En avfallsplan utan mål

Samtidigt som allt fler inser behovet av cirkulär ekonomi lämnar Naturvårdsverket walk-over i avfallsfrågan och man kan bara hoppas att Karolina Skog tar ett allvarligt snack med Naturvårdsverkets GD Björn Risinger. Förslaget till nationell avfallsplan, som nu är ute på remiss, påminner mest om en konsultrapport och saknar de avgörande delarna kring strategi, prioriteringar och mål. Effekten av detta är att Sverige riskerar att stå utan ett ordentligt styrdokument inom avfallspolitiken.

sopor lettland

Här brinner ett Lettiskt sopberg 2017. En del av innehållet visade sig komma från Sverige. Regeringen tvingades be Lettland om ursäkt.

Låt mig ge ett exempel. I den förra planen (2012-2017) pekade man ut fem prioriterade områden. Ett av dessa var illegal export av avfall. Jag har tidigare berättat om den illegala exporten av kvicksilver som svenskar samlat in under 30 års tid. I den nya förslaget till plan nämns knappt problemet med organiserad brottslighet, trots att det varit ett prioriterat områden. Det framkommer dock att illegala transporter av avfall upptäcks ett par gånger varje vecka. Naturvårdverkets egna slutsats är att detta visar hur framgångsrika vi är på att hindra illegal export. En alterntiv förklaring är ju möjligen att exporten är så lönsam att de kriminella ligorna kan avvara ett par transporter i veckan.

Ett annat område som förslaget missat helt är Regeringens nya satsningar på substitution. Att byta ut farliga ämnen är viktigt, men påverkar ofta möjligheten att återvinna. Hur ska man till exempel kunna återvinna PVC-plast och samtidigt få bort alla gamla farliga mjukgörare? Just kemikalier är ett område som saknar nytänkande. Man använder begrepp som ”särskilt farliga kemikalier” men glömmer att definiera vad man menar. De få kemikalier som nämns (dioxin, PAH, HCB, kvicksilver och ammoniak) verkar plockade från en grundkurs i miljövård från 1992.

Allra allvarigast är dock att ”planen” saknar nya mål och prioriteringar. Men visst finns det problem som behöver prioriteras. Nyligen presenterade återvinningsindustrin data som visar att tre fjärdedelar av allt material som återvinns i Sverige bränns, läggs på soptipp eller förstörs så att det inte går att använda igen. Värden motsvarande 42 miljarder kronor går därmed förlorade varje år.

– Vi klappar oss på bröstet och säger att vi samlar in två tredje­delar av plasten som används. I själva verket är det bara åtta procent som det blir något av. Resten bränns. Vi lurar oss själva, säger Anders Wijkman, ordförande för återvinningsindustriernas förening, till Svenska Dagbladet. Hur Naturvårdsverkar vill att Sverige ska lösa detta är höljt i dunkel.

EU:s nya plaststrategi då?

– Det är bråttom att minska de negativa miljöeffekterna från plast och frågan är högt prioriterad av mig och av den svenska regeringen, säger miljöministern och berömmer EU:s strategi. Nej, inte heller denna internationella fråga ges någon del i ”planen” från hennes egen myndighet.

Avfall är en central resurs i en cirkulär ekonomi och förtjänar ett bättre omhändertagande. Branschorganisationen Avfall Sverige har en underbar vision: ”Det finns inget avfall”. Om Naturvårdsverket inte lyckas förbättra förslaget efter remissrundan, så riskerar den nationella avfallsplanen 2018-2023 i huvudsak bli ett resurstillskott i pappersåtervinningen.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet.

Annonser

Kemikalier för evigheten

Ingenting varar för evigt… utom möjligen en grupp kemikalier med samlingsnamnet PFAS. Somliga kallar dem evighets-kemikalier. De karaktäriseras av kombinationen fluor och kol. Just bindningen mellan dessa grundämnen är en av de starkaste kemiska bindningar man känner till. Dessutom har ämnen med många fluor-kol-bindningar coola egenskaper, som att avvisa både vatten, fett, olja och smuts, vilket har gjort dem otroligt populära som tillsatser i bland annat köksutrustning och kläder.

Sverige har en ledande roll i forskningen kring risker med PFAS dels på grund av en lång tradition av miljöforskning, men tyvärr också på grund av att några av världens högst exponerade grupper finns i Sverige. Jag har just varit på ett möte för att diskutera ett nytt forskningsprojekt som leds av överläkaren och professorn Kristina Jakobsson vid Göteborgs universitet.

En fråga vi ställer är varför individer är så olika när det gäller hur snabbt dessa ämnen utsöndras. Egentligen är mer eller mindre jättelångsamt ett bättre ordval än snabbt. Halveringstiden varierar oavsett vokabulär mycket mellan olika individer. I grova drag varierar den s.k. halveringstiden mellan två och tio år. För att förstå denna skillnad vill jag locka vetgiriga läsare att tänka på en 10-åring som råkat bo i trakterna kring Ronneby där halterna av PFAS är hundra gånger högre än ”normalt”. Egentligen är även ordet normalt ett tveksamt ordval, men eftersom vi alla bär spår av dessa miljögifter i våra kroppar brukar jag lite slavigt säga ”normalt”. Om vår tänkta 10-åring är en snabb utsöndrare har hon nått bakgrundsexponeringen när hon är 22 år. Är hon en långsam utsöndrare kommer hennes förhöjda koncentration att räcka tills hon fyller 70 år.

70 år är ändå en försvinnande kort tid i jämförelse med hur länge dessa ämnen kommer finnas kvar i miljön. Kanske är ordet ”evighet” mitt tredje ordval som kan ifrågasättas. Men vad ska jag kalla en tidsrymd jag inte kan se slutet på?

evighet

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet.)

%d bloggare gillar detta: