Jordbruksverket begär att anslaget för 3R-centret ska minska

Alla som arbetar med nya metoder och alternativ till djurförsök vet att området är underfinansierat. Sverige satsar årligen 13 miljoner på denna forskning via vetenskapsrådet. Andra länder agerar annorlunda. I Holland har man nyligen tagit fram en strategi med målet att bli ledande inom nya metoder, men inte av djuretiska skäl utan för att man ser det som en viktig sektor inom Life Science.

När det gäller forskningen i Sverige däremot har forskningsanslagen varit oförändrade i mer än tio år. De forskningsprojekt som klarar den hårda granskningen får betydligt mindre än vanliga forskningsprojekt samtidigt som det är tre gånger så svårt att få anslag (dvs. andelen ansökningar som beviljas är bara 8% jämfört med 24% för Vetenskapsrådets övriga utlysningar). Projektförslag med alternativa metoder får också minder pengar. De finansieras med ca 800.000 kr/år medan övriga traditionella projekt får ca 1,2 miljoner/år. Skulle forskningen kring alternativ få en likvärdig behandling med avseende på beviljandegrad och storlek så borde anslaget höjas till närmare 59 miljoner. (Här kan du läsa statistiken från Vetenskapsrådet)

jbv

Förra året gjordes dock en rejäl nysatsning. På Jordbruksverket i Jönköping startade ett nationellt 3R-center, med syfte att stärka utvecklingen genom samverkan och sprida kunskap om alternativa metoder. För detta ändamål fick man ett anslag på 15 miljoner per år. Men det har varit svårt att få ordning på verksamheten. Efter ett och ett halvt år (och till en kostnad av 22 miljoner) har man visserligen anställt en grupp tjänstemän och fått ihop en styrgrupp. Man har också en logga och en vision ”djurens välfärd i fokus och färre djur i försök”. På Jordbruksverket hemsida har man några egna sidor, symptomatiskt nog under fliken ”DJUR”. Problemet är att man inte hinner göra av med slantarna i samma takt som de kommer in. Istället har man låtit den övriga löpande verksamheten få ett tillskott från pengarna till 3R-centret, vilket Ekot rapporterade om i våras. Kring samarbetsprojekt och utveckling har det hänt väldigt lite.

På detta borde tjänstemännen på departementet reagera. Det är inte ok att statens resurser i en så viktig fråga inte kommer till nytta. Ville regeringen på allvar att utvecklingen kring alternativa metoder skulle ta fart kan man ge tydliga direktiv om att medel ska gå till samarbetsprojekt och inte gömmas i lådorna på Jordbruksverket. Men sorgligt nog verkar man istället ha valt en helt annan strategi i budgetunderlaget. Plötsligt ber Jordbruksverket regeringen att kraftigt sänka (!) anslaget till 3R. Inför budgetarbetet hävdar man att uppstarten visserligen behövt ett anslag på 15 miljoner men att man framöver klarar sig med 10 miljoner.

Det är naturligtvis bra att skattemedel inte slösas bort, men vore det inte bättre om de kom de alternativa metoderna till glädje genom att lägga ut uppdrag till forskare och organisationer som har konstruktiva idéer. 3R-centret har en styrgrupp med flera experter på 3R. Där sitter även representanter för Djurens Rätt. Jag vill fråga: Står ni verkligen bakom en kraftig nerskärning eller är styrgruppen mest en diskussionsklubb för att ge sken av samverkan, men utan reellt inflytande ? Eller har beslutet tagits utan att informera ”styrgruppen”?

Här kan du själv läsa vad Jordbruksverket skriver. Under rubriken Nationellt kompetenscentrum för 3R-frågor hittade jag följande text på sidan 25:

” Centret ska vara ett kunskapscentrum för att sprida information om Reduce, Refine och Replace inom forskning som omfattar djurförsök. För detta arbete har Jordbruksverket beviljats ett anslag på 15 000 tkr årligen under åren 2017-2020… 3R-centrets bemanning och drift innebär en kostnad på ca 10 000 tkr per år. Denna bemanning kan förväntas vara rimlig under ett fortvarighetstillstånd och omfattar kostnader för personal, lokaler och arvodering av experter… Utöver detta bör utrymme finnas för att finansiera projekt som främjar forskningen samt utrymme för arvodering för experttjänster. Mot bakgrund av detta kommer behoven för att kunna upprätthålla ett 3R-center som fungerar som kunskapscentrum fortsatt vara lägre 2021 och framåt än de resurser vi har under perioden 2017 – 2020. Det innebär en årlig kostnad på 10 000 tkr från räkenskapsåret 2021.”

/Mattias

Discailmer: Synpunkterna i bloggen är mina egna och representerar inte Karolinska Institutet eller Swetox.

Annonser

Att steka bort miljögifter, går det?

Mötte nyligen en person som menade att det mesta av miljögifterna försvinner när man lagar maten. Genom upphettning skulle kemikalierna brytas ner eller hamna i spadet i stekpannan. Strömming innehåller ju fortfarande ganska höga halter av miljögifter som dioxin och PCB. Vad smart om man kan steka bort gifterna! Men stämmer det?!

De haltdata som publiceras på mat gäller nästan alltid olagad mat och det har ibland riktats kritik mot forskare och myndigheter att halterna av kemikalier i maten är överdrivna. Därför gjorde Livsmedelsverket nyligen en studie där man jämförde halten dioxin och PCB i strömming före och efter tillagning. Man stekte helt enkel lite strömming och analyserade om halten av miljögifter förändrades. Den första observationen var att vikten minskade med ungefär 25 procent. Men tyvärr satt miljögifterna kvar i den stekta fisken. För att brytas ner krävs betydligt högre temperaturer. Vi talar uppåt 800 grader och finkännare skulle nog tycka att det blev lite väl knaprigt resultat. Tittar man på halten av dioxin före och efter vanlig stekning är den faktiskt exakt lika hög (per gram räknat) före och efter tillagning. Det verkar bara finnas ett riktigt bra sätt att minska halterna av miljögifter i fisk och det är att stoppa utsläppen i miljön långsiktigt.

fisk

/Mattias

PFAS kan vara farligare än vad myndigheterna tidigare sagt

I sommar handlar mycket om vatten. Längtan efter vatten i värmen, vattenbrist som hotar jordbruket, vatten som släcker skogsbränder. Vatten är utan jämförelse den tillgång som är allra mest värdefull i vårt moderna samhälle likväl som i forna tider. Under 2013 upptäckte man kraftigt förhöjda halter av miljöföroreningen PFAS i dricksvattnet utanför Ronneby. Snart visade det sig att många vattentäkter runt om i Sverige hade spår av PFAS, men halterna har i de flesta fall ansetts acceptabelt låga. Men nu visar nya internationella bedömningar att faran med PFAS sannolikt underskattats och att många svenska vattentäkter kan behöva åtgärdas.

waterglas

PFAS misstänks kunna orsaka hormonstörningar vilket i sin tur skulle kunna påverka fosterutvecklingen. Andra effekter som rapporteras är påverkan på nivåerna av viktiga blodfetter. Nu ryktas det att EU snart kommer med en ny riskbedömning där myndighetens experter bedömer att risken är betydligt högre än vad man tidigare sagt. Det kan få stora konsekvenser för hur halterna i svenskt dricksvatten bedöms.

Flera nya studier från djur och människor visar att PFAS kan vara farligare än man tidigare trott, men resultaten är inte särskilt tydliga och forskarna är oeniga. Enligt mina europeiska källor anses den nya hårdare bedömningen från EU så kontroversiell att flera medlemsländer motsätter sig resultatet och vill göra egna bedömningar. Hur svenska Livsmedelsverket kommer agera är oklart och EUs rapport, som skulle ha publicerats under våren, är fortfarande inte offentlig. Samtidigt har amerikanska myndigheter under sommaren publicerat en liknande bedömning, som även den pekar på en större fara med PFAS.

Den amerikanska myndigheten (ATSDR 2018) bedömer nu att människor kan exponeras för halter upp till 2 ng/kg kroppsvikt dagligen utan nämnvärd risk (MRL, minimal risk level). Det ska jämföras med den tidigare bedömningen från EU (EFSA 2008) som anger ett värde på 150 ng/kg/dag och utgör grunden för den svenska bedömningen av dricksvatten. Det nya amerikanska värdet ligger alltså 75 gånger lägre. Tilläggas bör att den amerikanska rapporten är preliminär (men med sina över 852 sidor ett ovanligt gediget utkast) och enligt rykten ligger EU:s kommande bedömning vid ungefär samma nivå.

Idag accepterar vi i Sverige PFAS-halter upp till 90 ng/liter vatten (Livsmedelsverktets hemsida). Om halten ligger under 90 ng/liter säger Livsmedelsverket att ”Ingen särskild åtgärd behövs. Du kan fortsätta att dricka vattnet”. Överskrids denna ”åtgärdsgräns” behöver man enligt Livsmedelsverket sänka halten på något sätt. Det kan till exempel handla om att installera kolfilter eller stänga av vattentäkten. Livsmedelsverket tog med sin åtgärdsgräns höjd för att riskbedömningen var osäker och satte värdet lägre än man normalt skulle ha gjort. Det var mycket klokt gjort, men kanske inte tillräckligt. Om EU:s nya bedömning hamnar på liknande värden som i USA kommer sannolikt den svenska åtgärdsgränsen behöva sänkas till 5-10 ng/liter. Medelvärdet av PFAS i svenskt dricksvatten låg år 2014 på 23 ng/liter enligt Svenskt Vatten. Det kan innebära att en mycket stor andel vattentäkter berörs om de nya bedömningarna står sig.

Sverige har en nyckelroll när det gäller bedömningen av PFAS. Svensk miljöforskning ligger långt framme och inget annat land i EU har uppmätt så höga halter i befolkningen som vi sett i Ronneby. Det ger en unik möjlighet att studera eventuella effekter i olika åldrar. Nu pågår sammanställningen av resultaten kring olika hälsoeffekter i Ronneby. Man kan säga att Ronnebyborna har facit i blodet. Stämmer de nya internationella bedömningarna borde vi kunna detektera vissa effekter i Ronneby. Om vi däremot inte hittar några effekter tyder det på att de nya bedömningarna överskattar riskerna. Ibland är forskning onödigt spännande.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna i bloggen är mina egna och representerar inte Karolinska Institutet.

Statlig utredning byggd på 2000 kilo argentinska tamponger

Det finns något oemotståndligt i kombinationen kvinnlig intimhygien och gift. Rubrikerna ”gifter i tamponger kan vara cancerframkallande”, ”mensskydd kan innehålla farliga kemikalier”, dök upp i väletablerade media under 2016. Politikerna reagerade snabbt och bland annat Centerpartiet krävde en granskning. Några månader senare gav så regeringen Kemikalieinspektionen i uppdrag att genomföra en särskild utredning om detta potentiella hälsoproblem.

tamp

Upprinnelsen till utredningen, vilket också redovisas i rapporten, är uppgifter i media från hösten 2015 då en argentinsk forskare, Damián Marino vid Universidad Nacional de La Plata, presenterade att man hittat bekämpningsmedlet glyfosat i tamponger. Uppgifterna publicerades aldrig i någon vanlig vetenskapliga tidskrift, men spreds ändå snabbt som en nyhet i media och nådde så småningom även Sverige.

Men var det verkligen något i de argentinska uppgifterna som pekade på ett möjligt hälsoproblem? De halter av glyfosat som rapporterades var 13-17 mikrogram per kilo. Ett sätt att bedöma denna koncentration är att relatera det till det hälsobaserade riktvärdet (ADI-värdet) för glyfosat, som EUs livsmedelsmyndighet satt till 500 mikrogram per kilo kroppsvikt och dag. Det innebär att en kvinna som väger 60 kilo skulle kunna få i sig upp till 30.000 mikrogram utan nämnvärd hälsorisk, eller motsvarande innehållet i ca 2000 kilo argentinska tamponger, varje dag.

Ibland önskar man att regeringskansliets tjänstemän vågade säga ifrån lite tydligare när politikerna ger förslag på hur våra gemensamma resurser ska användas. Innan de skickar en order till myndigheten, borde de inte först titta på källan till medias rapportering och göra en rimlighetsbedömning? Det finns sannerligen frågor som behöver utredas, inte minst när det gäller det kemiska innehållet i olika produkter, men låt inte rubriksättarna på kvällstidningarna sätta agendan!

Resultatet då, vad visar den svenska rapporten? Jo, i de undersökta produkterna hittade man inget glyfosat och myndighetens experter konstaterar sakligt att ”man kan fortsätta använda dessa intimhygienprodukter utan att oroa sig för sin hälsa”. Det är på det hela taget en mycket välgjord rapport och en eloge för att man även redovisar kopplingen till media och glyfosat-larmet. När SVT i mars 2016 frågade varför Kemikalieinspektionen inte kontrollerat tamponger svarade myndigheten att man ”inte fått några indikationer från forskarvärlden att det skulle vara ett problem med farliga ämnen. Därför har vi prioriterat andra varugrupper”. Kanske borde man ha stannat vid den första bedömningen.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Institutet för miljömedicin eller Karolinska Institutet

RISE + Swetox = sant

Det har varit lite hemligt under våren. Massor av arbete har skett utan att vi har berättat särskilt mycket utåt. Men nu är det klart! Det statliga forskningsinstitutet RISE tar över infrastrukturen vid Swetox för att skapa en nationell infrastruktur inom toxikologi som erbjuder uppdrags- och testbäddsverksamhet, forskning och utbildning.

Varför behövs en ny organisation? Syftet är att stärka näringslivets konkurrenskraft och förnyelse och verka för en hållbar tillväxt. Nya läkemedel och kemikalier behöver utvecklas i samverkan med toxikologer, som kan följa med genom hela utvecklingskedjan ända fram till de sista avgörande testerna. På Swetox har vi skapat en unik testmiljö med mycket hög kvalitet. Samtidigt har det varit svårt att utveckla verksamheten inom akademin, där fokus ligger på forskning och utbildning. RISE är en statlig aktör som fått en allt tydligare roll som motor i svensk innovation och som kan skapa en långsiktigt hållbar miljö för uppdragsforskning.

Vilka står bakom den nya organisationen? De elva universitet som stått bakom Swetox hjälper till i övergången genom att satsa sammanlagt 15 miljoner, varav Karolinska Institutet betalar hälften. Även Länsstyrelsen Stockholm skjuter till 5 miljoner när verksamheten tas över av RISE vid årsskiftet 2018/2019. Att alla universitet bidrar är viktigt då det öppnar för möjligheter för aktörer som Vinnova att bidra till nationella projekt som kopplas till den nya verksamheten. Samtidigt visar Länsstyrelsens engagemang hur viktigt det är att behålla kompetens i Södertälje.

Vad händer med den akademiska forskningen? Mycket av forskningen liksom den nationella plattformen för nanosäkerhet (Swenanosafe) flyttas till Institutet för Miljömedicin vid Karolinska Institutet i Solna. Det innebär bland annat att jag byter arbetsplats och tar med mig projekt som idag drivs från Södertälje.

Jag har varit med från starten av Swetox och har fortfarande kvar brevet med inbjudan till mötet på Länsstyrelsen i oktober 2012 (se bild). Den då nytillträdde landshövdingen Chris Heister höll i taktpinnen. Jag fick som ordförande i Svensk Förening för Toxikologi möjlighet att samtala och arbeta med regeringens samordnare Lars Leijonborg, Formas GD Rolf Annerberg, och KI:s rektor Harriet Wallberg. Göran Sandberg, från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt Anders Ekblom från AstraZeneca var också centrala för att sy ihop starten på det som kom att bli Swetox. Visionen var att knyta ihop kompetens och infrastruktur från AstraZeneca med svensk toxikologisk forskning i ett skede då mycket kompetens på universitet och industri höll på att erodera. Jag fick under mötet frågan om varför detta var viktigt och målade upp en bild med en kreativ miljö där nya EU-projekt växer fram, där nya läkemedel från akademisk forskning får hjälp att utvecklas samtidigt som man bedriver stark forskning för en giftfri miljö och nya djurfria testmetoder.

inbjudan 2012

Bild: Brev med inbjudan till Länsstyrelsen, Tessinska Palatset, 22 oktober 2012.

Det är svårt att summera vad Swetox bidragit till men jag kan konstatera att många av de mål vi satte upp faktiskt blivit verklighet:

  • Swetox har undervisat mängder av studenter i toxikologi och byggt nätverk över hela Sverige och även internationellt. Mängder av forskningsartiklar har publicerats.
  • Swetox har sökt och erhållit presigefylda EU-projekt om bland annat hormonstörande ämnen.
  • Swetox har srtatat Sveriges enda akademiska GLP-labb för toxikologi och hjälpt olika forskargrupper i arbetet med att säkerhetsbedöma nya läkemedel hela vägen till klinisk prövning.
  • Swetox har etaberat sig som nationellt ledande i arbetet med alternativa metoder för att ersätta djurförsök och samtidigt vunnit EU:s pris för djurvälfärd när det gäller försöksdjurshantering.
  • Även arbetsmiljön har vunnit pris. I medarbetarundersökningen hamnade vi högst upp på hela KI. Forskningskvalitet, god arbetsmiljö och djurvälfärd är olika sidor av samma mynt.

Det enda vi inte lyckats med är nog att få stabilt statligt stöd för en fortsatt verksamhet. Därför är det glädjande att RISE nu får möjlighet att fortsätta utveckla kompetens och infrastruktur.

