Giftbanta – en ny diet eller en väg mot en hållbar framtid?

Året är 1993 och Kamratposten skriver om ett försök där fyra män och fyra kvinnor varit instängda i två år för att forskarna ska lära sig förstå hur ett hållbart liv kan se ut i framtiden, kanske på en planet långt ut i universum. Inuti en byggnad stor som två fotbollsplaner har man skapat en isolerad värld med olika naturområden där inga gifter tillåts. Idag kanske vi kallat det ”giftbanta” eller ”extreme detox”.

kp-biosphere2

Under försökets gång tog man regelbundet blodprov för att följa utvecklingen. Många blev förvånade när halterna av miljögifter som PCB och DDT ökade dramatiskt (Walford et al., 1999, Tox Sci 52 (Suppl 1):61-65). Under det första året dubblerades koncentrationen i blodet! Hade någon fuskat och smugglat in bekämpningsmedel eller var det byggnaden som innehöll dessa förbjudna gifter? Sanningen var att giftet transporterats in dolt i deltagarnas kroppar. I kroppsfettet låg år av inlagrade miljögifter och när deltagarna började leva ett ekologiskt hållbart liv med mindre animaliskt fett minskade kroppsvikten. Det gömda giftet hamnade istället i blodet.

Om vi i framtiden ska kolonisera yttre rymden finns en uppenbar risk att vi inte kommer få passera tullen eftersom vi alla bär tydlig spår av miljögifter i våra kroppar. Halter som ofta överskrider vad som är tillåtet i maten. Det som möjligtvis är glädjande är att vi antagligen inte heller skulle anses som lämplig föda.

Vad kan vi lära av detta exempel i SciFi-miljö? Det första är att giftbanta inte bör tolkas bokstavligt. Det andra är att uttrycket ”man är vad man äter” är sant. Genom att äta mindre animaliskt fett kan vi spara resurser och klimat och samtidigt sänka mängden miljögifter i kroppen på lång sikt. Båda dessa lärdomar missar dock det långa perspektivet som Biosphere 2 handlade om. Ska vi på allvar giftbanta måste vi se till hela systemet. Jag låter mig istället gärna inspireras av maten på julbordet – vi behöver ett smörgåsbord av åtgärder. Varje åtgärd är otillräcklig i sig själv men tillsammans kan de detoxa en hel planet. Skinkan – en stark internationell lagstiftning med fokus på förebyggande testning. Sillen – ett kontrollsystem och krav på att redovisa innehåll. Köttbullarna – Kemikaliesmarta upphandlingskrav. Grönkålen – rensa bort gamla material i offentlig miljö. Lutfisken – innovativ industri som bygger på cirkulär ekonomi. Risgrynsgröten – Mer kunskap om kemikalier, hälsa och miljö. Levande ljus – En stark folkrörelse som håller trycket uppe och hjälper människor skapa en kemikaliesmart vardag. Kanske har du en egen favorit att sätta på bordet. Välkommen!

Jag önskar dig en trevlig advent!

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

PS. Bilden från KP är hämtad från Supermiljöbloggen

Annonser

Ofarlig och riskfylld på samma gång?

Varje vecka kommer nya uppgifter om farliga kemikalier i vår vardag. Mobiltelefoner, möbler, leksaker, mat, kläder… Många saker i vår närhet innehåller ämnen som kan vara mer eller mindre skadliga för våra barn, oss själva eller andra levande organismer. I debatten förekommer två ytterligheter av argument kring dessa ”larm”. På ena sidan har vi rådgivande myndigheter och organisationer som betonar att kemikalier kan orsaka olika effekter och ger konkreta råd om hur man kan rensa miljön från farliga material och produkter. På den andra sidan finns de som menar att kemikalierna som diskuteras har så små effekter att saneringsåtgärder är meningslösa. Man pekar bland annat på det faktum att det saknas studier där man kunnat belägga att enskilda människor faktiskt tagit skada. Här kör ofta diskussionen fast och övergår i polarisering om att motparten saknar ämneskompetens eller vill ha ökade anslag. Men vad är egentligen sant? Är kemikalier i våra varor ofarliga eller riskfyllda?

canceramne

En misstänkt fara med en okänd risk. Typisk rubrik i media (exempel från SvD).

Jag vill peka på två begreppspar, som bidrar till att samtal om kemikalierisker ofta kör fast i missförstånd – skillnaden mellan FARA och RISK samt skillnaden mellan INDIVID-risk och BEFOLKNINGS-risk.

tox symbols

Klassificering och märkning utgår i huvudsak från vilka effekter ett ämne kan orsaka, det vill säga identifierade faror.

I bedömningen av kemikalier räknas de inneboende toxikologiska egenskaperna som faror. Svavelsyra är frätande. Bensen är cancerframkallande. Dioxin kan störa fosterutvecklingen. En viktig del i riskbedömning är att utföra faro-identifiering, där man systematiskt letar efter vilka effekter ett ämne kan orsaka. Det är en lång checklista att gå igenom – Irritation, allergi, cancer, reproduktion osv. En svårighet är att väga samman olika typer av studier eller bevis. Hur säker måste man vara för att slå fast att en kemikalie är cancerframkallande? Hur många cancerpatienter måste man identifiera? Experiment med celler eller datormodeller kan avslöja troliga mekanismer, men alla metoder och modeller har sina svagheter. I lagstiftningen finns idag krav på att kemikalier ska testas i djurförsök för att man ska hitta möjliga faror innan ämnen får börja säljas. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra om 10 råttor inte uppvisar en statistiskt signifikant effekt vid en viss exponering? Hur ska man hantera ämnen som hamnar i gränslandet och klassas som ”misstänkt cancerframkallande”? Det finns inga enkla svar, men för att hantera denna typ av osäkerhet har vi utvecklat försiktighetsprinciper av olika slag.

