FAKTA: Vi vet inte hur stor risken är med hormonstörande ämnen

Vad är riktiga fakta och vad är alternativa fakta? Ibland kan det vara svårt att se skillnaden. Särskilt svårt blir det när kända personer uttalar sig med bestämdhet medan vi forskare använder många nyanser av osäkerhet.

Även skarpa debattörer kan ibland ha fel. Man vill så gärna lugna kemikalierädda föräldrar och då händer det ibland att alternativa fakta slinker med.

”Det finns inga belägg för att hormonstörande orsakar några sjukdomar alls, allra minst fertilitetsproblem” (Rebecca Weidmo Uvell, välkänd borgerlig debattör)

”Det finns inga bevis för att ‘hormonstörande kemikalier’ påverkar vår hälsa” (Agnes Wold, professor i bakteriologi)

Samtidigt händer det att andra debattörer skapar ett intryck av att vi vet mer om hälsoeffekterna än vi faktiskt gör. En sund oro och slår ibland över i alltför långtgående slutsatser.

”Studier har visat att Bisfenol A kan innebära en påverkan på beteende, reproduktion och hjärnans utveckling samt även risk för hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, diabetes och cancer.” (Bloggen Morotsliv, 2014)

”Det finns en lång rad skador som kan orsakas av hormonstörande ämnen. Negativ inverkan på hjärnans utveckling, ämnesomsättningen, reproduktionsförmågan och den mentala hälsan. Det kan leda till olika typer av beteendestörningar och koncentrationssvårigheter. Följden kan bli allvarliga sjukdomar såsom cancer, autism, ADHD, diabetes, fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, depression etc.” (Bloggen Kemikaliepappan, 2014)

Forskningen klarar sig nog bäst utan både tvärsäkra förnekanden och svavelosande domedagsprofetior.

Som ett exempel på hur fakta ser ut ska jag berätta om en av de få studier som undersökt hypotesen att hormonstörande ämnen kan skada mäns könsorgan. För mer än 20 år sedan började danska forskare misstänka att exponering för vissa kemikalier under fosterutvecklingen skulle kunna störa den kroppens hormoner och öka risken för reproduktionsskador som kryptorkism (testiklar som inte vandrar ner i pungen), hypospadi (urinrör som mynnar på undersidan av penis), lågt spermieantal och testikelcancer. Sedan dess har många forskargrupper visat att flera kemikalier kan orsaka liknande effekter hos djur som exponerats under fosterstadiet. I december 2016 publicerades en första s.k. meta-studie där man gått igenom huvuddelen av alla befolkningsstudier som gjorts med fokus på mäns könsorgan och hormonstörande ämnen. (Bonde et al., 2016, länk till studien).

banner

Forskarna valde att studera alla kemikaler som av EU-kommissionen listats som hormonstörande och letade reda på alla studier där man studerat manlig reproduktion och samtidigt mätt exponeringen genom att analysera någon form av prov från modern.

Av de tusentals studier som publicerats inom området hittade forskargruppen totalt 33 artiklar, varav bara 21 hade kvalitet nog att användas i analysen. Fyra miljögifter (DDT, DDE, PCB och HCB) hade tillräckligt med data för att resultaten skulle gå att bedöma statistiskt. För endast ett av dessa ämnen (DDE) såg man en ökad risk. Slutsatsen blev alltså att vissa långlivade kemikalier som i djurförsök visat sig vara hormonstörande också verkar kunna orsaka liknande effekter i människor, men att ”bevisen” är begränsade. Dessutom finns det ännu inte tillräckligt med data för flera omdiskuterade ämnen som Bisfenol A och plastmjukgöraren DEHP.

Vad kan vi dra för slutsats när det gäller hormonstörande ämnen och mäns reproduktion utifrån studien?

Jo, det finns en del vetenskapligt stöd för att DDE, ett långlivat miljögift kan störa utvecklingen av könsorgan hos människor. Bevisen stärks dessutom av djurförsök som visar på liknande effekter. Agnes Wold och Rebecca Uvell har därför fel när de påstår att det saknas ”bevis”. Möjligen kan man säga att effekterna som vi observerat är begränsade och inte utgör en nämnvärd fara på individnivå. Samtidigt saknas det studier för flertalet ämnen. Det finns nästan inga riktigt välgjorda studier från människor som visar att mäns könsorgan och reproduktion tagit skada av andra hormonstörare. Men att data saknas betyder ju inte automatiskt att kemikalierna är säkra. Vi har sett effekter i djurförsök och grundläggande biologiska principer visar att människor i hög grad liknar andra däggdjur. Därför måste vi kunna byta ut ämnen även om vi bara observerat effekter i experimentella försök.

