Smutsigt badvatten ökar risken för astma

– Kan jag hoppa direkt i bassängen, pappa? Den entusiastiske 9-åringen ropar så det ekar i omklädningsrummet på det kommunala badhuset.

– Nej, du måste duscha innan?, ropar jag tillbaka.

– Varför, då? Tonen är lätt vädjande.

Ja, varför ska man egentligen tvätta sig före badet? Vi har ju klor i vattnet som ska ta död på bakterierna och de flesta av oss är väl inte överdrivet skitiga. Dessutom vet ju alla att det är jobbigare att ta på sig badkläder när man är våt än när man är torr.

En anledning stavas trikloramin. Ämnet bildas när klorerat vatten reagerar med smuts och urin. Den karaktäristiska klor-lukten i badhus kommer faktiskt till stor del från just trikloramin. Ju mer smuts i vattnet desto kraftigare lukt och samtidigt ökar behovet av än mer klor. Trikloramin är dessutom irriterande i luftvägarna. Astma, irritation i näsa och svalg, och hosta. Besvären är vanliga bland människor som arbetar eller vistas ofta i badanläggningar med klorrening. Frågan är vid vilken halt i luften som trikloramin blir skadligt för människor? Nyligen träffades vi i en nordisk expertgrupp i Uppsala för att diskutera arbetsmiljöfrågan ur ett vetenskapligt perspektiv. Studierna är såklart inte helt entydiga. Ibland uppträder besvären vid låga koncentrationer och ibland uppmäts ganska höga halter utan att besvären ökar nämnvärt. Samtidigt är det tydligt att många badanläggningar har höga nivåer och att många får besvär. En bra sammanfattning av kunskapsläget kring bad och kloraminer gjordes nyligen av Arbetsmiljöverket.

Förändringar som diskuteras för att göra luften i badanläggningarna bättre är ofta kostsamma utbyggnader av reningskapacitet och ventilation. Men i väntan på nya investeringar finns det ju en ska vi alla kan hjälpa till med – att tvätta oss ordentligt före badet och att inte kissa i bassängen. Och det där med att bada med kalsongarna på var nog aldrig någon bra idé.

kalsongbad

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Annonser

Dålig djurhantering markör för dålig forskning

I svallvågorna av det som kommit att kallas Macchiarini-skandalen kommer nu rapporter om forskningsfusk från centrala etikprövningsnämnden. En av de studier som graskats är en studie på råttor som publicerad i den prestigefyllda tidskriften Nature Communications (impact factor: 12). Att få stå med på en artikel som publiceras där innebär att forskarna hamnar på nyhetssidor världen över, under flera år kan räkna med högre andel av Karolinska Institutets (KIs) budget och samtidigt ges bättre möjligheter att få stöd från t.ex. Vetenskapsrådet. Att i det läget, som enskild forskare, stoppa en studie för att försöksdjuren plågas eller för att man bryter mot etiska tillstånd och principer kräver både ryggrad och muskler. Du kan räkna med att frysas ut och att förlora anslag.

Det är skrämmande läsning att ta del av etikprövningsnämndens yttrande. Kraftig viktnedgång, bristande journalföring och vilseledande beskrivningar i publikationen…

Vi har försökt få ut rådata. Det har vi inte fått. Vi har försökt få ut försöksjournaler. Det har vi inte fått trots att sådana ska lämnas ut. Artikeln ger en vilseledande presentation, tolkning och beskrivning av resultaten när man jämför med de data som vi trots allt fått ut. Det stämmer inte, säger Lena Berke, etikprövningsnämndens ordförande i en intervju i Dagens Medicin.

Självklart vilar skulden för forskningsfusk tungt på de personer som gjort studien och står som medförfattare. Men ett perspektiv som jag tycker saknas i debatten är relationen till djurskyddsorganisationen där studien utförts. Hur blev det möjligt att ingen av de ansvariga för djurverksamheten, veterinärer och djurskötare slog larm? Såg de inte vad som pågick? En kraftig viktnedgång är ett tecken på att ett djur inte mår bra och kan i sig vara tillräckligt för att avbryta en studie! Det är väl känt att dålig djurhanteringen ofta är en tidig markör på dålig forskning. Därför är det så viktigt att man har en organisation som kan säkerställa att djuren hanteras på ett bra sätt och att man låter veterinärer och djurskötare vara delaktiga i försöksplanering med mandat att avbryta en studie. Det måste naturligtvis göras i samverkan med forskargruppen och utifrån det etiska tillstånd man har. Utifrån den granskning som nu gjorts är det uppenbart att detta inte fungerade så sent som 2014.

