Riskbedömning bara för unga, friska män!?

När jag studerar riskbedömning av kemikalier i arbetsmiljön ser det ut som om kvinnor under graviditet samt stora grupper av personer med vanliga kroniska sjukdomar är undantagna. Kan det vara så att bedömningarna fokucerar på att skydda unga, friska män? När jag fick möjlighet att gästblogga i Sveriges främsta blogg för arbetsmiljö (AMM-bloggen) kändes valet av ämne självklart. Det skadar nog inte att publicera texten även här på Toxicolour.

youngman

Sverige, liksom övriga Europa, står inför en åldrande befolkning och vi har behov av ett längre arbetsliv, där män och kvinnor kan delta på lika villkor. En större del av befolkningen behöver delta i arbetskraften om vi ska ha råd med välfärden. Trots detta, verkar riskbedömningar av kemikalier på arbetsplatser vara anpassat till normen att en arbetstagare har god hälsa och saknar möjlighet att bli gravid. Både lagstiftning och riktlinjer för riskbedömning gör antagandet att arbetstagare inte är lika känsliga som befolkningen i sin helhet.

Man delar in befolkningen i ”arbetande befolkning” och ”allmän befolkning”. I EU:s kemikalielagstiftning REACH antas arbetare vara hälften så känsliga som befolkningen i övrigt. Anledningen är att man antar att barn och äldre inte arbetar samt att sjuka personer inte heller finns på arbetsmarknaden. Men stämmer det verkligen idag? Många folksjukdomar som kan påverkas av kemikalier är vanliga också i den arbetande delen av befolkningen och ökar i vanlighet ju äldre befolkningen blir. Med medicinering och hälsokontroller klarar vi att arbeta trots olika åkommor.

Ett exempel är astma. I en serie vetenskapliga artiklar studerade vi hur man hanterar astmatiker i riskbedömningen av irriterande ämnen. Vi utgick från ett antal välkända industrikemikalier där forskare testat känsligheten hos astmatiker och vi kunde visa att riskbedömningar som riktar sig till arbetare sällan tar med information om astmatikers känslighet även i de fall då det finns bra data. Man utgår helt enkelt ifrån att astmatiker inte ska arbeta på platser där det kan förekomma irriterande ämnen. Flera av dagens gränsvärden ligger också nära och i vissa fall över de nivåer där vi vet att astmatiker får problem med andningen. Svaveldioxid är ett sådant exempel. Våra beräkningar visar att astmatiker ofta får problem med andningen vid koncentrationer som är tio gånger lägre än helt friska försökspersoner.

Astma är en relativt vanlig sjukdom, men det är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män. Därför blir frågan om kemikalielagstiftningen även en fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor. Vilket leder mig in på ett annat exempel – risker med kemikalier under graviditet.

Uppdelningen i arbetare och övrig befolkning påverkar också synen på arbete under graviditet. Många kemikalier kan innebära en risk för påverkan under fosterutvecklingen. Ett exempel är Bisfenol A. Ämnet används på många arbetsplatser för att tillverka polykarbonat- och epoxyplast. Det dyker upp i förpackningar, tandfyllnadsmaterial, termopapper, lim och vid renovering av avloppsrör. Sedan januari 2017 finns ämnet med på EUs lista över särskilt farliga ämnen eftersom man misstänker att det kan störa fosterutvecklingen. För några dagar sedan blev ämnet dessutom klassat som hormonstörande.

EUs kommitté för riskbedömning (RAC) angav för ett par år sedan att en daglig exponering under fyra mikrogram per kilo kroppsvikt inte innebär en förhöjd risk för fosterpåverkan (läs utvärderingen här och kolla tabell på sid 20). Men samtidigt meddelade man att en ”arbetande” kvinna klarar dubbla dosen per dag utan risk för samma fosterpåverkan eftersom små barn och foster ju inte tillhör den arbetande gruppen. Resonemanget saknar både rim och reson. Varken kemikalier eller foster bryr sig ju om huruvida exponeringen sker under mammans arbetstid eller fritid. Vi vet också att nästa alla kvinnor arbetar under hela eller stora delar av graviditeten.

Jag tycker att regelverken bör utgå ifrån att alla som arbetar ska ha rätt till hälsosamma arbetsplatser. Därför tycker jag vi bör ta bort lagstiftningens generella uppdelning mellan arbetare och vanliga människor när det gäller individuella skillnader i känslighet. Människor är olika även när de jobbar!

/Mattias

PS. Länkar till våra fosrkningsartiklar om astmatiker:

How are asthmatics included in the derivation of guideline values for emergency planning and response?

Evaluation of the experimental basis for assessment factors to protect individuals with asthma from health effects during short-term exposure to airborne chemicals

Does industry take the susceptible subpopulation of asthmatic individuals into consideration when setting derived no-effect levels?

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Annonser

Dålig vattenkvalitet dunstar inte

Pessimisten ser glaset som halvtomt. Optimisten ser glaset halvfullt. Naturvetare ser glaset helt fullt såklart; det är ju bara olika aggregationstillstånd på innehållet.

waterglas

Blir det färre farliga kemikalier i vatten om man låter det stå framme en stund? Frågan dök nyligen upp när jag svarade på lyssnarfrågor i radoiprogrammet Klotet i P1. Ja, en del ämnen kan faktiskt dunsta ut i luften. I luften ovanför vattnet samlas ju de gaser som ibland kan nå vårt luktsinne. Det kan till exempel vara kloramin eller svavelväte. Men om det finns andra oönskade kemikalier i vattnet gör decanteringen inte någon större skillnad. Hela radioinslaget kan du höra här.

En av veckans stora miljönyheter, även den med viss koppling till dricksvatten, kommer annars från EU. Nu börjar nämligen lärdomarna från giftskandalen med vattnet som förstördes av brandskum ge resultat på EU-nivå. Det har framförallt varit två kemikalier som förorenat dricksvattnet – PFOS och PFHxS. Båda har en snarlik kemisk struktur och är mycket långlivade i människokroppen. Det förstnämnda har i flera år varit ett känt miljögift medan det sistnämnda först lanserades som en mindre farlig ersättare. Sverige tog tidigt ansvar för att driva på att driva på för att även den relativt okända PFHxS skulle klassas som miljöfarligt. Det brukar ta mycket lång tid, men med starka sakliga argument har vi nu lyckats få med även PFHxS på EUs lista över särskilt farliga ämnen (SVHC – substances of very high concern). För första gången någonsin har ett ämne därmed hamnat på EU:s ”svarta lista” utifrån lång halveringstid i människa. Exakt hur lång tid kemikalien stannar i kroppen är oklart, men det handlar om halveringstider på många år. Det är bara att buga och bocka åt Kemikalieinspektionen i detta fall. Samtidigt är det märkligt att ett ämne som lagras in i våra kroppar från första början kunde släppas ut i miljön och nå vår viktigaste naturresurs, dricksvattnet. Men låt oss nu glädjas åt en viktig framgång i miljöpolitiken.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Cellodling inte djurfritt

Cellbaserade metoder blir allt mer användbara i riskbedömning av kemikalier och läkemedel. Det viktigaste skälet är såklart att moderna cell-metoder ger bättre svar på de vetenskapliga frågeställningarna än traditonella försöksdjur. Men bara för att experimenten görs i provrör betyder det inte att de är djurfria. De allra flesta cellförsök görs med hjälp av produkter som utvinns från djur.

fbsbottle

En av de viktigste ingredienserna i den näringslösning som cellerna behöver för att växa är serum från kalvfoster (ofta odlas celler i näringslösning som har 10% kalvserum). Detta beror på att kalvserum innehåller många ämnen som får celler att växa, s.k. tillväxtfaktorer och dessutom har en mycket låg nivå av antikroppar. Om man slaktar dräktiga kor uppstår en möjlighet att ta blod från den ofödda kalven. Ju senare i dräktigheten desto mer blod går att utvinna. Man beräknar att upp emot 2 miljoner ofödda kalvar på detta sätt bidrar till produktionen av 700.000 liter serum.

Produktionen har länge kritiserats eftersom den ofödda kalven på detta sätt dödas utan att kontroll av eventuellt lidande. Jag träffade nyligen professor Stina Oredsson, en av de forskare som engagerat sig i frågan om kalvserum.

– Det finns en rad etiska problem med att levande kalvfoster, ibland nästan fullgångna, tas ut ur kon och töms på blod genom hjärt-punktion utan bedövning, säger Stina Oredsson med eftertryck. Det är lite av en myt när forskare i dag påstår att inga djur används inom cellodlingen!