Finns det inga risker med den nya organisationen? Jo, nu börjar ett mycket hårt arbete. Dels måste en helt ny organisation komma på plats och andelen uppdrag öka. Det blir mer industrinära, men samtidigt svårare att bedriva grundforskning. Att hålla ihop verksamheten med utbildning och forskning blir också en utmaning då forskarna flyttas till en gammaldags universitetsmiljö där visionen sällan når längre än till nästa ansökningsperiod och alla tävlar mot alla. Strategiska frågor som kräver samverkan, till exempel alternativ till djurförsök, blir svårare att driva då framgångarna vid Swetox byggt på ett arbete där personer med helt olika kompetens jobbat engagerat tillsammans. Åren i Södertälje har lärt mig att man kan nå längre genom att samverka både internt och externt. Den erfarenheten tänker jag ta med till Karolinska Institutet i Solna.

/Mattias

Disclaimer: Åsikterna som framförs är som vanligt mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet.

Hur många kemkalier finns det?

En enkel fråga från ett barn fick mig nyligen att skruva besvärat på mig, ”Hur många kemikalier finns det?” …Eh…jo…det beror lite på vad du menar och hur man räknar.

Totalt känner vi människor till 142 miljoner olika kemikalier. Dessa har egna identifikationsnummer (s.k. CAS-nummer). Nya kemikalier upptäcks hela tiden, men ganska få av alla dessa ämnen tillverkas och går att köpa. Om man bara räknar de som vi faktiskt använder när vi gör nya saker så…

tox symbols

Ja, hur många kemikalier används aktivt i vårt samhälle? Grundprincipen för EU:s kemikalielagstiftning REACH är att den som tillverkar eller importerar kemiska ämnen i mängder om minst ett ton per år ska registrera dessa hos Europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA. Ju större mängd av ämnet som man tillverkar eller importerar, desto mer information ska ingå i registreringen. Ämnen som inte är registrerade får inte släppas ut på EU-marknaden. År 1981 fanns drygt 100.000 ämnen listade inom EU och när REACH startade antog man att 30.000 av dessa skulle behöva registreras eftersom de användes i ganska stora volymer. Nu visar det sig att antalet blev mycket mindre. Förra veckan (31 maj 2018) var slutdatum för registrering och idag finns endast 20.428 ämnen i databasen.

En fråga är vad som hänt med övriga ämnen? Har de slutat att tillverkas eller är mängden mindre än man först trodde. Utan att veta hur många ämnen som saknas är det dock svårt att veta hur väl REACH fungerar. För att göra en uppskattning tittade jag därför på hur många ämnen som andra länder registrerat i sina system.

USA – 84.000 kemikalier listas i  Toxic Substances Control Act (TSCA), som sköts av den federala miljömyndigheten (EPA).

Asien – 42.625 kemikalier listas av den koreanska kemikaliemyndigheten, medan motsvarande lista i Kina anger 45.612 olika ämnen. Även Filipinerna ligger i denna storleksordning.

Europa – En uppgift som ofta har nämnts (även jag har använt denna siffra många gånger) är 145.297 för-registrerade ämnen, men idag finns alltså bara 20.248 ämnen i EU:s databas.

Ofta är det de enklaste frågorna som avslöjar hur lite vi vet :-/

/Mattias

 

 

Ny bok om katastrofer och miljögifter

Sokrates lyfter giftbägaren för att ha ”förlett ungdomen” i en berömd målning från 1787. Det är en välfunnen omslagsbild. Bilden fångar den klassiska toxikologin fokus på akut giftighet men antyder samtidigt en konflikt mellan vetenskap och samhälle. Är vi onödigt rädda för kemikalier idag? Har vi glömt bort grundläggande perspektiv på kemikalier, hälsa och miljö? Författaren Lennart Dencker är professor emeritus i toxikologi vid Uppsala Universitet och har följt forskning och debatt om både kemikalier och läkemedel på nära håll i nästan ett halvt sekel.

bok

Titel: Inte så farligt som många tror – kemiska katastrofer och svensk kemofobi

Författare: Lennart Dencker

Pris: 160 kr, Förlag: Nya Doxa

Trots den provokativa titeln ”Inte så farligt som många tror – kemiska katastrofer och svensk kemofobi” är språket omtänksamt och vältaligt. Långt borta från Twitter och infantiliserande förenklingar av komplexa samband som ibland syns i dagens skolböcker och populärvetenskap. Boken är uppdelad i två delar – den första delen är en fritt berättad lärobok i toxikologi. I en tid av långt driven specialisering imponeras man av bredden på kunskap som framträder. Samtidigt undrar jag vem som är målgruppen. Kan personer utan biologisk eller medicinsk grundutbildning ta till sig innehållet, som i rask takt, med stor detaljrikedom och vetenskaplig nomenklatur, beskriver allt från kemikaliers upptag till intracellulära processer och mekanismer.

Den andra delen av boken skär istället direkt in i dagens debatt om kemikalierisker och jämför klassiska ”katastrofer” med dagens mer subtila hotbild. Händelser, som användningen av läkemedlet neurosedyn och dioxinolyckan i Seveso, har förändrat hur vi ser på kemiska risker. Nya lagar och myndigheter har skapats för att garantera en säker kemikaliehantering. Författaren driver tesen att dagens system till största delen fungerar väl och ger oss ett gott skydd. Han ansluter sig till debattörer som Agnes Wold, som menar att människor genom diverse larm i media blir oroliga i onödan. Silar vi mygg och sväljer kameler, frågar sig författaren.

Begrepp som ”giftfri miljö” och ”hormonstörande ämnen” kritiseras i boken för att vara luddiga politiska begrepp. Ett exempel som återkommer är relationen mellan de relativt höga halterna av naturliga östrogener i mat som soja och de mycket låga halterna av till exempel det hormonstörande ämnet Bisfenol A. Efter att ha läst boken kan jag konstatera att den vetenskapliga kvaliteten är god och den tillför ett viktigt perspektiv till dagens kemikaliedebatt. Men samtidigt är den retrospektiva känslan dominerande. Genom de perspektiv som saknas blir det tydligt vad som förändrats i samhället under den tidsepok som boken skildrar. Allt färre forskare får visserligen möjlighet att utveckla den breda kunskap som kommer till uttryck i boken, men samtidigt har vi lärt oss att världen förändras genom människors dagliga val. Likaså har vår syn på kemikalier och hälsa förskjutits från akut giftighet och cancer till effekter på hjärnans utveckling och hur exponering tidigt i utvecklingen kan sätta spår som visar sig långt senare i livet. Mellan raderna i boken blir det också tydligt att interaktionen mellan forskning och samhälle varit en viktig drivkraft i toxikologins utveckling. Varken kunskap eller kemikalielagar hade kommit fram utan miljötoxikologisk forskning och en tydlig miljörörelse. Gränsen mellan vetenskap och samhälle är inte lika tydlig idag som tidigare och kanske leder detta till att vi silar en och annan mygga. Samtidigt har ny metodik gjort det möjligt att idag börja förstå myggornas roll i ett större sammanhang. Det är ett perspektiv som saknas i en annars välskriven bok.

/Mattias

Recensionen har även publicerats i Kemivärlden Biotech/Kemsiak Tidskrift #3/2018

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

Skandalen med falsk KI-forskare växer

Vi har alla hört talas om forskningsfusk. Forskare som hittar på sina resultat. Ett för mig tidigare okänt fenomen har nu dykt upp – falska forskare. Det är i en artikel i Indian Journal of Medical Ethics som en forskare vid namn ”Lars Andersson” för fram tesen att det är HPV-vaccinering som ligger bakom ökningen av antalet fall av livmoderhalscancer, som tidigare rapporterats av bland annat Läkartidningen. Problemet är att ingen av oss som arbetar på KI vet vem Lars Andersson är. I artikeln står att han är knuten till institutionen för Fysiologi och Farmakologi vid Karolinska Institutet, men där finns det ingen som känner igen hans namn. Dessutom är e-postadressen som anges något otypisk (…@outlook.com).

– Vi började titta på det här i går och det finns ingen Lars Andersson över huvud taget hos oss som kan stämma in på den här beskrivningen, säger Peter Andreasson, presschef på Karolinska institutet till Läkartidningen.

Hpv Concept    Virus Vaccine With Syringe  Hpv Criteria For Pap

Det konstiga är att ingen på Karolinska Institutet reagerat tidigare. ”Lars Andersson” har nämligen publicerat i KI:s namn sedan 2014. Det genomgående temat är påståenden om farliga vaccinationsprogram och i samtliga fall har det varit i form av ”Letter to the Editor”, vilket är en slags kortare kommentarer. Några originalstudier har jag inte kunnat hitta.

2014 Journal of Internal Medicine – Pandemrix har ett samband med diabetes typ 1

2016 Journal of Internal Medicine – Pandemrix har ett samband med diabetes typ 1, men detta har mörkats av Läkemedelsverket

2017 Vaccine – HPV-vaccin skulle kunna orsaka kroniskt trötthetssyndrom

2018 Indian Journal of Medical Ethics – HPV-vaccin skulle kunna orsaka livmoderhalscancer

Redan ett par dagar efter att artikeln publicerats finns hemsidor runt om i världen som sprider nyheten om hur svensk forskning visar att vaccin kan vara farligt. Här ett exempel från Polen och ett från USA. Även svenska organisationer som det kontroversiella Tandvårdskadeförbundet sprider snabbt ”nyheten” i sina nyhetsbrev. Det finns alltså ett nätverk som är redo att snabbt absorbera och rapportera om ”vetenskapliga” resultat som visar att vaccin är farligt. Men för att få genomslag krävs ett välrennomerat namn som Karolinska Institutet. Varumärket ger den legitimitet som krävs. Inom den politiska sfären finns nu en förståelse och beredskap kring ”fake news”, men är vi inom universitetsvärlden redo?

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

 

Debatt: Kommunikation är en viktig del av kemikaliepolitiken

Följande publicerades 30/4 i Svenska Dagbladet som svar på en debattartikel från Markus Uvell, vd på Nordic Public Affairs Research. I denna blogg-version finns även en del länkar till bakomliggande rapporter och hemsidor.

svddebatt

Markus Uvell skriver att svenska myndigheter allt mer kännetecknas av politisering med stort fokus på opinionsbildning, samt att detta i förlängningen riskerar att hota myndigheternas oberoende (SvD 23 april). Kemikalieinspektionen lyfts fram som ett av de värsta exemplen. På uppdrag av Svenskt Näringsliv har han analyserat regeringens uppdrag till myndigheter och letat efter tecken på politisering. Att myndigheter både agerar och uppfattas som oberoende är viktigt. Men även om de är oberoende ska de följa besluten som fattas av Riksdagen. Ett sådant beslut är miljökvalitetsmålet ”giftfri miljö” där just Kemikalieinspektionen är ansvarig myndighet. Tyvärr missförstår Martin Uvell (medvetet?) begreppet giftfri. Just användningen av ordet gift använder Uvell i sin rapport som bevis på politisering. Ett exempel ur rapporten: Det uppdrag som 2008 handlade om det faktum att olika varor innehåller kemikalier hade två år senare förvandlats till ett dramatiskt formulerat uppdrag att säkra en vardag som inte utsätter medborgarna, särskilt barn, för olika typer av ”gift”.

Kritiken påminner starkt om republikanernas påståenden inför presidentvalet 2016 där miljömyndighetens experter beskrevs som aktivister och ordval gjordes till politiskt laddade markörer. Kampanjen ledde efter valet till kraftiga nedskärningar på miljöpolitikens område samt listor med oönskade ord.

Ordval är viktigt. Men begreppet ”giftfri miljö” är faktiskt välgrundat. Att bara tala om kemikalier leder in i en återvändsgränd. Allt är ju kemikalier. Vissa kemikalier kan göra oss sjuka, medan andra kan bota. Maten vi äter innehåller nyttiga kemikalier, men också spår av bekämpningsmedel och flamskyddsmedel. Klimatförändringen orsakas av kemikalier samtidigt som smarta lösningar för renare energi bygger på kemikalier. Den internationella strategin för säkra kemikalier bygger på att peka ut ämnen med särskilt oönskade egenskaper. EU:s kemikaliemyndighet ECHA listar därför ämnen, som till exempel kan skada barns utveckling, orsaka cancer eller är mycket svårnedbrytbara i naturen. I vardagligt tal kan vi kalla dessa ämnen för ”gifter”, alltså kemikalier med farliga egenskaper som vi bör vara extra försiktiga med. Att försöka minska exponeringen för denna typ av ämnen innebär att vi arbetar för att nå målet ”en giftfri miljö”.

Den globala kemikalieindustrin klarar inte att få bort dessa oönskade ämnen på egen hand. Detta vet vi eftersom vi ofta hittar dessa gifter i allt från elektronik till kläder och leksaker. De finns tyvärr även i våra hem, i vår mat och i våra kroppar. Sverige behöver därför arbeta lokalt och i olika branscher med att fasa ut varor och produkter där dessa ämnen dyker upp. Det kan bland annat handla om att sortera ut produkter som inte uppfyller våra moderna krav. Både företag och offentliga aktörer har möjlighet att göra skillnad via kemikaliesmarta upphandlingar och det är rimligt att Kemikalieinspektionen kommunicerar med olika aktörer, så att exponeringen minskar. Eftersom barns livsmiljöer bör vara särskilt goda är det rimligt att vi börjar där. Det blir ju bakvänt om dessa gifter förekommer just där barnen leker och lär sig. Barn är dessutom en grupp som saknar politisk inflytande, som har ett helt liv framför sig och som dessutom är extra känsliga på grund av sin snabba utveckling. Miljödepartementet gör alltså rätt när den ber myndigheten arbeta med handlingsplaner för en giftfri vardag med fokus på barn.

Vad som däremot är viktigt är att myndigheterna långsiktigt kan upprätthålla en hög vetenskaplig kvalitet i sina beslutsunderlag och rapporter. Nyligen fick till exempel Kemikalieinspektionen dra tillbaka en rapport om miljömärkning då den innehöll felaktigheter. Det är ett problem att myndigheter låter konsulter skriva rapporter samtidigt som direkt samverkan med universiteten blir allt ovanligare. Sverige har, till skillnad från många jämförbara västländer, succesivt avvecklat de statliga forskningsinstituten och myndigheterna har därför avskurits möjligheten att beställa probleminriktad oberoende forskning. Detta urholkar på sikt kompetensförsörjningen vilket utgör ett verkligt hot mot såväl myndigheternas oberoende som den vetenskapliga grunden för deras beslut.

Mattias Öberg, docent i toxikologi, Karolinska Institutet

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

Komplettering 18 maj, 2018: Markus Uvell bemöter i en slutreplik mitt svar. Tyvärr når vi inte riktigt fram till en ömsesidig förståelse kring skillnaden mellan politisering och kommunikation. Men trevligt att han nämner Toxicolour 🙂

 

Kommunikation som rymdgodis

Nyligen kom min dotter hem med en kemi-läxa. Hon vet ju att jag ”jobbar med gifter” och tänkte väl att jag skulle kunna hjälpa henne. Uppgiften som hon fått av sin lärare var dock inte helt enkel för mig att besvara – Hur många kemikalier kan du hitta hemma?

Var ska jag börja, tänkte jag. Ska jag berätta att allt är uppbyggt av kemikalier. Att vi människor hittills känner till fler än 140 miljoner olika kemikalier. Hur skapar man medvetenhet om kemikalier, deras möjligheter och risker? En medvetenhet som kan inspirera till både nyfikenhet och förändring.

Forskare har en skyldighet att kommunicera och samverka med det omgivande samhället, men det finns flera hinder för att det ska fungera. Ett stort hinder är synen på kommunikation inom akademin. Trots att det är en central uppgift ges den mycket låg prioritet. Nyligen sökte jag en professorstjänst och ombads då redovisa mina meriter enligt en given mall. Punkt 1.1.1. var redovisning av bibliometri, det vill säga olika index kring antal publikationer och hur kända tidskrifterna är. Punkt 3.9.4. var ”samverkan med media”. Vilka signaler sänder det när kommunikation hamnar längst ner?

godis

Christer Fuglesang kämpar med att äta viktlöst godis. En symbol för hanteringen av forskningskommunikation inom universiteten?

Även statliga forskningsmedel och anslag fördelas utifrån det som kallas ”vetenskaplig produktion” och kommunikation väger i det sammanhanget lika mycket som en bit godis i yttre rymden. Ytterligare ett exempel är vilken forskning universiteten väljer att kommunicera externt. På Karolinska Institutet finns en tumregel att endast artiklar som publicerats i berömda tidskrifter (impact factor högre än fem) ska synliggöras. Problemet är att flera av de bästa tidskrifterna inom toxikologi anses för obetydliga för att kvala in. Det är som om idealet för forskningskommunikation är presentationen av Nobelpris. Efter en sluten process slås dörrarna upp och ett resultat läses upp inför en grupp hänförda åhörare.

Kemikaliepolitiken har präglats av en linjär kommunikationsmodell. Experter beskriver faror och dos-responssamband, myndigheter beslutar om lämpliga riskbegränsande åtgärder och informerar därefter berörda parter om nya gränsvärden och riktlinjer. Denna modell fungerar inte längre. Den moderna kemikalieanvändningen är både globaliserad och splittrad mellan olika aktörer, det gör att beslutsmakten delas mellan myndigheter, företag, organisationer och individer. Alla dessa aktörer behöver ett välgrundat beslutsunderlag och det kan vi forskare bidra med. Samtidigt skapar en ökad förståelse den energi som krävs för att man ska vilja förändra något. Såväl miljöforskning som medicinsk forskning har ju ett vidare syfte; att bidra till förbättring av människors miljö och hälsa. Vill vi att resultaten ska åstadkomma en förändring måste vi alltså kommunicera effektivt både till formella beslutsfattare och till det omgivande samhället.

/Mattias

PS. En del av dessa tankar presenterade jag nyligen vid Arbets- och miljömedicinskt Vårmöte i Linköping i samband med en föreläsningen ”Att skapa medvetenhet kring kemikalier”.

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet