens gränsvärden, framtagna enligt EU:s kemikalielagstiftning. Studien ingår i en avhandling som presenteras vid Karolinska Institutet fredag 12 februari. Resultaten visar att dagens gränsvärden ligger nära och i vissa fall över de nivåer där vi vet att astmatiker får problem med andningen. Svaveldioxid är ett exempel. Flera studier har visat att astmatiker får svårare att andas redan vid koncentrationer mellan 1-2 mg/m3. Trots detta anses koncentrationer upp till 2.7 mg/m3 vara utan nämnvärd risk på en arbetsplats.

Jag skulle önska att Arbetsmiljöverket lyfte frågan om vilka som ska ha rätt till hälsa på arbetet. Astma är ganska vanligt, men det är betydligt vanligare bland kvinnor och lågutbildade (Se figur 10.2 på sid 100 i Miljöhälsorapport 2009). Därför blir frågan om kemikalielagstiftningen även en fråga om jämställdhet och klass. Regelverken borde utgå ifrån att fler grupper ska kunna arbeta. Ta bort lagstiftningens uppdelning mellan arbetare och vanliga människor!

/Mattias