Ett fåtal av alla kemikalier vi använder påverkar hälsa och miljö negativt. Jag tycker det är ok att vi kallar dessa ”farliga ämnen” eller ”gifter” och eftersträvar en ”giftfri vardag”. Det är rimligt att vi arbetar för att få bort dessa ämnen från hem och förskolor. Vi behöver inte överdriva hotet, men vi behöver heller inte vänta på att allvarliga sjukdomar dyker upp innan vi agerar.

/Mattias

PS. Gillar du fakta utan tvärsäkra påståenden och tycker du att alla ska ges möjlighet att kunna förstå, granska, värdera och ta ställning till olika påståenden. Kom med och demonstrera på lördag 22 april, 11:30. March for science!

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

 

 

 

Annonser

Var tredje svensk dricker PFAS

Fluorerade alkylsyror (PFAS) har tillverkats sedan 1950-talet, och är stabila mot värme och kemisk nedbrytning. De har dessutom en fantastisk förmåga att bilda släta, vatten-, fett- och smutsavvisande ytor. Perfekt som impregneringsmedel för papper, textilier, heltäckningsmattor, golvpolish och skidvalla. Dessutom kan ämnesgruppen bidra till att släcka bränder och ingick fram till för ca 10 år sedan i räddningstjänstens brandsläckningsskum. Det är väl bara tre problem, för det första är det giftigt och för det andra bryts det inte ner. Ja, du läste rätt… ämnet bryts i princip aldrig ner.

foam

Vilket är det tredje problemet då?

Jo, att vi idag har förorenat drickvattnet för 3.4 miljoner svenskar (enligt Livsmedelsverket). Rent dricksvatten är det värdefullaste ett samhälle har! Utifrån rent dricksvatten bygger vi våra liv. Om kemikalier läcker ut i en dricksvattentäkt är det såklart mycket allvarligt. Särskilt om det leder till att vattnet förorenas med ett ämnen som aldrig bryts ner.

Vattentäkter, både ytvatten- och grundvattentäkter, som ligger i områden där det finns eller har funnits brandövningsplatser har på många platser blivit förorenade av PFAS. I bland annat Uppsala och Tullinge har man tvingats stänga förorenade vattentäkter. Allra högst halter har man hittat i Kallinge, utanför Ronneby, och även där tvingades man stänga av vattentäkten. Det dessa platser har gemensamt är att de ligger nära övningsplatser för brandbekämpning. På övriga ställen där vi hittat PFAS i vatten vet vi inte alltid orsaken och halterna är i dessa fall också mycket lägre.

Samtidigt gör de extremt höga halterna i till exempel Kallinge att det är möjligt att studera eventuella hälsoeffekter och vi kan lära oss hur lång tid det tar för PFAS att lämna kroppen. Idag skickade jag tillsammans med en grupp andra forskare in en ansökan till Forskningsrådet Formas om medel för att analysera och värdera de blodprov som befolkningen lämnat. Sverige har ofrivilligt skapat ett experiment med människor och jag tycker vi är skyldiga att försöka förstå vad det kan ha fått för effekter.

Samtidigt måste vi fundera på hur det var möjligt att ett ämnen med mycket farliga egenskaper att bli godkända och släppas ut av svenska myndigheter. Borde vi inte ha lärt oss mer genom miljögifternas historia? …på 1960-talet var det DDT, 70-talet PCB, 80-talet Dioxin, 90-talet Bromerade flamskyddsmedel, och så nu PFAS.

Lyssna på inslaget i Klotet i P1 där jag resonerar om PFAS i dricksvatten (inslaget kommer efter 4:30 min). Vetenskapsradion förbereder ett längre inslag som förhoppningsvis kommer att sändas om ett par veckor. Stay tuned!

Livsmedelsverket har mer information om PFAS i mat och vatten. För de flesta av oss bidrar faktiskt maten mer än förorenat dricksvatten.

Bra frågor och svar om PFAS från Ronneby kommun.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)