Är du också lurad?

Är du en av de miljövänner som under decennier samlat in batterier. Hem till holken! Eller har dina barn deltagit i aktiviteter som ”Batterijakten”. I Stora Batterijakten 2016 deltog hela 25.487 elever, i närmare 1.100 klasser. Tillsammans samlade dessa underbara ungar ihop fantastiska 215.603 kg förbrukade batterier. Tack alla härliga miljöhjältar! Vill du fortsätta leva i förvissningen om att du gjort världen lite bättre ska du inte läsa längre.

Hur skulle det kännas om du fick reda på att 30 års batterisamlande varit delvis förgäves? Och värre ändå, att det insamlade kvicksilvret från batterierna använts på sämsta möjliga sätt för hälsan och miljön. Att statliga bolag tillsammans med ett antal skattemiljoner lämnat 30.000 kg insamlat kvicksilver till ett Schweiziskt bolag som i sin tur sålt giftet till fattiga länder i Sydamerika, Afrika och Asien. Och där det huvudsakligen använts för att utvinna guld samtidigt som arbetare och miljö förgiftats.

battery

Magasinet Filter (text: Morten Valestrand) beskriver i senaste numret vad jag skulle vilja kalla en av vår tids största svenska miljöskandaler. I korthet: Vi samlar batterier under 30 års tid. Många batterier innehåller kvicksilver. Eftersom kvicksilver är giftigt beslutar man sig för att stabilisera ämnet kemiskt till svavel. Ämnet som bildas har en orangeröd färg. Sverige beslutar tillsammans med tyska miljömyndigheter för att slutförvara detta pulver djupt inne i gamla tyska saltgruvor. Bolaget som mot betalning åtar sig att behandla kvicksilvret säljer det istället till fattiga länder och för att ingen ska märka något köper man tennisgrus som också har oragneröd färg. Saltgruvorna fylls med tennisgrus. Det hela upptäcks när skattemyndigheten fattar misstankar. Ridå!

Första gången jag hörde ryktas om detta var för ett par månader sedan på ett seminarium på Swetox med representanter för Ekokem (fd Sakab). Va?! Batteriåtervinningen i Sverige är ju prisbelönt. Det är ju en av kronjuvelerna i avfallshanteringen. Kvicksilver är ett av mycket få giftiga kemikalier, som med stor hjälp från Sverige till och med fått en egen internationell konvention, den s.k. Minamatakonventionen.

Jag vill inte ägna plats just nu åt att berätta om Kvicksilver och dess giftiga egenskaper (läs mer om detta här). Magasinet Filter förtjänar en stor eloge för detta avslöjande. Men det är något som saknas i repotaget tycker jag. Rösterna från återvinningsindustrin, från de barn och föräldrar som samlat in batterierna, från de myndigheter som fått vårt förtroende att ta hand om giftet, från miljörörelsen som peppat medlemmarna att hjälpa till. Visst gör det ont att bli grundlurad. Men varför denna tystnad? Varför ställer sig inte Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen och återvinningsföretagen och skriker ut sin ilska? Kan det vara så att vi miljövänner, miljötjänstemän och miljöaktivister tycker så mycket om vår egen förträfflighet att vi inte vill tala om vår egen skuld. Att vi faktiskt gjorde mer skada än nytta i detta fall. Även fast intentionen var klanderfri blev det fel. Självklart är huvuddelen av skulden inte vår, utan de kriminellas, men strategin att samla resultatet av 30 års arbete i ett enda lager och lita på diverse fina intyg visade sig inte vara tillräcklig.

Jag är medveten om PR-dogmerna som påstår att man når längre med positiva budskap och förstår att man kan vara rädd att rasera människors förtroende för återvinning. Jag tror dock att skuld är en av vår tids mest underskattade känslor. Var stolt att du kan skämmas även när du bara bidragit med din godtrogenhet, det visar att du har både hjärta och hjärna! Vi vet sedan länge att avfallsbranschen internationellt präglas av stora problem och utgör en enorm marknad för organiserad brottslighet. Då duger det inte att ansvarig myndighet säger att händelsen är ”djupt tragisk”. Hur ska vi någonsin kunna få en hållbar resursanvändning om vi förnekar problemen och vår egen skuld?

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Tillägg 160526: Nedan har Batteriåtervinningens kommunikationschef lämnat en viktig kommentar. Missa inte den.

Annonser

12 reaktioner på ”Är du också lurad?

  1. Mattias – hur har detta tagits vidare – varför hör man inget ramaskri i media? Hela historien är ju bara fruktansvärd…

    Gilla

    • Tycker det är märkligt att ingen ställer myndigheter till svars. Gissar att man inte vill riskera dåligt rykte för andra insamlingar. Tala om och lär av misstagen istället tycker jag. Eloge till Filter som grävt fram historien.

      Gilla

  2. Jag tänker inte känna någon skuld för att jag lämnat batterier till återvinning istället för att lägga dem i ”restsoporna”. Däremot har svenska myndigheter som inte skött det hela en stor skuld och bör skämmas. Bara idén att det skulle vara bättre att förvara sitt avfall i ett annat land tycker jag är misstänkt, att dessutom låta ett företag få uppdraget att se till att det kommer dit det ska är riskabelt. Där har ju uppenbarligen våra myndigheter varit för lättlurade. Bra att någon avslöjar!

    Gilla

    • Håller med dig Eva. Svaret får inte bli att sluta sortera ut farligt avfall, utan att skärpa granskningen och undvika riskabla moment som att skicka avfallet utomlands.

      Gilla

  3. Ping: Offer för batteriskandal i Peru | toxicolour

  4. Hej Mattias. Vi tycker att det är bra att detta uppmärksammas. Vi har följt processen under en tid. Naturvårdsverket meddelade för två år sedan att detta skett, det kan en läsa om här:‪https://www.naturvardsverket.se/…/Misstankar-om…/
    Det finns inga förmildrande omständigheter eller ursäkter för det som skett. Det måste till fler och noggrannare kontroller.
    I ditt blogginlägg står det att 30års batteriinsamling varit förgäves. Det har det inte. Det finns många olika typer av batterier. Alkaliska, kadmium, litium och kvicksilverbatterier exempelvis. Varje år sätts totalt omkring 5600 ton olika batterier på den svenska marknaden. Vi samlar in omkring 60 % av det. Alla olika batterier som samlas in transporteras till certifierade sorteringsanläggningar i Sverige. Där sorteras de efter vilket ämne de innehåller och återvinns. Knappcellsbatterier är små och platta och vissa av dem innehåller kvicksilver. För att vara säkra på att allt kvicksilver tas omhand sorteras alla knappcellsbatterier ut tillsammans. Och för att ge en uppfattning om hur vanligt det är med kvicksilver bland vanliga batterier: av 2000kg blandade batterier så är ca 1kg kvicksilverbatterier och i det kilot så finns några procent kvicksilver. För avfall, som till exempel batterier, som innehåller över en viss mängd kvicksilver finns det lagar som reglerar på vilket sätt det får slutförvaras. I Sveriges fall är det underjordsförvaring som gäller och någon sådan har vi inte i landet. Därför skickas kvicksilverhaltiga batterier till Ekokem (f.d. Sakab) I dagsläget står Ekokem mitt i en upphandlingsprocess för vilken aktör som ska behandla deras kvicksilverhaltiga avfall i fortsättningen. Alla är rörande överens om att det som skett i Tyskland aldrig får ske igen. Och vi välkomnar fler och noggrannare kontroller. Det måste till! Men att hävda att 30 års batteriinsamling är förgäves, det är felaktigt. Vi kommer fortsätta jobba för att all elektronik och batterier som sätts på den svenska marknaden ska återanvändas och återvinnas och jag hoppas att du kommer fortsätta lämna in dina batterier till återvinning – och vara stolt över det. Här kan du läsa mer om hur återvinningsprocessen ser ut för batterier
    http://www.sebroschyr.se/El-Kretsen/WebView/

    //Micaela, Kommunikationschef Batteriåtervinningen

    Gilla

    • Tack Micaela för din kommentar! Bra att du lyfter fram att det finns fler fördelar med batteriåtervinningen än att bli av med kvicksilver. Keep up the good work! Jag hoppas verkligen inte folk slutar återvinna sitt elskrot och hoppas samtidigt att ni kan hjälpa Naturvårdverket att ta fram en utredning och plan för hur något liknande inte ska ske igen. Fortfarande finns många viktiga frågor att besvara. Hade det varit bättre om vi slutförvarat avfallet i Sverige? Hur agerar miljödepartementet och UD mot Schweiz för att stoppa smuggelvägarna för kvicksilver? Hur stora delar av Europa har drabbats av liknande problem? Behöver lagstiftningen förändras i Sverige eller EU? Hur har Naturvårdsverket och agerat sedan de fick kännedom om detta?

