Giftkalendern #20

Ännu ett av dessa telefonsamtal. Oftast är det mammor som ringer och de ställer alltid samma fråga – Är det farligt för mitt barn? Nyligen var det en elinstallation som hade börjat ryka. Det första familjen kände var en irriterande lukt av bränd plast, men de kunde inte hitta orsaken förrän efter flera dagar. Tur att det inte började brinna, var min första tanke. Men frågan gällde om barnet hade blivit exponerat för farliga kemikalier. Elektronik är ju fyllt med kemikalier som letar sig ut i vår miljö. Kretskorten kan innehålla bromerade flamskyddsmedel, pvc-lagret kring sladdarna kan vara mjukgjort med ftalater och tungmetaller som bly hittas ofta i lödningar. Alla dessa ämnen är dessutom klassade som extra farliga under barnets tidiga utveckling.

Kemikalier kan utgöra hälsorisker och både forskare och företag arbetar för att succesivt hitta bättre alternativ. Ur ett individperspektiv är exponeringen i vanlig hemmiljö dock inte farlig, utan riskerna blir synliga först när vi studerar hela befolkningen. De irriterande gaser och partiklar som spreds i hemmet med den trasiga elinstallationen innehöll med säkerhet en blandning av giftiga ämnen. De flesta kortlivade, men några mer persistenta. Några timmars exponering väger dock lätt mot den exponering vi får i oss via maten och alla de andetag vi drar under ett helt liv.

Kontakten med föräldrar har lärt mig att respektera oro som en drivkraft att söka kunskap. Det är ju faktiskt även en drivkraft för forskning, även om vi använder andra ord än ”oro”. För just denna mamma kunde jag berätta om skillnaden mellan individuell risk och befolkningsrisker. Vi talade om att halten av bromerade flamskyddsmedel faktiskt är betydligt lägre i hennes barn än vad hon själv hade i samma ålder, tack vare att samhället jobbar systematiskt med kemikaliesäkerhet. Och jag berättade såklart att det till och med är troligt att det var kemiska flamskyddsmedel som räddade familjens liv.

/Mattias

telefon

Annonser