Flera oranisationsförändringar har nyligen tillkommit inom KI för att stärka djurskyddet. Nu krävs att man fortsätter prioritera detta arbete och tydligt visar hur man driver de så kallade 3R-principerna i forskningen (Replace, Reduce, Refine). Jag skulle vilja lyfta fram sju steg som man behöver ta till sig för att lyckas. Steg som använts med framgång inom läkemedelsindustrin och som man borde kunna fortsätta att utveckla inom en akademisk miljö. (1) Den nya ledningen vid KI måste tydligt prioritera frågan. (2) Skapa multifunktionella arbetssätt där de djuransvariga deltar i planering och utförande och tillåts driva egna utvecklingsprojekt. Involvera även forskare som jobbar med alternativ inom cellodling och datamodellering. Kanske går det att få svar på forskningsfrågorna utan att använda djurförsök eller att planera försöken på ett smartare sätt. (3) Arbeta integrerat med ALLA tre R. Idag verkar det finnas en attityd där man tror att ingen forskare skulle använda fler djur än nödvändigt. Kan man istället vara nyfiken på förbättringar stimuleras även ny vetenskaplig utveckling. (4) Arbeta målmedvetet och ta en sak i taget. Ständigt förbättringsarbete kräver effektiva arbetsflöden inte fler möten. (5) Låt 3R bli ett prioriterat forskningsområde vid KI. Publicera nya metoder så att andra kan lära sig. Detta kommer dessutom att höja statusen för området. (6) Kommunicera vad ni gör, vilka framsteg som sker och varför djurförsöken behövs. (7) Sist, men inte minst, fira framstegen! Gläds med varandra när ni lyckas ersätta, minska eller förbättra djurförsöken.

För att göra det lättare att komma ihåg dessa sju steg har jag gjort en liten animerad film.

7 steps for success in 3R from Mattias Oberg on Vimeo.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Kan man gilla PVC?

På sjukhusen finns våra mest känsliga individer: nyfödda barn, sjuka och personer som genomgår långa medicinska behandlingar. Att miljön då behöver vara extra ren från farliga ämnen är självklart men samtidigt är de tekniska kraven mycket höga och plaster är en självklar del i dagens vårdmiljö. Det vimlar av slangar, blodpåsar, förpackningar och inredning av plast.

plast

Upphandling är ett viktigt verktyg om man ska lyckas undvika farliga kemikalier på sjukhusen och nyligen inledde Upphandlingsmyndigheten arbetet med att se över riktlinjer för medicinska produkter och en av de plaster som har riktigt dåligt rykte, PVC (polyvinylklorid).

Stockholms läns landsting fattade redan 1997 beslut om att fasa ut PVC. Skälen var flera; tillverkningen spred kvicksilver, användningen spred reproduktionsstörande mjukgörare och i avfallshanteringen bildades dioxin. Inte undra på att man ville få bort PVC.

Men 20 år senare har det hänt en del positivt. I Europa tillverkas allt mindre PVC med hjälp av kvicksilver och från december 2017 är det meningen att all kvicksilverbaserad PVC-tillverkning ska vara borta. Dessutom har de farligaste mjukgörarna begränsats inom EU och flera alternativa mjukgörare tagits fram. Inte ens dioxinfrågan är lika ”brännande” då sopförbränningen blivit mycket mer effektiv. Frågan är om det fortfarande är motiverat att plocka bort all PVC eller om upphandlingsregler istället bör fokusera på något annat?

Trots framgångarna med miljöteknik på flera områden är det ett led som inte hänger med, inköp och upphandling. Vi har en situation där vår egen industri kan tillverka renare PVC utan vare sig kvicksilver och farliga mjukgörare. Samtidigt flödar det in PVC som tillverkas med gamla metoder och är fullpackade med giftiga mjukgörare. Senast i veckan kom Kemikalieinspektionen med en dyster rapport där de granskat plastprylar. Av de 160 analyserade plastvarorna innehöll ett stort antal ämnen i otillåtna halter eller ämnen som listats som särskilt farliga inom EU. Det vanligaste ämnet var ftalaten DEHP, en klassisk mjukgörare i PVC, som vi länge försökt få bort. Vi köper alltså in ful-PVC från andra regioner, främst Kina. En första åtgärd borde vara att ställa samma höga krav på alla som vill sälja sina varor inom EU. Vi måste stoppa importen av farliga plastvaror och se till att vi får höga och likvärdiga krav för industrin oavsett var i världen tillverkningen sker. Här måste också upphandlingen bli mycket skarpare vilket gynnar både de inhemska industriföretag som gjort sin läxa och oss alla som slipper farliga kemikalier. Så länge ful-PVC säljs i Sverige får nog PVC leva med sitt dåliga rykte.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)