      Gilla

  5. Jag kan å ena sidan tycka att det är fel att spela duktig och slutförvara kvicksilver samtidigt som det ständigt tas upp nytt ur gruvorna för att säljas på marknaden. Efterfrågan måste minskas genom andra insatser i alla olika industrier som använder ämnet. Å andra sidan får jag här misstanken att billigt smuggelkvicksilver medfört att de primitiva utvinningsmetoderna för guld faktiskt kan ha ökat i omfattning jämfört med om detta kvicksilver inte kommit på villovägar! Det måste satsas på upplysning om alternativ i de avkrokar som fortfarande använder 1800-talsmetoder.

    Liked by 1 person

  6. Det är en mycket tragisk och skamlig händelse. Men jag tycker dina slutsatser går åt helt fel håll.

    Jag fick själv ett möte med Dela inställt någon dag efter att polisen stormat in hos dem. Och jag satt i konkurrenten Remondis styrelserum när vi fick reda på att Herr Kottmeyer häktats. Vi som arbetar i branschen var alla chockade. Dela hade ett riktigt bra rykte. Bara en vecka innan hade de vunnit upphandlingen av sortering och behandling av hälften av Tysklands alla avfallsbatterier. Ingen trodde sina öron när allt kom upp till ytan. Tyskland har en batteriinsamling som jag upplever mycket professionell liksom en avfallsbransch som liksom övriga näringslivet i Tyskland präglas av ordning, reda och kvalitet.

    Att därför använda händelsen, som tycker att det är hur tragiskt det än är, för att ifrågasätta hela svenska (varför just den svenska?) batteriinsamlingen och återvinningen tycker jag är oerhört märkligt. Kvicksilver finns idag i princip endast i en mindre del av vissa typer av knappcellsbatterier. Och jag är rätt övertygad om att vi faktiskt redovisar mer kvicksilver än vad som faktiskt genereras bara pga att det är så komplicerat att sortera och klassificera dessa batterier. Därför tar man det säkra före det osäkra. Sedan finns det förhöjda mängder av kvicksilver i brunstensbatterier (zinc carbon) främst från Kina, men återigen det är små mängder.

    Även om batteriåtervinning startade som en avgiftande industri så handlar det idag istället om resurseffektivitet. Precis som att vi skulle kunna slänga mjölkkartonger i soporna utan att det skulle orsaka förgiftning kan vi även slänga alkalinebatterier där vilka utgör runt 80 procent av alla insamlade batterier. Men vi gör inte det – av samma skäl. För det är slösaktigt att först gräva upp massa zink och mangan för att sedan slänga det istället för att återvinna det.

    Det är riktigt att avfallsindustrin gång på gång blir påkommen med skandaler. Och i grund och botten handlar det om att vi ofta handskas med material som har negativa värden, dvs det kostar mer att samla in och behandla det än vad man får ut av de ämnen som sedan kan återvinnas. Då finns det alltid möjlighet till arbitrage genom bedrägeri. Min uppfattning är dock att såväl myndigheter och intresseorganisationer som seriösa företag gör sitt bästa för att komma åt dessa bedragare. Just nu borde det vara högsäsong att komma åt de värsta, då råvarupriserna är nere på bottennivåer. Då kommer rötäggen fram och företag tenderar att ställa färre frågor när en lösning äntligen står framför dem. Men det är ändå långt från det avancerade bedrägeri som Dela ägnade sig åt och som ytterst få i företaget kände till.

    Min uppfattning är att Svensk, Tysk, Belgisk, Holländsk, Dansk och i de flesta fall av Brittisk och Fransk batteriinsamling och återvinning håller riktigt hög kvalitet med professionella organisationer och seriösa företag som utförare. Att Naturvårdsverket inte självmant har löpt gatlopp för att en bedragare i Tyskland förstört för denna industri kan jag med lätthet förstå.

    Gilla

    • Tack för ditt viktiga inlägg som ger mer bakgrundsinfo. Jag tror min och många andras starka känsla av att vara ”lurad” beror på att just batterier varit ett flaggskepp för avgiftning under lång tid. Självklart ska slutsatsen inte vara att sluta återvinna. Viktigt att vi har ett system där man lär av misstagen och lyckas kommunicera även utanför myndighetskorridorerna även om olyckliga händelser.
      /Mattias

      Gilla

      • Det håller jag definitivt med om. Och jag kan också säga att jag lärde mig mycket av Filter-artikeln som jag inte tidigare visste. Vilket irriterar då branschen haft flera chanser att ta upp detta på konferenser eller inom EBRA (European Battery Recycling Association). Förklaringen ligger nog i en mycket liten bransch med täta personliga relationer samt att alla är livrädda för att skrämma bort konsumenterna från batteriholkarna. Men självklart ska inget sopas under mattan.

        Gilla

  7. Ping: 11.000 läste Toxicolour första året! | toxicolour

Kommentarer inaktiverade.