Färre Leif GW-typer inom svensk miljöforskning

Varje dag kommer nya studier om potentiella hälsoeffekter av giftiga kemikalier. Det är viktig forskning som ger oss möjlighet att förstå vad som gått snett. Men det finns en stor obesvarad fråga hängande över mycket av dagens miljöforskning – hur ska vi göra istället? Alltför mycket, även i min egen forskning, har varit utredande snarare än innovativ. Vi miljöforskare har varit som den grötmyndige kommissarien som dyker upp när brottet redan är slutfört och förklarar hur det gått till. Med andra ord: Det måste bli färre Leif GW-typer inom svensk miljöforskning!

leifgw

I takt med att biologiska mekanismer blir allt mer kända får vi snabbare metoder för riskbedömning och upptäcker allt fler ämnen med ohälsosamma egenskaper. Det i sin tur leder till ett ökat tryck, både från konsumenter och lagstiftare, att ersätta farliga kemikalier med bättre alternativ. Men tittar vi i backspegeln ser vi hur ofta det gått snett. Vi försummar att utveckla systematiska processer för att utvärdera alternativen och hoppar ur askan i elden. Ett exempel är bromerade flamskyddsmedel, där alternativen i många fall visade sig vara nog så problematiska som de ämnen vi ville ersätta (läs till exempel Jarema et al., 2015).

Hur kan då ett nytt forskningsområde kring bedömning av alternativ se ut? Jag ser tre pelare för att lyckas: (1) Identifiering (vilka är alternativen?); (2) Jämförande (är alternativen bättre?) och (3) Selektion (hur möjliggör vi val och användning av alternativ?). När det gäller att identifiera alternativ behöver vi jobba i en multi-disciplinär forskarmiljö där vi fokuserar på funktion, eftersom både kemiska och icke-kemiska alternativ behöver övervägas. Ett intressant exempel är miljöfarligt brandskum där man idag jobbar både med nya kemikalier och med ny släckteknik med vatten och högtrycksspruta. Den andra pelaren, att jämföra alternativ, är en större utmaning än man kan tro. Det finns flera olika perspektiv som ibland kan hamna i konflikt med miljöhälsa, till exempel funktionalitet, ekonomi och arbetsmiljö. Även toxikologin kan vara besvärlig. Ofta finns mycket mer kunskap om kemikalier som använts länge än för nya alternativ. För högvolymämnen finns mängder av olika studier medan alternativen ofta bara uppfyller regulatoriska minimikrav. Det är ett problem som vi nyligen upplevt i ett projekt med alternativa plastmjukgörare tillsammans med Stockholms läns landsting (bloggade om detta i höstas). En lovande möjlighet är dock nya datormodeller som kan användas för att studera kemiska risker och potentiella exponeringar. Dessa skulle avsevärt kunna förbättra bedömningar av alternativ och fylla på med information där experimentella data saknas.

Att slutligen möjliggöra goda val måste bygga på principen att när det finns tillräckliga bevis för att ett ämne kan vara problematiskt, så bör genomtänkta åtgärder vidtas för att utvärdera material, processer och tekniker. Det finns enskilda aktörer som jobbar bra med substitution idag, men de regulatoriska systemen i samhället ligger långt efter och ger inte det stöd som företag och myndigheter behöver i upphandlingar och utvecklingsprojekt. Därför är det glädjande att miljöministern bett Annika Helker Lundström, nationell miljömålssamordnare för näringslivet och tidigare vd för Svensk Vindenergi, att utreda hur man kan komma vidare med substitutionsfrågan. Jag ser fram emot utredningens resultat som ska lämnas 31 mars 2017. Om vi arbetar med substitution på rätt sätt kan det bli en forskningsintensiv motor både för innovation och miljö. Mer av Vetenskapens värld och mindre av Veckans brott.

/Mattias

Annonser