Det andra begreppet är ”risk”.  Med risk menas hur troligt det är att den identifierade effekten (faran) ska inträffa och det hänger nära samman med exponeringen för kemikalien. För att kunna hantera en fara är det viktigt att även förstå risken.

Slutligen måste man hålla koll på om det är individer eller grupper som utsätts för risken. I många fall är risken försumbar för individen. Det märkliga, tycker vissa, är att vi ändå engagerar oss för flera pyttesmå individ-risker. Anledningen är att fokus ligger på befolkningen snarare än individen. Effekten för samhället kan vara påtaglig om stora grupper exponeras under lång tid. Partiklar i luften är på individ-nivå knappt märkbara, men eftersom det ökar risken för hjärtkärlsjukdom får det stora konsekvenser i samhället. Därför letar myndigheterna efter möjligheter att minska mängden partiklar i luften. Ibland kräver åtgärderna att vi individer ändrar vårt beteende för att befolknings-risken ska minska.

Nästa gång du ser ett ”larm” i media. Fundera på om det är en fara eller risk man berättar om samt ifall risken gäller individ eller befdolkning.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Backlash för Giftfri miljö

Den senaste tiden har det kommit allt fler högljudda röster som vänder sig mot arbetet med att få bort hormonstörande kemikalier från vardagsmiljön. I traditionella media skapas med gängse medialogik en bild av två grupper experter som tycker olika  (DN, 27/10 och Nya Wermlands-Tidningen 27/10). I ena ringhörnan står de som ”tror på hypotesen” att det finns hormonstörande ämnen och i den andra står de som menar att mycket av forskningen är en bluff och skrämselpropaganda. ”De stackars svenskarna har blivit hjärntvättade” som Agnes Wold skrev på twitter häromdagen. Samtidigt presenteras uppgifter om miljögifter i ekologiska ägg som ett stort hälsoproblem. Expressen  avslöjar att ekoägg är ”tre gånger så giftiga som konventionella ägg” eftersom de har högre halt av dioxiner. Och debattörer följer upp med påståendet att konsumenter ”för att vara på den säkra sidan bör … välja andra ägg, eller kraftigt ­begränsa sin konsumtion av ekologiskt produce­rade ägg.”

banner

Det märkliga är att dessa debatter i stort sätt saknar grund i vetenskapen. Med undantag för en handfull forskare finns ingen vetenskaplig tvist kring hormonstörande ämnens existens. (En bra sammanställning av ”oenigheten” publicerades nyligen i Archives of toxicology). Att förneka hormonstörande ämnen är lika märkligt som att ifrågasätta att människan har påverkat klimatet. De stora frågorna som vi idag brottas med gäller hur mycket miljön tidigt i livet kan påverka risken för sjukdom senare i livet samt hur denna brist på kunskap bör hanteras av våra myndigheter. Ska myndigheter och företag använda försiktighetsprincipen och experimentella data eller ska man i efterhand plocka bort de ämnen där vi ser hälsoproblemen tydligt i befolkningen? Den senare strategin har vi prövat när det gäller just dioxiner. Vi släppte först ut stora mängder i miljön, därefter ”upptäckte” vi de skadliga effekterna i miljön. Efter årtionden av forskning vet vi idag ganska exakt hur skadorna på reproduktion och beteende uppkommer vid mycket låga doser. Vi har utvecklat bra metoder för att analysera dioxin i olika matvaror och vet därför vilka som är de viktigste källorna (läs gärna en av mina egna studier på området). Just ägg står för en försvinnande liten del av dioxinexponeringen oavsett om du köper ekologiskt eller konventionellt producerade. Fiskprodukter och animalist fett innehåller dioxin eftersom vi förorenat ekosystemen under lång tid. Halten i modersmjölk är faktiskt mycket högre än i ekologiska ägg om det är någon tröst.

Det finns nämligen bara en väg för att komma närmare en miljö där halterna av naturfrämmande ämnen är nära noll och deras påverkan på människors hälsa och ekosystemen är försumbar. Vi behöver förebyggande internationell lagstiftning som kräver att vi testar kemikalier innan de släpps ut, därefter behövs processer för utfasning av ämnen med oönskade egenskaper och tydliga kontroller. I det lokala arbetet bör vi arbeta med skarpa upphandlingskrav och succesivt plocka bort de produkter som inte når upp till dagens krav.

Naturligtvis är det ett problem när kemikaliepolitik kallas meningslös och vi forskare som arbetar med kemikalier, hälsa och miljö beskrivs som bluffande charlataner. Men betydligt värre är att en kraftig backlash väntar om beslutsfattare får intrycket att dagens politik och forskning är meningslös och falsk. Tack vare långsiktig forskning och kloka myndighetsbeslut har vi lyckats minska exponeringen för dioxiner och flera andra farliga kemikalier. Låt oss fortsätta den vägen.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)