 

På min institution, Swetox, odlar vi mycket celler och vi har börjat diskutera alternativ till kalvserum. Ett förslag går ut på att använda serum från levande donator-hästar. Då finns möjlighet att producera serum och samtidigt ha en god djurhållning och minimalt lidande. En annan strategi är att optimera metoderna för cellodling för att minimera eller helt ersätta serum. Det har visat sig möjligt i vissa fall, men kräver stora resurser för att validera resultaten. Hur påverkas resultaten av att celler exponeras för serum med delvis okänt ursprung och innehåll? Samtidigt får det mig att fundera på hur tillförlitliga resultat från vanlig cellodling egentligen är. Vi har verkligen mycket kvar att lära oss om hur odlade celler fungerar i relation till kroppens egna celler. Kanske kan vi göra en rad spännande vetenskapliga upptäckter om vi vågar ställa etiska frågor i relation till cellodling? Och vad är poängen med den omtalade odlingen av kött i provrör om den kräver slakt av kalvar för att fungera?

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Vanligt med kemiska olyckor i skolan

14-årig tjej blandar på eget initiativ ”olika saker” i kemisalen, plötsligt exploderar det. 12-åringar använder kaustik soda på lektionen och får frätskador på händerna. 13-årig kille testar att dricka BTB-lösning… Det händer en hel del i skolans kemisalar. Vi lät en student granska olyckorna i skolan. Resultaten visar att betydligt fler olyckor sker än vad som tidigare varit känt.

Få känner till att skolan faktiskt är en arbetsmiljö i lagens mening. Det innebär att Arbetsmiljöverkets regler om riskbedömningar, kemikaliehantering och skyddsutrustning gäller samt att olyckor ska rapporteras. Vi började därför med att ta reda på hur många olyckor som faktiskt rapporteras till myndigheten. Under fem år registrerades 37 olyckor. Samtidigt har vi haft tillgång till data från Giftinformationscentralen. Till ”Giftis” ringer allmänhet, lärare och sjukvårdspersonal för att be om råd vid olyckor. Under samma 5-årsperiod hittade vi drygt 600 händelser relaterade till kemikalier i skolmiljö. Av dessa ansågs nära 400 innebära en risk för hälsopåverkan. Arbetsmiljöverket ser alltså bara en bråkdel i jämförelse med Giftinformationscentralen. Samtidigt vet vi att de flesta händelser inte leder till att man kontaktar Giftis, huvuddelen av olyckorna registreras antagligen inte alls.

Arbetsmiljöverket har förutom register även egna inspektörer som går ut på skolorna. År 2005 gjordes 500 inspektioner med inriktning på kemikalier. När vi drygt tio år senare letar efter informationen visar det sig att myndigheten inte diariefört handlingarna. Pressmeddelandet är en av få ledtrådar som finns kvar av resultatet; ”Endast 16 av de inspekterade 500 skolorna klarade sig utan krav” , skriver myndigheten själv.

Vilken typ av händelser är det som vi ser i Giftinformationscentralens databas? En vanlig olycka är att eleven får frätande kemikalier i ögonen. En relativt vanlig händelse på högstadiet är också att eleven provsmakar olika giftiga kemikalier. För att bättre förstå situationerna som kan uppstå i klassrummen intervjuade vi ett antal kemi-lärare. De berättar om elever som sätter upp skyddsglasögonen i håret i stället för framför ögonen; elever som improviserar med egna experiment; elever som häller kemikalier i klasskompisarnas vattenflaskor. Många skolor verkar ha problem med stora klasser och alltför lite tid år förberedelser. Kanske brister också lärarnas utbildning.

high_school_image

Utifrån resultaten i examensarbetet kommer vi nu att gå vidare men en fördjupad analys och under slutet av året hoppas jag kunna få presentera resultaten för Arbetsmiljöverket. Även skolmyndigheter och lärarorganisationer borde ha glädje av informationen. En förhoppning är att ge Arbetsmiljöverket en möjlighet att löpande ta del av Giftinformationscentralens data, så att man åtminstone vet vad som händer. Om man inte vet vad som händer saknar man ju möjlighet att göra något åt det.

/Mattias

Stort tack och grattis till nyexaminerade toxikologen Ivan Taher! Tack även till kollegorna vid Institutet för miljömedicin (Linda Schenk) och Giftinformationscentralen (Anita Annas och Karin Feychting)

Studien finansierades av AFA Försäkring. Synpunkterna i bloggen är som vanligt mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet.