Ny bok om katastrofer och miljögifter

Sokrates lyfter giftbägaren för att ha ”förlett ungdomen” i en berömd målning från 1787. Det är en välfunnen omslagsbild. Bilden fångar den klassiska toxikologin fokus på akut giftighet men antyder samtidigt en konflikt mellan vetenskap och samhälle. Är vi onödigt rädda för kemikalier idag? Har vi glömt bort grundläggande perspektiv på kemikalier, hälsa och miljö? Författaren Lennart Dencker är professor emeritus i toxikologi vid Uppsala Universitet och har följt forskning och debatt om både kemikalier och läkemedel på nära håll i nästan ett halvt sekel.

bok

Titel: Inte så farligt som många tror – kemiska katastrofer och svensk kemofobi

Författare: Lennart Dencker

Pris: 160 kr, Förlag: Nya Doxa

Trots den provokativa titeln ”Inte så farligt som många tror – kemiska katastrofer och svensk kemofobi” är språket omtänksamt och vältaligt. Långt borta från Twitter och infantiliserande förenklingar av komplexa samband som ibland syns i dagens skolböcker och populärvetenskap. Boken är uppdelad i två delar – den första delen är en fritt berättad lärobok i toxikologi. I en tid av långt driven specialisering imponeras man av bredden på kunskap som framträder. Samtidigt undrar jag vem som är målgruppen. Kan personer utan biologisk eller medicinsk grundutbildning ta till sig innehållet, som i rask takt, med stor detaljrikedom och vetenskaplig nomenklatur, beskriver allt från kemikaliers upptag till intracellulära processer och mekanismer.

Den andra delen av boken skär istället direkt in i dagens debatt om kemikalierisker och jämför klassiska ”katastrofer” med dagens mer subtila hotbild. Händelser, som användningen av läkemedlet neurosedyn och dioxinolyckan i Seveso, har förändrat hur vi ser på kemiska risker. Nya lagar och myndigheter har skapats för att garantera en säker kemikaliehantering. Författaren driver tesen att dagens system till största delen fungerar väl och ger oss ett gott skydd. Han ansluter sig till debattörer som Agnes Wold, som menar att människor genom diverse larm i media blir oroliga i onödan. Silar vi mygg och sväljer kameler, frågar sig författaren.

Begrepp som ”giftfri miljö” och ”hormonstörande ämnen” kritiseras i boken för att vara luddiga politiska begrepp. Ett exempel som återkommer är relationen mellan de relativt höga halterna av naturliga östrogener i mat som soja och de mycket låga halterna av till exempel det hormonstörande ämnet Bisfenol A. Efter att ha läst boken kan jag konstatera att den vetenskapliga kvaliteten är god och den tillför ett viktigt perspektiv till dagens kemikaliedebatt. Men samtidigt är den retrospektiva känslan dominerande. Genom de perspektiv som saknas blir det tydligt vad som förändrats i samhället under den tidsepok som boken skildrar. Allt färre forskare får visserligen möjlighet att utveckla den breda kunskap som kommer till uttryck i boken, men samtidigt har vi lärt oss att världen förändras genom människors dagliga val. Likaså har vår syn på kemikalier och hälsa förskjutits från akut giftighet och cancer till effekter på hjärnans utveckling och hur exponering tidigt i utvecklingen kan sätta spår som visar sig långt senare i livet. Mellan raderna i boken blir det också tydligt att interaktionen mellan forskning och samhälle varit en viktig drivkraft i toxikologins utveckling. Varken kunskap eller kemikalielagar hade kommit fram utan miljötoxikologisk forskning och en tydlig miljörörelse. Gränsen mellan vetenskap och samhälle är inte lika tydlig idag som tidigare och kanske leder detta till att vi silar en och annan mygga. Samtidigt har ny metodik gjort det möjligt att idag börja förstå myggornas roll i ett större sammanhang. Det är ett perspektiv som saknas i en annars välskriven bok.

/Mattias

Recensionen har även publicerats i Kemivärlden Biotech/Kemsiak Tidskrift #3/2018

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

Annonser

Skandalen med falsk KI-forskare växer

Vi har alla hört talas om forskningsfusk. Forskare som hittar på sina resultat. Ett för mig tidigare okänt fenomen har nu dykt upp – falska forskare. Det är i en artikel i Indian Journal of Medical Ethics som en forskare vid namn ”Lars Andersson” för fram tesen att det är HPV-vaccinering som ligger bakom ökningen av antalet fall av livmoderhalscancer, som tidigare rapporterats av bland annat Läkartidningen. Problemet är att ingen av oss som arbetar på KI vet vem Lars Andersson är. I artikeln står att han är knuten till institutionen för Fysiologi och Farmakologi vid Karolinska Institutet, men där finns det ingen som känner igen hans namn. Dessutom är e-postadressen som anges något otypisk (…@outlook.com).

– Vi började titta på det här i går och det finns ingen Lars Andersson över huvud taget hos oss som kan stämma in på den här beskrivningen, säger Peter Andreasson, presschef på Karolinska institutet till Läkartidningen.

Hpv Concept    Virus Vaccine With Syringe  Hpv Criteria For Pap

Det konstiga är att ingen på Karolinska Institutet reagerat tidigare. ”Lars Andersson” har nämligen publicerat i KI:s namn sedan 2014. Det genomgående temat är påståenden om farliga vaccinationsprogram och i samtliga fall har det varit i form av ”Letter to the Editor”, vilket är en slags kortare kommentarer. Några originalstudier har jag inte kunnat hitta.

2014 Journal of Internal Medicine – Pandemrix har ett samband med diabetes typ 1

2016 Journal of Internal Medicine – Pandemrix har ett samband med diabetes typ 1, men detta har mörkats av Läkemedelsverket

2017 Vaccine – HPV-vaccin skulle kunna orsaka kroniskt trötthetssyndrom

2018 Indian Journal of Medical Ethics – HPV-vaccin skulle kunna orsaka livmoderhalscancer

Redan ett par dagar efter att artikeln publicerats finns hemsidor runt om i världen som sprider nyheten om hur svensk forskning visar att vaccin kan vara farligt. Här ett exempel från Polen och ett från USA. Även svenska organisationer som det kontroversiella Tandvårdskadeförbundet sprider snabbt ”nyheten” i sina nyhetsbrev. Det finns alltså ett nätverk som är redo att snabbt absorbera och rapportera om ”vetenskapliga” resultat som visar att vaccin är farligt. Men för att få genomslag krävs ett välrennomerat namn som Karolinska Institutet. Varumärket ger den legitimitet som krävs. Inom den politiska sfären finns nu en förståelse och beredskap kring ”fake news”, men är vi inom universitetsvärlden redo?

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

 

Debatt: Kommunikation är en viktig del av kemikaliepolitiken

Följande publicerades 30/4 i Svenska Dagbladet som svar på en debattartikel från Markus Uvell, vd på Nordic Public Affairs Research. I denna blogg-version finns även en del länkar till bakomliggande rapporter och hemsidor.

svddebatt

Markus Uvell skriver att svenska myndigheter allt mer kännetecknas av politisering med stort fokus på opinionsbildning, samt att detta i förlängningen riskerar att hota myndigheternas oberoende (SvD 23 april). Kemikalieinspektionen lyfts fram som ett av de värsta exemplen. På uppdrag av Svenskt Näringsliv har han analyserat regeringens uppdrag till myndigheter och letat efter tecken på politisering. Att myndigheter både agerar och uppfattas som oberoende är viktigt. Men även om de är oberoende ska de följa besluten som fattas av Riksdagen. Ett sådant beslut är miljökvalitetsmålet ”giftfri miljö” där just Kemikalieinspektionen är ansvarig myndighet. Tyvärr missförstår Martin Uvell (medvetet?) begreppet giftfri. Just användningen av ordet gift använder Uvell i sin rapport som bevis på politisering. Ett exempel ur rapporten: Det uppdrag som 2008 handlade om det faktum att olika varor innehåller kemikalier hade två år senare förvandlats till ett dramatiskt formulerat uppdrag att säkra en vardag som inte utsätter medborgarna, särskilt barn, för olika typer av ”gift”.

Kritiken påminner starkt om republikanernas påståenden inför presidentvalet 2016 där miljömyndighetens experter beskrevs som aktivister och ordval gjordes till politiskt laddade markörer. Kampanjen ledde efter valet till kraftiga nedskärningar på miljöpolitikens område samt listor med oönskade ord.

Ordval är viktigt. Men begreppet ”giftfri miljö” är faktiskt välgrundat. Att bara tala om kemikalier leder in i en återvändsgränd. Allt är ju kemikalier. Vissa kemikalier kan göra oss sjuka, medan andra kan bota. Maten vi äter innehåller nyttiga kemikalier, men också spår av bekämpningsmedel och flamskyddsmedel. Klimatförändringen orsakas av kemikalier samtidigt som smarta lösningar för renare energi bygger på kemikalier. Den internationella strategin för säkra kemikalier bygger på att peka ut ämnen med särskilt oönskade egenskaper. EU:s kemikaliemyndighet ECHA listar därför ämnen, som till exempel kan skada barns utveckling, orsaka cancer eller är mycket svårnedbrytbara i naturen. I vardagligt tal kan vi kalla dessa ämnen för ”gifter”, alltså kemikalier med farliga egenskaper som vi bör vara extra försiktiga med. Att försöka minska exponeringen för denna typ av ämnen innebär att vi arbetar för att nå målet ”en giftfri miljö”.

Den globala kemikalieindustrin klarar inte att få bort dessa oönskade ämnen på egen hand. Detta vet vi eftersom vi ofta hittar dessa gifter i allt från elektronik till kläder och leksaker. De finns tyvärr även i våra hem, i vår mat och i våra kroppar. Sverige behöver därför arbeta lokalt och i olika branscher med att fasa ut varor och produkter där dessa ämnen dyker upp. Det kan bland annat handla om att sortera ut produkter som inte uppfyller våra moderna krav. Både företag och offentliga aktörer har möjlighet att göra skillnad via kemikaliesmarta upphandlingar och det är rimligt att Kemikalieinspektionen kommunicerar med olika aktörer, så att exponeringen minskar. Eftersom barns livsmiljöer bör vara särskilt goda är det rimligt att vi börjar där. Det blir ju bakvänt om dessa gifter förekommer just där barnen leker och lär sig. Barn är dessutom en grupp som saknar politisk inflytande, som har ett helt liv framför sig och som dessutom är extra känsliga på grund av sin snabba utveckling. Miljödepartementet gör alltså rätt när den ber myndigheten arbeta med handlingsplaner för en giftfri vardag med fokus på barn.

Vad som däremot är viktigt är att myndigheterna långsiktigt kan upprätthålla en hög vetenskaplig kvalitet i sina beslutsunderlag och rapporter. Nyligen fick till exempel Kemikalieinspektionen dra tillbaka en rapport om miljömärkning då den innehöll felaktigheter. Det är ett problem att myndigheter låter konsulter skriva rapporter samtidigt som direkt samverkan med universiteten blir allt ovanligare. Sverige har, till skillnad från många jämförbara västländer, succesivt avvecklat de statliga forskningsinstituten och myndigheterna har därför avskurits möjligheten att beställa probleminriktad oberoende forskning. Detta urholkar på sikt kompetensförsörjningen vilket utgör ett verkligt hot mot såväl myndigheternas oberoende som den vetenskapliga grunden för deras beslut.

Mattias Öberg, docent i toxikologi, Karolinska Institutet

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

Komplettering 18 maj, 2018: Markus Uvell bemöter i en slutreplik mitt svar. Tyvärr når vi inte riktigt fram till en ömsesidig förståelse kring skillnaden mellan politisering och kommunikation. Men trevligt att han nämner Toxicolour 🙂

 

Kommunikation som rymdgodis

Nyligen kom min dotter hem med en kemi-läxa. Hon vet ju att jag ”jobbar med gifter” och tänkte väl att jag skulle kunna hjälpa henne. Uppgiften som hon fått av sin lärare var dock inte helt enkel för mig att besvara – Hur många kemikalier kan du hitta hemma?

Var ska jag börja, tänkte jag. Ska jag berätta att allt är uppbyggt av kemikalier. Att vi människor hittills känner till fler än 140 miljoner olika kemikalier. Hur skapar man medvetenhet om kemikalier, deras möjligheter och risker? En medvetenhet som kan inspirera till både nyfikenhet och förändring.

Forskare har en skyldighet att kommunicera och samverka med det omgivande samhället, men det finns flera hinder för att det ska fungera. Ett stort hinder är synen på kommunikation inom akademin. Trots att det är en central uppgift ges den mycket låg prioritet. Nyligen sökte jag en professorstjänst och ombads då redovisa mina meriter enligt en given mall. Punkt 1.1.1. var redovisning av bibliometri, det vill säga olika index kring antal publikationer och hur kända tidskrifterna är. Punkt 3.9.4. var ”samverkan med media”. Vilka signaler sänder det när kommunikation hamnar längst ner?

godis

Christer Fuglesang kämpar med att äta viktlöst godis. En symbol för hanteringen av forskningskommunikation inom universiteten?

Även statliga forskningsmedel och anslag fördelas utifrån det som kallas ”vetenskaplig produktion” och kommunikation väger i det sammanhanget lika mycket som en bit godis i yttre rymden. Ytterligare ett exempel är vilken forskning universiteten väljer att kommunicera externt. På Karolinska Institutet finns en tumregel att endast artiklar som publicerats i berömda tidskrifter (impact factor högre än fem) ska synliggöras. Problemet är att flera av de bästa tidskrifterna inom toxikologi anses för obetydliga för att kvala in. Det är som om idealet för forskningskommunikation är presentationen av Nobelpris. Efter en sluten process slås dörrarna upp och ett resultat läses upp inför en grupp hänförda åhörare.

Kemikaliepolitiken har präglats av en linjär kommunikationsmodell. Experter beskriver faror och dos-responssamband, myndigheter beslutar om lämpliga riskbegränsande åtgärder och informerar därefter berörda parter om nya gränsvärden och riktlinjer. Denna modell fungerar inte längre. Den moderna kemikalieanvändningen är både globaliserad och splittrad mellan olika aktörer, det gör att beslutsmakten delas mellan myndigheter, företag, organisationer och individer. Alla dessa aktörer behöver ett välgrundat beslutsunderlag och det kan vi forskare bidra med. Samtidigt skapar en ökad förståelse den energi som krävs för att man ska vilja förändra något. Såväl miljöforskning som medicinsk forskning har ju ett vidare syfte; att bidra till förbättring av människors miljö och hälsa. Vill vi att resultaten ska åstadkomma en förändring måste vi alltså kommunicera effektivt både till formella beslutsfattare och till det omgivande samhället.

/Mattias

PS. En del av dessa tankar presenterade jag nyligen vid Arbets- och miljömedicinskt Vårmöte i Linköping i samband med en föreläsningen ”Att skapa medvetenhet kring kemikalier”.

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

Toxic colours

Jag älskar färg. I alla tider och kulturer har färg varit viktigt. I konsten, som handelsvara och hantverk. I grottmålningar ser vi hur dåtidens konstnärer använt jordfärger som järnhydroxid och järnoxid, ämnen som ofta finns i leror. Dessa färger är visserligen lätta att hitta men ganska färgsvaga. Annat är det om man hittar mineraler som går att pulvrisera. De är svåra att hitta och kräver stor kunskap för att rena. Under historien blev klara färger därför oerhört kostsamma, exklusiva och en viktig handelsvara. Den blå färgen som kallar ultramarin (latin för ”andra sidan havet”), sägs ha fått sitt namn från att den importerades från ”andra sidan havet”, från den region vi idag kallar Afganistan. Kemikalieindustrin som startade i mitten av 1800-talet hade fokus just på färgämnen så det finns en direkt koppling mellan människors längtan efter färg och Europas utveckling inom kemikalieindustrin. Världens största kemiföretag BASF startade 1865 utifrån en ny metod att göra färg.

cropped-toxicolour.png

En av de högst värderade färgerna är RÖD, som förknippas med starka känslor, kraft och energi. I den västerländska kulturen är kärleken röd, men även synden och revolutionen. I asiatisk kultur symboliserar rött ofta lycka, glädje och framgång. Med de vackra röda färgerna kom också många giftiga metaller. En eftertraktad färg var den röda cinnober, som består av kvicksilver och svavel. En lite billigare röd färg kunde man framställa från blyoxid (blymönja). Bly och kvicksilver är idag förbjudna i konstnärsfärg, men kadmium är fortfarande tillåtet. Med hjälp av kadmium går det att göra gula, orangea och röda färger. Men det är inte metalliskt kadmium, utan oftast kadmiumsulfid (CdS) eller kadmiumselenid (CdSe), som är relativt ogiftiga och svårlösliga. Ute i miljön skulle dessa ämnen ändå kunna omvandlas till en mer giftig form av kadmium och på så sätt bidra till den allmänna belastningen.

Varför är kadmium farligt? Kadmium, är ett grundämne som finns naturligt i jorden. Men det är också ett miljögift som spridits via industrier och konstgödsel. Vi får i oss kadmium via maten (t.ex. från växter och skaldjur). Röker man tobak får man ett extra högt intag eftersom tobaksplantan tar upp kadmium ur jorden och lungorna lätt suger upp kadmium. Om man exponeras under lång tid ökar risken för njurskador, benskörhet och kanske även vissa cancerformer. Människans livsintag av kadmium ligger idag nära den kritiska gränsen för vad som kan bli skadligt för vår hälsa.

Därför är mitt råd att lämna kadmiumfärgen till historien. Tre råd: 1) Undvik att köpa kadmiumfärg. 2) Lämna överbliven färg på miljöstationen. 3) Håll färgrester borta från avloppet eftersom det annars hamnar i slammet och kommer ut i kretsloppet.

I radioprogrammet Klotet i P1 talade jag nyligen om kadmiumfärg med Marie-Louise Kristola. Lyssna gärna på inslaget medan du njuter av alla de vackra vårfärgerna.

/Mattias

Hormonstörande beteenden

Testosteron beskrivs ofta som manligt könshormon, trots att det sedan länge är visat att testosteron är inblandat i långt mer än könsutveckling och har viktiga funktioner hos både män och kvinnor. De gamla tankarna om manligt och kvinnligt lever kvar. Om du fritt associerar till testosteron, vad tänker du på? …muskler, tävlingsinriktad, egoistisk, stark eller kanske rentav aggresiv… ?

testosteron

Bilder på muskulösa män är i alla fall det som Google främst förknippar med ”testosteron” vid en enkel sökning.

Allvarligt talat tror jag ingen funderar i termer av givmildhet och rättvisa. Vi laddar olika hormon med olika värden och förväntningar. Finns det någon grund för detta? Ja, det finns det faktiskt. Bland annat visar studier på fångar att både män och kvinnor med höga testosteronnivåer är mer aggresiva och våldsamma. Men är det hela sanningen?

Låt mig berätta om en tankeväckande studie från universitetet i Zürich publicerad i Nature 2010. Totalt ingick sextio kvinnor i en studie där man studerade beteende i relation till testosteron. I studien visste varken försöksledare eller deltagare vilka som fick testosteron och vilka som fick placebo (en s.k. dubbel-blind studie). Fyra timmar efter att de tagit pillret fick personerna delta i ett ”ultimatum-spel”. I detta spel ska en försökspersonen fördela 100 kronor mellan sig och en annan försöksperson. Personen kan fritt välja hur fördelningen ska göras och man spelar med riktiga pengar. Kanske ger man bort 20 och behåller 80. Det mest rättvisa är såklart att dela 50/50. Motspelaren har bara ett val, antingen acceptera budet och få sin andel eller (och här kommer spelets kärna), välja att stoppa hela fördelningen så att ingen part får något.

När försöksdeltagarna spelat färdigt och skulle hämta ut pengarna fick de alla en följdfråga: ”Tror du att du fått testosteron eller placebo?”.

Hade testosteron någon effekt på hur rättvis fördelningen blev? Ja, de fått testosteron gav i genomsnitt bort 49 kronor, medan placebo-gruppen i genomsnitt lämnade 34. Men den grupp som gav minst till motspelaren var de som trodde att de fått testosteron, men egentligen fått placebo.

Studiens författare tolkar resultatet som att testosteron ökar behovet av att söka status. Och vem får högre status än den som är givmild och rättvis i denna typ av spel. Ingen respekterar en egoist. I en fängelsemiljö kan kanske våld och aggression ge status, men det vanliga livet är mer komplext. En alternativ hypotes är såklart att testosteron gör personer mer altruistiska, men detta motsägs av det faktum att motspelare som fått testosteron inte blev mer accepterande till dåliga bud.

Sammanfattningsvis bekräftade studien att hormoner spelar en roll i våra beteenden. Djurstudier har dessutom visat att exponering tidigt för låga doser av hornomstörande kemikalier kan påverka beteendemönster senare i livet. Men studien visar också att våra fördomar om hormon är minst lika viktiga. Det behöver vi tänka på när vi planerar, genomför och kommunicerar forskning. Kunskapen kan också vara användbar i vardagslivet. Om jag möter en orättvis kollega så brukar jag därför tänka på att vederbörande kan ha fått för lite testosteron och istället blivit offer för sina fördomar om vad det innebär att vara ”stark”.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

 

 

Så avslöjas giftet som drabbade ryssen Sergei Skripals

Engelska polisen säger sig nu ha identifierat giftet som drabbade den före detta spionen Sergei Skripal och hans dotter. Men vad det är för substans har de inte berättat i media. Det utgör en viktig pusselbit för att förstå vem som ligger bakom. Vissa kemikalier är lätta att få tag på eller tillverka, medan andra kräver nationella resurser.

I svenska media har man felaktigt kallat ämnet för en ”nervgas”. Eftersom det framkommit att även polis som tidigt var på plats drabbats kan man dra slutsatsen att det måste vara ett ämne som inte dunstar iväg särskilt snabbt, utan att Sergei och hans dotter exponerats via huden, kanske via någon form av spray. Samtidigt kan man utesluta ämnen med mer långsamma förlopp. Radioaktiva ämnen och ämnen som skadar inre organ som njurar och lever tar flera dagar och ibland veckor innan de ger allvarliga symtom på förgiftning. I de tidigaste rapporterna berättade vittnen att Sergei suttit och tittat konstigt och haft märkliga rörelsemönster. Sammantaget tyder allt på någon form av nervgift. Just ögonen är en viktig markör.

För att utröna vilken typ av nervgift det är använder myndigheterna initialt ett verktyg som kallas toxidrom där man systematiskt går igenom vilka symtom en patient uppvisar. Ordet toxidrom är en sammansättning av toxikologi och syndrom. Genom att titta på pupiller, mäta puls och kroppstemperatur, lyssna efter magrörelser och notera förekomst av svettning lägger vården snabbt ett pussel (se bild). Utifrån svaret kan man sedan leta efter ett lämpligt motgift.

toxidrom

De senaste åren har ett antal stater öppet visat kapacitet och vilja att använda nervgifter. Det var bland annat en nervgas som användes för att döda Kim Jong-Nam i Malaysia, halvbror till Nordkoreas diktator och samtidigt kritisk till regimen. En preliminära rapporter visar att spår av nervgasen VX, som klassas som kemiskt vapen, har hittats i hans ansikte. I Syrien använde Assad-regimen sarin mot civilbefolkningen. Att nervgifter återkommit som vapen i både små och stora sammanhang gör att Sverige borde fundera på hur vår egen förmåga ser ut när det gäller att hantera liknande händelser. Sedan ett par decennier pågår en erodering av toxikologisk kompetens. Här krävs en strategisk samverkan mellan myndigheter, försvar och universitet. Det finns fortfarande små öar av kompetens, men de behöver kopplas ihop och ges långsiktiga förutsättningar.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet

PS. Läs den tragiska historien om Fritz Haber, nobelpristagaren som utvecklade kemiska stridsmedel.

 

Påverkar mannens exponering hans blivande barns hälsa?

Att foster och barn under sin tidiga utveckling är extra känsliga för kemikalier är välkänt. Eftersom kemikalier lätt förs över från mamma till barn har mycket fokus lagts på att skydda kvinnor från exponering. Men ny forskning visar att även männens exponering innan befruktningsögonblicket kan spela en viktig roll för det blivande barnets hälsa. Är det dags för ett mer jämställt miljöskydd?

cropped-aop-ws.png

Redan under 1970-talet observerade forskare att graviditeter oftare slutade i en oönskad spontan abort om mannen exponerats för höga halter av vissa kemikalier på jobbet (här ett exempel publicerat i Lancet 1976). Den teori som de flesta läkare och forskare tror på idag säger dock att mannens exponering endast kan påverka barnets hälsa genom direkta skador på arvsmassan i spermien och att miljön i livmodern och under barnets tidiga utveckling är det som påverkar hälsan. Givet att en spermie i stort sätt bara levererar 23 kromosomer i befruktningen av ägget är det en högst rimlig hypotes.

Ny forskning visar dock att även en liten spemie har betydligt mer i sitt bagage. Där finns bland annat epigenetisk information i form av metyleringsmönster och ickekodande RNA (ett exempel från Nature Neuroscience 2014). Ur ett evolutionärt perspektiv kan man tänka sig att det är en fördel för avkomman att förses med information om både mammans och pappans miljö för att kunna rustas att möta sin omgivning redan från start. Detta kan såklart även öppna en risk för skadlig miljöpåverkan. I en spännande studie på rårror (publicerat i PNAS 2014) visar en grupp kinesiska forskare hur risken för att ungarna ska utveckla diabetes ökar om pappan har prediabetes (förstadium till typ2 diabetes).

Skulle kemisk exponering av män kunna påverka deras framtida barn? När ett nytt barn bildas finns en dubbel uppsättning av gener (en från mamma och en från pappa). I de flesta fall används båda kopiorna, men i vissa fall ”tystas” den ena kopian (s.k. imprinting). Direkt efter befruktningen sker också en slags noll-ställning av epigenetiska metyleringar, men de ”tystade” generna verkar behålla sin epigenetiska information. En studie som publicerades förra året visar att exponering för fosforbaserade flamskyddsmedel verkar kunna påverka det epigenetiska mönstret i just dessa gener. Om och hur detta skulle kunna påverka människors hälsa är dock okänt.

Föreställningen om livmoderns unika roll som barnets första miljö har gjort att vi idag riktar mängder av information om kemikalier och andra miljöfaktorer till blivande mammor. Samtidigt genomförs mycket forskning kring mammor och deras exponering. Det är som om vi forskare undviker att studera män eftersom vi redan ”vet” att deras exponering inte spelar någon roll. Detta beteende ligger ju också i samklang med den allmänna uppfattningen att kvinnor och barn är extra skyddsvärda och känsliga. Jag tror att vi med allt bättre molekylär kunskap närmar oss en tid som är mogen för en jämställd syn på kemikalier, miljö och hälsa.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet.

Miljoner till 3R har försvunnit på Jordbruksverket

Sveriges Radio (Ekot) avslöjade idag (21 feb 2018) att flera miljoner som skulle gått till att ersätta djurförsök istället blev en del av jordbruksverkets övriga verksamhet. Pengarna kan istället ha använts bland annat till kontroversiella projekt för att gynna svensk export av griskött. Jag känner mig lurad, frågan är bara av vem? Låt oss först se vad olika aktörer säger om pengarna.

mus swetox

Jordbruksverket om Sveriges 3R-center. ”…i december 2016 beslutade riksdagen även att finansiera 3R-centret med 15 miljoner kronor per år från 2017 till 2020.”

Vänsterpartiet om Sveriges 3R-center. ”Vänsterpartiet har i budgetförhandlingarna med regeringen fått igenom en satsning på 15 miljoner kronor per år de kommande tre åren, för att stärka djurskyddet.” Riksdagsledamot Jens Holm (V) verkar också känna sig lurad eftersom han var drivande i förhandlingen med regeringen. Så här säger han till Ekots reporter: ”Det här handlar om 15 miljoner som är specifikt anslagna för att minska antalet djurförsök. Då ska de pengarna gå till det också, inte till något annat.”

Regeringens budget: ”Regeringen anser att anslaget för detta ändamål [3R-centret] bör ökas med 15 000 000 kronor årligen 2017–2020.”

Regeringens regleringsbrev till Jordbruksverket: ”Av anslaget får högst 15 000 000  kronor användas för arbete inom verkets kompetenscentrum för 3R-frågor.”

Alla verkar rörande överens om summan 15 miljoner, men det ser ut som om regeringen genom att skriva ”…får högst 15 miljoner användas…” gett Jordbruksverket möjlighet att godtyckligt minska anslaget. Det finns inte någon undre gräns för hur lite pengar som kan användas. Låt mig jämföra med hur uppdraget från regeringen formuleras när det gäller arbete med att underlätta export av livsmedel. Där står istället att verket ”ska minst använda”. Båda projekten ska betalas via ramanslaget och regeringen säger att man satsar på alternativ till djurförsök, men låter de facto pengarna gå till att gynna svensk export. I min familj kallar vi denna typ av beteende för att ljuga. Jag hoppas jordbruksminister Bucht och hans tjänstemän snart kan berätta hur de resonerat.

Enligt Ekot har Jordbruksverket låtit åtminstone sex miljoner gå till annat än 3R. Bara som en jämförelse så sökte 72 forskare medel hos vetenskapsrådet för att utveckla nya alternativ till djurförsök och av dessa fick endast sex stycken forskningsstöd. Min önskan är att regeringen snarast ger Jordbruksverket i uppgift att mer aktivt stödja utvecklingen av nya metoder, arbetssätt och utbildningar ute på universiteten genom finansierade uppdrag. Det finns en enorm potential för 3R på universiteten. Där kan pengarna snabbt komma försöksdjur och människors hälsa till godo.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet.

Kemisamfundet riskerar sin trovärdighet

Allt består av kemi och det är bara genom kunskap inom kemi som vi kommer att kunna lösa de största samhällsutmaningarna oavsett om vi talar klimat, livsmedel eller hälsa. Därför är det så viktigt att vi som värnar kemins status och betydelse ser till att vårda människors förtroende. Svenska Kemisamfundet verkar tyvärr slagit in på en farlig väg där man okritiskt sprider uppgifter om att klimatförändringarna är en myt och sprider information som syftar till att begränsa utvecklingen av nya hållbara kemikalier. Vad tycker styrelsen och medlemmarna om detta? Den frågan måste snabbt få ett svar.

Ett citat från en aktuell inbjudan till ett av Kemisamfundets möten i Göteborg (15 feb 2018). ”Vad som driver havsytans variationer har inget att göra med atmosfärens CO2-halt, utan med solens och planeternas inverkan på jorden – och det kan vi inte göra något som helst åt. Glöm havsyteångesten – den bottnar i fake news.”

kemisamfund

Som expert på klimatförändringar har Svenska Kemisamfundet nu bjudit in docent Nils-Axel Mörner. Även känd för sina kurser om slagrutor under 1990-talet, vilket gav honom utmärkesen årets folkförvillare år 1995. Nu ska Nils-Axel seconderas av Sture Åström som anser att rapporterna från FN klimatpanel IPCC är ett politiskt motiverat falsarium. Är detta verkligen något som Sveriges kemister vill förknippas med?

Tyvärr finns det fler oroande tecken på att allt inte står rätt till inom kemisamfundet. På sin hemsida lyfter man fem ”tumregler” om kemi. Samtliga dessa handlar egenligen om något annat, de handlar nämligen om att förminska och förringa problem med kemikalier och har tidigare använts flitigt inom antimiljörörelsen. Tydligast blir det i tumregel #3 ”koldioxid är inte förnybar eller fossil”. Det är visserligen sant vid en ytlig läsning, men ökningen av CO2 i atmosfären beror som bekant på användningen av fossila bränslen. I USA har oljeindustrin länge, i olika kampanjer, fokuserat på att CO2 är något naturligt och ofarligt i syfte att öka acceptansen för kol och olja. Även de övriga tumreglerna handlar uteslutande om att minska känslan av att syntetiska kemikalier kan orsaka problem – Allt är kemi, naturliga ämnen är inte automatiskt bra, sluta tala om radioaktiv strålning, all gas är inte giftig, E-nummer betyder att ett ämne är ätligt.

Sveriges kemister förtjänar bättre och för att inte förlora sin trovärdighet krävs att styrelsen agerar mot faktaresistens och försåtlig propaganda i de egna leden. Som tidigare styrelseledamot i miljökemisektionen vet jag att det finns många engagerade och duktiga kemister i Sverige. Det är därför mycket sorgligt om arvet efter Svante Arrhenius, själv aktiv i kemisamfundet redan 1884 och den förste som formulerade hypotesen om koldioxidens betydelse för klimatet, nu är på väg att slarvas bort.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är såklart mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet.