Ett sopnedkast rakt in i våra hem

Vanliga hushållsprodukter gjorda av återvunnen plast innehåller ibland giftiga kemikalier som både politiker och företag i Sverige och EU har beslutat sig för att ta bort. Ett exempel är bromerade flamskyddsmedel. Nya produkter gjorda av ny plast får inte innehålla de här flamskyddsmedlen, men om prylarna är gjorda av återvunnen plast så är det okej. Hur kan det vara möjligt att ha ett stort sopnedkast rakt in i våra hem? Här finns ett hål i dagens lagstiftning. Cirkulär ekonomi bygger på att vi lyckas skapa giftfria kretslopp där allt avfall är en resurs som kan tas till vara, men om vi får in ämnen med farliga egenskaper i kretsloppet blir den återvunna plasten också en giftspridare.

Sveriges konsumenter nyligen undersökte förekomsten av miljögifter i återvunnen plast. Man analyserade 430 produkter från EU och EU:s grannländer. I var fjärde produkt, däribland leksaker och köksprodukter, hittade man spår av bromerade flamskyddsmedel. Var tionde produkt överskred gränsen för vad som är tillåtet i produkter av ny plast och högst var koncentrationen i leksaker.

Jag har inte lyckats få reda på vilka koncentrationer man hittat, men det är ytterst osannolikt att det skulle kunna matcha halten av dessa kemikalier som vi får i oss via maten. Det handlar alltså inte om några ökade risker på individnivå utan om försämrade möjligheter att rensa hela systemet och minska den exponering vi alla utsätts för. Som jag ser det finns två olika problem vi snabbt behöver lösa.

Problem 1 – importerad fulplast. Vi måste stoppa importen av s.k. fulplast till EU. Den enda långsiktigt hållbara åtgärden är såklart att införa global eliminering. Som det ser ut i dag har vi stränga regler för ny plast tillverkad i EU, men importerar samtidigt prylar där dessa förbjudna ämnen ingår. Denna plast smutsar ner vår miljö, våra hem och försvårar vår återvinning. Samtidigt skadar den svensk plastindustri genom ojust konkurrens.

Problem 2 – gamla produkter. Vi behöver skapa tekniska möjligeter att ta tillvara äldre plastprodukter och skapa nya rena råvaror. Ett exempel är gamla plastmattor med PVC som är mjukgjorda med ftalater. Vi behöver ta tillvara även dessa resurser på något sätt. Att få energi genom förbränning är ett sätt, men ett mer innovativt och förslag är plastraffinaderier, som klarar att bryta ner plast till enkla råvaror. Denna typ av teknik utvecklas bland annat vid Chalmers i Göteborg, och kan användas för att göra ny ren plast.

För att klara detta behöver Sveriges industri fortsätta utveckla nya kemikalier och smart design som gör återvinning smidig. Potentialen är stor. Återvinningsindustrin har presenterat data som visar att tre fjärdedelar av allt material som återvinns i Sverige bränns, läggs på soptipp eller förstörs så att det inte går att använda igen. Värden motsvarande 42 miljarder kronor går därmed förlorade varje år.

För att klara omställningen till cirkulär ekonomi behöver vi en nationell avfallsplan och myndigheter som förstår problemen som uppstår i skiftet till en cirkulär ekonomi  när det gäller kemikalier. I vintras kom Naturvårdsverket med ett utkast till nationell plan som var mer än lovligt tandlöst. Naturvårdsverkets förslag saknade (!) mål och prioriteringar. Kan det ens kallas för plan?

sopor lettland

Här brinner ett Lettiskt sopberg 2017. En del av innehållet visade sig komma från Sverige. I förslaget till nationell avfallsplan saknades strategier för att hindra liknande problem i framtiden. Regeringen tvingades be Lettland om ursäkt.

Nyligen kom så en annan viktig rapport från Naturvårdsverket, ”Ökad Plaståtervinning – potential för utvalda produktgrupper”. I denna rapport för man fram synen att dagens plastmaterial i stora drag duger bra som de är, och att det bara återstår att plasten helt enkelt samlas in. Detta uppmärksammade även Magnus Hedenmark och Ingela Wickman Bois nyligen i en debattartikel i Aktuell Hållbarhet. Naturvårdsverkets syn på kemikalier i avfall har haft många problem på senare år med kvicksilverskandalen som lågvattenmärke (Läs mer om hur allt insamlat kvicksilver från miljöstationerna hamnade hos kriminella ligor). Kanske kände ledningen på sig att den nya plaståtervinnings-rapporten inte var tillräckligt bra, men istället för att skicka tillbaka texten till konsulterna så avsäger man sig ansvaret i rapportens förord. Så här skriver man: ”Naturvårdsverket har emellertid inte tagit ställning till innehållet i rapporten. Författarna från IVL svarar för innehåll och slutsatser.”  Jag tycker det är oacceptabelt att statliga myndigheter ger ut viktiga rapporter som de inte själva kan ta ansvar för. Samverka gärna med konsulter, men våga stå för och ta ansvar för slutsatserna!

Ska vi få bort farliga kemikalier måste alla aktörer dra år samma håll. Naturvårdsverket behöver upp på banan. EU behöver skärpa reglerna för redovisning av produkters innehåll och höja kraven på importerade produkter. Svenska företag behöver ligga långt framme i utveckling av material och design. Allt detta kräver såklart en bas av forskning och utbildning där svenska universitet samverkar både inom akademin och med det omgivande samhället.

/Mattias

Disclaimer: Åsikterna som framförs är mina egna och representerar inte Karolinska Institutet eller Institutet för Miljömedicin.

 

 

Annonser

Är ett glas saft lika farligt som en cigg efter en operation?

Ja, mat och miljö påverkar risken att drabbas av cancer. Nej, det innebär inte att man kan behandla cancer genom att äta nyttig mat.

Svenska Dagbladets hälsoskribent Henrik Ennart har i en serie artiklar skrivit om mat och cancer. I artiklarna finns många viktiga fakta om hur vi kan minska risken för cancer genom att äta mindre kött och mer grönsaker etc. Det finns också ett viktigt resonemang om att utnyttja krisen som en individ hamnar i efter ett cancerbesked till att hitta en hälsosam livsstil. Men sen händer något i texten. Gränsen mellan fakta och ren spekulation överskrids och det som nyss var goda råd för vardagen blir till möjliga behandlingsformer. Man nämner fakta och källor med hög trovärdighet (forskare…Världscancerfonden…bevis) och därefter lägger man in egna påståenden (behandla cancer…koppling mellan blodsocker i allmänhet och cancer) utan att tydliggöra skillnaden. Retoriken påminner om när någon smiter in på tunnelbanan efter någon som öppnat grinden.

Exempel 1. Under rubriken ”Som att ge ex-rökare cigg efter en lungoperation” intervjuas en patient som upprörs över att ha fått en smörgås och ett glas saft efter en canceroperation. Extra allvarligt anses det vara att en skiva skinka låg på mackan. Det jämförs med att bjuda på en cigarrett. Läkarna beskrivs som oförstående och okunniga.

– När jag vaknade upp efter operationen erbjöds jag den vanliga sjukhusmaten: saft och limpsmörgås med processad skinka. Jag tycker det är ungefär som att ge en före detta rökare en cigg efter en lungoperation. (SvD, 21 okt, 2018)

Fakta: Det är väldigt bra att göra ett rökstopp i samband med en operation. När du röker får kroppens vävnader mindre syre. Det gör att operationssåret läker långsammare. Det ökar också risken för sårinfektion. Den som är rökfri en tid före och en tid efter operationen kan halvera risken för komplikationer. När det gäller saft och limpa saknas vetenskapliga studier. Efter operation och den fasta som patienten genomgår inför ingreppet behöver kroppen både vätska och energi. Ett glas saft och en smörgås är inte farligt på samma sätt som cigaretter. Det är faktiskt inte farligt alls!

Exempel 2. I SvD-artikeln förklaras att cancerceller vill ha massor med energi och frodas om det finns socker. Det påstås vara en upptäckt med mer än 90 år på nacken och som nu åter tilldrar sig stort forskarintresse. Man talar även om möjligheten att på sikt behandla cancer genom att påverka blodsockernivån i kroppen.

Fakta: Alla celler i kroppen behöver energi i form av socker (glukos). Därför ger man ibland glukos via dropp till patienter. Hos de flesta personer hålls blodsockerhalten relativt konstant i kroppen. Personer som har diabetes har däremot både högre nivåer av socker i blodet och en ökad risk att dö i sin cancersjukdom. Det betyder dock inte att det är blodsockret i sig som är orsaken till att människor drabbas av cancer.

”Sedan dess har hon lärt sig att cancerceller vill ha massor med energi och frodas om det finns socker. Det är en upptäckt med mer än 90 år på nacken som för närvarande tilldrar sig stort forskarintresse runt om i världen eftersom det ger hopp om möjligheten att behandla cancer genom att påverka blodsockernivån i kroppen. Redan finns det enligt Världscancerfonden övertygande bevis för en koppling mellan högt blodsocker och cancer i livmodern.

– I den svenska cancervården har detta inte satt några spår alls. Det är helt sjukt, säger Malin Kvist.” (SvD, 21 okt, 2018)

Om fler följde Världscancerfondens råd skulle färre människor drabbas av cancer. Men råden är inte tänkta att ligga till grund för behandlingsformer på sjukhuset efter en canceroperation.

/Mattias

Disclaimer: Texten är min egen och representerar inte Karolinska Institutet

Kemofobi och kemofobifobi

För ett par år sedan var jag inbjuden som expert till en amerikansk myndighet som arbetar med beredskap för kemiska attacker och olyckor. I handbagaget låg tjocka dokument om stridsgaser och andra extremt giftiga ämnen som VX, fosgen och fluorvätesyra. När man reser till USA och ska gå igenom passkontrollen får man ju alltid svara på ett par frågor av typen – Vad jobbar du med?

”Why are you travelling to the USA?”

”I am participating in a scientific meeting”

”What is the meeting about?”

(Här började jag svettas lite. Hade på känn kemiska vapen inte var ett bra svar)

”It’s about chemical safety, sir”

Kanske var det hänvisningen till “säkerhet” som öppnade dörren.

tox symbols

Sämre gick det nyligen för en kollega som forskar på kemikalier och cellkärnans receptorer. Hon svarade kort och gott att hon arbetar med “kemikalier”. Det resulterade i timmes väntan i gränsmyndighetens förvar eftersom amerikanarna ville ha tid för en extra kontroll. Ordet kemikalier väcker tydligen misstänksamhet. Samtidigt var det kanske tur att hon inte nämnde “nuclear receptors” 🙂

Även i Sverige finns en utbredd misstänksamhet mot kemikalier. Vissa kallar det kemofobi. En del hävdar att själva ordet kemofobi skapats i ett försök att förringa faran med kemikalier och håna miljörörelsen. Det är inte helt osannolikt, men nog finns det ett korn av sanning när vi möter människor som vill köpa varor ”fria från kemikalier” och i tidningsrubriker om att ”farliga kemikalier” hittats i våra hem när det handlar om låga nivåer av relativt ofarliga ämnen på väg att fasas ut. Wikipedia har en läsvärd artikel om kemofobi, som ger en bra förståelse om vad ordet betyder och hur det har använts. Samtidigt finns betydande fördelar med viss kemofobi. Att människor känner oro även för små risker betyder inte att vi som samhälle bör tillåta dessa risker. På befolkningsnivå kan de ha en betydande effekt. Utfasningen av kemikalier som har oönskade egenskaper är i grunden ett tecken på att utvecklingen går framåt. Man kan till och med hävda att många av våra viktigaste regelverk aldrig hade kommit till stånd om det inte varit för den oro som K-ordet skapar.

På senare tid har jag observerat något som kan kallas kemofobifobi. Senast såg jag det i ett inlägg från Agnes Wold, välkänd och debattglad professor från Göteborgs universitet. Hon är kritisk mot universitetens informationsavdelningar som hon menar är ”spridare av skräck” och ”krösamajor”, när de berättar om nya studier kring kemikalier och hälsa. Mammor ska besparas information och debatt kring kemikalier för att inte skrämmas upp i onödan. Av någon anledning är det alltid kvinnor som ska skyddas från dessa känslostormar och lurande skuldkänslor.

Både kemofobi och kemofobifobi har dock drag av att ny kunskap inte behövs. I det förra fallet räcker det att peka ut kemikalier i allmänhet och i det senare om att undvika att tala om exponering och risker. Sanningen är att det finns väldigt få enkla och generella svar när det gäller kemikalier. Därför behöver vi fortsatt satsa på utbildning och forskning inom kemi och toxikologi. Då lägger vi grund för nya kemiska innovationer och ett hållbart samhälle och ges möjlighet att föra samtal om både möjligheter och risker med kemikalier.

Kunskap om kemi behöver komma ut på många olika sätt. Här är några goda exempel från veckan som kommer:

16 oktober. Över 800 deltagare varav de flesta ungdomar besöker Aula Medica på Karolinska Institutet i Solna för att lyssna till och mingla med forskare, studenter och personer som jobbar med kemikalier, miljö och hållbar utveckling.

17-18 oktober. Kemikaliedagarna i Göteborg. Jag är där och ska bland annat debattera kemikaliefrågor med Dr Emma Frans. Hoppas vi ses där!

19-20 oktober. Kemins Dag. 110 000 barn och unga kommer genomföra samma Kemins Dags-experimentet på ungefär 1 000 skolor och 12 science centers. Kul och lärorikt!

/Mattias

Mer om bedömningen av PFAS

Ni som följer bloggen känner ju till att det förekommer en diskussion om att sänka nuvarande riktvärde för PFAS-ämnen. Idag rapporterar media om detta och jag har bland annat blivit intervjuad av radio Gotland P4. Nyheten har därefter nått nationell spridning, vilket gör att jag vill dela lite mer bakgrundsinformation ifall någon söker mer fakta.

Här är länkar till en del av det media rapporterar (uppdateras löpande):

Radio P4 Gotland

Längre intervju P4 Gotland

Radio P4 Blekinge

Nu till sakfrågan:

År 2008 gjorde EU:_s livsmedelsmyndighet en riskbedömning för ett par av de PFAS-ämnen som ofta hitas i dricksvatten, dvs. PFOS och PFOA. Expertgruppen (CONTAM) bedömde att det tolerabla dagliga intaget (TDI) för PFOS var 150 ng/kg kroppsvikt/dag och för PFOA 1500 ng/kg kroppsvikt/dag. Slutsatserna baseras på olika djurförsök och ligger till grund för Livsmedelsverket nuvarande bedömning av dricksvatten och åtgärdsgränsen 90 ng/liter.

I år (2018) har samma expertgrupp gjort en ny bedömning. Denna har hittills bara presenterats på en vetenskaplig konferens (se två bilder nedan). Själva rapporten är därför inte publicerad ännu och publiceringen har fördröjts eftrersom flera länder lämnat kritik mot slutsatserna. I sin nya bedömning utgår experterna från observationer i människor. I en studie från USA där man analyserat blodet på ca 46.000 personer ser man till exempel en höjning av kolesterolvärdena, vilket kan utgöra en ökad risk för hjärtkärlsjukdom. Man rapporterar också om andra studier som visar på lägre födesevikt hos barn, sämre immunicering i samband med vaccinering och påverkan på levern (höjda ALT-värden). Sammantaget landar expertgruppen på  nya TDI-värden som är betydligt lägre. För PFOS är det nya förslaget 2 ng/kg/dag och för PFOA ca 1 ng/kg/dag.

Den nya bedömningen är alltså inte publicerad och bör därför tas med en nypa salt. Jag har personligen invändningar mot hur de beräknat dos-effektsambanden, vilket ju är ett av mina forskningsområden. Men den nya bedömningen visar ändå att Livsmedelsverket omgående kan behöva se över åtgärdsvärdet för dricksvatten. Svenska forskare har goda möjligheter att hjälpa till i utredningen. Vi har lång erfarenhet av liknande miljöhälsofrågor och eftersom människor i Sverige exponerats finns stora möjlighet att ta reda på eventuella hälsoeffekter. Kanske kan svenska data bli avgörande även för den europeiska bedömningen i framtiden.

/Mattias

Disclaimer: Slutsatserna representerar inte Kaolinska Institutet eller Institutet för Miljömedicin (IMM).

IMG_5587

IMG_5588

Jordbruksverket begär att anslaget för 3R-centret ska minska

Alla som arbetar med nya metoder och alternativ till djurförsök vet att området är underfinansierat. Sverige satsar årligen 13 miljoner på denna forskning via vetenskapsrådet. Andra länder agerar annorlunda. I Holland har man nyligen tagit fram en strategi med målet att bli ledande inom nya metoder, men inte av djuretiska skäl utan för att man ser det som en viktig sektor inom Life Science.

När det gäller forskningen i Sverige däremot har forskningsanslagen varit oförändrade i mer än tio år. De forskningsprojekt som klarar den hårda granskningen får betydligt mindre än vanliga forskningsprojekt samtidigt som det är tre gånger så svårt att få anslag (dvs. andelen ansökningar som beviljas är bara 8% jämfört med 24% för Vetenskapsrådets övriga utlysningar). Projektförslag med alternativa metoder får också minder pengar. De finansieras med ca 800.000 kr/år medan övriga traditionella projekt får ca 1,2 miljoner/år. Skulle forskningen kring alternativ få en likvärdig behandling med avseende på beviljandegrad och storlek så borde anslaget höjas till närmare 59 miljoner. (Här kan du läsa statistiken från Vetenskapsrådet)

jbv

Förra året gjordes dock en rejäl nysatsning. På Jordbruksverket i Jönköping startade ett nationellt 3R-center, med syfte att stärka utvecklingen genom samverkan och sprida kunskap om alternativa metoder. För detta ändamål fick man ett anslag på 15 miljoner per år. Men det har varit svårt att få ordning på verksamheten. Efter ett och ett halvt år (och till en kostnad av 22 miljoner) har man visserligen anställt en grupp tjänstemän och fått ihop en styrgrupp. Man har också en logga och en vision ”djurens välfärd i fokus och färre djur i försök”. På Jordbruksverket hemsida har man några egna sidor, symptomatiskt nog under fliken ”DJUR”. Problemet är att man inte hinner göra av med slantarna i samma takt som de kommer in. Istället har man låtit den övriga löpande verksamheten få ett tillskott från pengarna till 3R-centret, vilket Ekot rapporterade om i våras. Kring samarbetsprojekt och utveckling har det hänt väldigt lite.

På detta borde tjänstemännen på departementet reagera. Det är inte ok att statens resurser i en så viktig fråga inte kommer till nytta. Ville regeringen på allvar att utvecklingen kring alternativa metoder skulle ta fart kan man ge tydliga direktiv om att medel ska gå till samarbetsprojekt och inte gömmas i lådorna på Jordbruksverket. Men sorgligt nog verkar man istället ha valt en helt annan strategi i budgetunderlaget. Plötsligt ber Jordbruksverket regeringen att kraftigt sänka (!) anslaget till 3R. Inför budgetarbetet hävdar man att uppstarten visserligen behövt ett anslag på 15 miljoner men att man framöver klarar sig med 10 miljoner.

Det är naturligtvis bra att skattemedel inte slösas bort, men vore det inte bättre om de kom de alternativa metoderna till glädje genom att lägga ut uppdrag till forskare och organisationer som har konstruktiva idéer. 3R-centret har en styrgrupp med flera experter på 3R. Där sitter även representanter för Djurens Rätt. Jag vill fråga: Står ni verkligen bakom en kraftig nerskärning eller är styrgruppen mest en diskussionsklubb för att ge sken av samverkan, men utan reellt inflytande ? Eller har beslutet tagits utan att informera ”styrgruppen”?

Här kan du själv läsa vad Jordbruksverket skriver. Under rubriken Nationellt kompetenscentrum för 3R-frågor hittade jag följande text på sidan 25:

” Centret ska vara ett kunskapscentrum för att sprida information om Reduce, Refine och Replace inom forskning som omfattar djurförsök. För detta arbete har Jordbruksverket beviljats ett anslag på 15 000 tkr årligen under åren 2017-2020… 3R-centrets bemanning och drift innebär en kostnad på ca 10 000 tkr per år. Denna bemanning kan förväntas vara rimlig under ett fortvarighetstillstånd och omfattar kostnader för personal, lokaler och arvodering av experter… Utöver detta bör utrymme finnas för att finansiera projekt som främjar forskningen samt utrymme för arvodering för experttjänster. Mot bakgrund av detta kommer behoven för att kunna upprätthålla ett 3R-center som fungerar som kunskapscentrum fortsatt vara lägre 2021 och framåt än de resurser vi har under perioden 2017 – 2020. Det innebär en årlig kostnad på 10 000 tkr från räkenskapsåret 2021.”

/Mattias

Discailmer: Synpunkterna i bloggen är mina egna och representerar inte Karolinska Institutet eller Swetox.

Att steka bort miljögifter, går det?

Mötte nyligen en person som menade att det mesta av miljögifterna försvinner när man lagar maten. Genom upphettning skulle kemikalierna brytas ner eller hamna i spadet i stekpannan. Strömming innehåller ju fortfarande ganska höga halter av miljögifter som dioxin och PCB. Vad smart om man kan steka bort gifterna! Men stämmer det?!

De haltdata som publiceras på mat gäller nästan alltid olagad mat och det har ibland riktats kritik mot forskare och myndigheter att halterna av kemikalier i maten är överdrivna. Därför gjorde Livsmedelsverket nyligen en studie där man jämförde halten dioxin och PCB i strömming före och efter tillagning. Man stekte helt enkel lite strömming och analyserade om halten av miljögifter förändrades. Den första observationen var att vikten minskade med ungefär 25 procent. Men tyvärr satt miljögifterna kvar i den stekta fisken. För att brytas ner krävs betydligt högre temperaturer. Vi talar uppåt 800 grader och finkännare skulle nog tycka att det blev lite väl knaprigt resultat. Tittar man på halten av dioxin före och efter vanlig stekning är den faktiskt exakt lika hög (per gram räknat) före och efter tillagning. Det verkar bara finnas ett riktigt bra sätt att minska halterna av miljögifter i fisk och det är att stoppa utsläppen i miljön långsiktigt.

fisk

/Mattias

PFAS kan vara farligare än vad myndigheterna tidigare sagt

I sommar handlar mycket om vatten. Längtan efter vatten i värmen, vattenbrist som hotar jordbruket, vatten som släcker skogsbränder. Vatten är utan jämförelse den tillgång som är allra mest värdefull i vårt moderna samhälle likväl som i forna tider. Under 2013 upptäckte man kraftigt förhöjda halter av miljöföroreningen PFAS i dricksvattnet utanför Ronneby. Snart visade det sig att många vattentäkter runt om i Sverige hade spår av PFAS, men halterna har i de flesta fall ansetts acceptabelt låga. Men nu visar nya internationella bedömningar att faran med PFAS sannolikt underskattats och att många svenska vattentäkter kan behöva åtgärdas.

waterglas

PFAS misstänks kunna orsaka hormonstörningar vilket i sin tur skulle kunna påverka fosterutvecklingen. Andra effekter som rapporteras är påverkan på nivåerna av viktiga blodfetter. Nu ryktas det att EU snart kommer med en ny riskbedömning där myndighetens experter bedömer att risken är betydligt högre än vad man tidigare sagt. Det kan få stora konsekvenser för hur halterna i svenskt dricksvatten bedöms.

Flera nya studier från djur och människor visar att PFAS kan vara farligare än man tidigare trott, men resultaten är inte särskilt tydliga och forskarna är oeniga. Enligt mina europeiska källor anses den nya hårdare bedömningen från EU så kontroversiell att flera medlemsländer motsätter sig resultatet och vill göra egna bedömningar. Hur svenska Livsmedelsverket kommer agera är oklart och EUs rapport, som skulle ha publicerats under våren, är fortfarande inte offentlig. Samtidigt har amerikanska myndigheter under sommaren publicerat en liknande bedömning, som även den pekar på en större fara med PFAS.

Den amerikanska myndigheten (ATSDR 2018) bedömer nu att människor kan exponeras för halter upp till 2 ng/kg kroppsvikt dagligen utan nämnvärd risk (MRL, minimal risk level). Det ska jämföras med den tidigare bedömningen från EU (EFSA 2008) som anger ett värde på 150 ng/kg/dag och utgör grunden för den svenska bedömningen av dricksvatten. Det nya amerikanska värdet ligger alltså 75 gånger lägre. Tilläggas bör att den amerikanska rapporten är preliminär (men med sina över 852 sidor ett ovanligt gediget utkast) och enligt rykten ligger EU:s kommande bedömning vid ungefär samma nivå.

Idag accepterar vi i Sverige PFAS-halter upp till 90 ng/liter vatten (Livsmedelsverktets hemsida). Om halten ligger under 90 ng/liter säger Livsmedelsverket att ”Ingen särskild åtgärd behövs. Du kan fortsätta att dricka vattnet”. Överskrids denna ”åtgärdsgräns” behöver man enligt Livsmedelsverket sänka halten på något sätt. Det kan till exempel handla om att installera kolfilter eller stänga av vattentäkten. Livsmedelsverket tog med sin åtgärdsgräns höjd för att riskbedömningen var osäker och satte värdet lägre än man normalt skulle ha gjort. Det var mycket klokt gjort, men kanske inte tillräckligt. Om EU:s nya bedömning hamnar på liknande värden som i USA kommer sannolikt den svenska åtgärdsgränsen behöva sänkas till 5-10 ng/liter. Medelvärdet av PFAS i svenskt dricksvatten låg år 2014 på 23 ng/liter enligt Svenskt Vatten. Det kan innebära att en mycket stor andel vattentäkter berörs om de nya bedömningarna står sig.

Sverige har en nyckelroll när det gäller bedömningen av PFAS. Svensk miljöforskning ligger långt framme och inget annat land i EU har uppmätt så höga halter i befolkningen som vi sett i Ronneby. Det ger en unik möjlighet att studera eventuella effekter i olika åldrar. Nu pågår sammanställningen av resultaten kring olika hälsoeffekter i Ronneby. Man kan säga att Ronnebyborna har facit i blodet. Stämmer de nya internationella bedömningarna borde vi kunna detektera vissa effekter i Ronneby. Om vi däremot inte hittar några effekter tyder det på att de nya bedömningarna överskattar riskerna. Ibland är forskning onödigt spännande.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna i bloggen är mina egna och representerar inte Karolinska Institutet.

Statlig utredning byggd på 2000 kilo argentinska tamponger

Det finns något oemotståndligt i kombinationen kvinnlig intimhygien och gift. Rubrikerna ”gifter i tamponger kan vara cancerframkallande”, ”mensskydd kan innehålla farliga kemikalier”, dök upp i väletablerade media under 2016. Politikerna reagerade snabbt och bland annat Centerpartiet krävde en granskning. Några månader senare gav så regeringen Kemikalieinspektionen i uppdrag att genomföra en särskild utredning om detta potentiella hälsoproblem.

tamp

Upprinnelsen till utredningen, vilket också redovisas i rapporten, är uppgifter i media från hösten 2015 då en argentinsk forskare, Damián Marino vid Universidad Nacional de La Plata, presenterade att man hittat bekämpningsmedlet glyfosat i tamponger. Uppgifterna publicerades aldrig i någon vanlig vetenskapliga tidskrift, men spreds ändå snabbt som en nyhet i media och nådde så småningom även Sverige.

Men var det verkligen något i de argentinska uppgifterna som pekade på ett möjligt hälsoproblem? De halter av glyfosat som rapporterades var 13-17 mikrogram per kilo. Ett sätt att bedöma denna koncentration är att relatera det till det hälsobaserade riktvärdet (ADI-värdet) för glyfosat, som EUs livsmedelsmyndighet satt till 500 mikrogram per kilo kroppsvikt och dag. Det innebär att en kvinna som väger 60 kilo skulle kunna få i sig upp till 30.000 mikrogram utan nämnvärd hälsorisk, eller motsvarande innehållet i ca 2000 kilo argentinska tamponger, varje dag.

Ibland önskar man att regeringskansliets tjänstemän vågade säga ifrån lite tydligare när politikerna ger förslag på hur våra gemensamma resurser ska användas. Innan de skickar en order till myndigheten, borde de inte först titta på källan till medias rapportering och göra en rimlighetsbedömning? Det finns sannerligen frågor som behöver utredas, inte minst när det gäller det kemiska innehållet i olika produkter, men låt inte rubriksättarna på kvällstidningarna sätta agendan!

Resultatet då, vad visar den svenska rapporten? Jo, i de undersökta produkterna hittade man inget glyfosat och myndighetens experter konstaterar sakligt att ”man kan fortsätta använda dessa intimhygienprodukter utan att oroa sig för sin hälsa”. Det är på det hela taget en mycket välgjord rapport och en eloge för att man även redovisar kopplingen till media och glyfosat-larmet. När SVT i mars 2016 frågade varför Kemikalieinspektionen inte kontrollerat tamponger svarade myndigheten att man ”inte fått några indikationer från forskarvärlden att det skulle vara ett problem med farliga ämnen. Därför har vi prioriterat andra varugrupper”. Kanske borde man ha stannat vid den första bedömningen.

/Mattias

Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Institutet för miljömedicin eller Karolinska Institutet

RISE + Swetox = sant

Det har varit lite hemligt under våren. Massor av arbete har skett utan att vi har berättat särskilt mycket utåt. Men nu är det klart! Det statliga forskningsinstitutet RISE tar över infrastrukturen vid Swetox för att skapa en nationell infrastruktur inom toxikologi som erbjuder uppdrags- och testbäddsverksamhet, forskning och utbildning.

Varför behövs en ny organisation? Syftet är att stärka näringslivets konkurrenskraft och förnyelse och verka för en hållbar tillväxt. Nya läkemedel och kemikalier behöver utvecklas i samverkan med toxikologer, som kan följa med genom hela utvecklingskedjan ända fram till de sista avgörande testerna. På Swetox har vi skapat en unik testmiljö med mycket hög kvalitet. Samtidigt har det varit svårt att utveckla verksamheten inom akademin, där fokus ligger på forskning och utbildning. RISE är en statlig aktör som fått en allt tydligare roll som motor i svensk innovation och som kan skapa en långsiktigt hållbar miljö för uppdragsforskning.

Vilka står bakom den nya organisationen? De elva universitet som stått bakom Swetox hjälper till i övergången genom att satsa sammanlagt 15 miljoner, varav Karolinska Institutet betalar hälften. Även Länsstyrelsen Stockholm skjuter till 5 miljoner när verksamheten tas över av RISE vid årsskiftet 2018/2019. Att alla universitet bidrar är viktigt då det öppnar för möjligheter för aktörer som Vinnova att bidra till nationella projekt som kopplas till den nya verksamheten. Samtidigt visar Länsstyrelsens engagemang hur viktigt det är att behålla kompetens i Södertälje.

Vad händer med den akademiska forskningen? Mycket av forskningen liksom den nationella plattformen för nanosäkerhet (Swenanosafe) flyttas till Institutet för Miljömedicin vid Karolinska Institutet i Solna. Det innebär bland annat att jag byter arbetsplats och tar med mig projekt som idag drivs från Södertälje.

Jag har varit med från starten av Swetox och har fortfarande kvar brevet med inbjudan till mötet på Länsstyrelsen i oktober 2012 (se bild). Den då nytillträdde landshövdingen Chris Heister höll i taktpinnen. Jag fick som ordförande i Svensk Förening för Toxikologi möjlighet att samtala och arbeta med regeringens samordnare Lars Leijonborg, Formas GD Rolf Annerberg, och KI:s rektor Harriet Wallberg. Göran Sandberg, från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt Anders Ekblom från AstraZeneca var också centrala för att sy ihop starten på det som kom att bli Swetox. Visionen var att knyta ihop kompetens och infrastruktur från AstraZeneca med svensk toxikologisk forskning i ett skede då mycket kompetens på universitet och industri höll på att erodera. Jag fick under mötet frågan om varför detta var viktigt och målade upp en bild med en kreativ miljö där nya EU-projekt växer fram, där nya läkemedel från akademisk forskning får hjälp att utvecklas samtidigt som man bedriver stark forskning för en giftfri miljö och nya djurfria testmetoder.

inbjudan 2012

Bild: Brev med inbjudan till Länsstyrelsen, Tessinska Palatset, 22 oktober 2012.

Det är svårt att summera vad Swetox bidragit till men jag kan konstatera att många av de mål vi satte upp faktiskt blivit verklighet:

  • Swetox har undervisat mängder av studenter i toxikologi och byggt nätverk över hela Sverige och även internationellt. Mängder av forskningsartiklar har publicerats.
  • Swetox har sökt och erhållit presigefylda EU-projekt om bland annat hormonstörande ämnen.
  • Swetox har srtatat Sveriges enda akademiska GLP-labb för toxikologi och hjälpt olika forskargrupper i arbetet med att säkerhetsbedöma nya läkemedel hela vägen till klinisk prövning.
  • Swetox har etaberat sig som nationellt ledande i arbetet med alternativa metoder för att ersätta djurförsök och samtidigt vunnit EU:s pris för djurvälfärd när det gäller försöksdjurshantering.
  • Även arbetsmiljön har vunnit pris. I medarbetarundersökningen hamnade vi högst upp på hela KI. Forskningskvalitet, god arbetsmiljö och djurvälfärd är olika sidor av samma mynt.

Det enda vi inte lyckats med är nog att få stabilt statligt stöd för en fortsatt verksamhet. Därför är det glädjande att RISE nu får möjlighet att fortsätta utveckla kompetens och infrastruktur.

Finns det inga risker med den nya organisationen? Jo, nu börjar ett mycket hårt arbete. Dels måste en helt ny organisation komma på plats och andelen uppdrag öka. Det blir mer industrinära, men samtidigt svårare att bedriva grundforskning. Att hålla ihop verksamheten med utbildning och forskning blir också en utmaning då forskarna flyttas till en gammaldags universitetsmiljö där visionen sällan når längre än till nästa ansökningsperiod och alla tävlar mot alla. Strategiska frågor som kräver samverkan, till exempel alternativ till djurförsök, blir svårare att driva då framgångarna vid Swetox byggt på ett arbete där personer med helt olika kompetens jobbat engagerat tillsammans. Åren i Södertälje har lärt mig att man kan nå längre genom att samverka både internt och externt. Den erfarenheten tänker jag ta med till Karolinska Institutet i Solna.

/Mattias

Disclaimer: Åsikterna som framförs är som vanligt mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet.

Hur många kemkalier finns det?

En enkel fråga från ett barn fick mig nyligen att skruva besvärat på mig, ”Hur många kemikalier finns det?” …Eh…jo…det beror lite på vad du menar och hur man räknar.

Totalt känner vi människor till 142 miljoner olika kemikalier. Dessa har egna identifikationsnummer (s.k. CAS-nummer). Nya kemikalier upptäcks hela tiden, men ganska få av alla dessa ämnen tillverkas och går att köpa. Om man bara räknar de som vi faktiskt använder när vi gör nya saker så…

tox symbols

Ja, hur många kemikalier används aktivt i vårt samhälle? Grundprincipen för EU:s kemikalielagstiftning REACH är att den som tillverkar eller importerar kemiska ämnen i mängder om minst ett ton per år ska registrera dessa hos Europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA. Ju större mängd av ämnet som man tillverkar eller importerar, desto mer information ska ingå i registreringen. Ämnen som inte är registrerade får inte släppas ut på EU-marknaden. År 1981 fanns drygt 100.000 ämnen listade inom EU och när REACH startade antog man att 30.000 av dessa skulle behöva registreras eftersom de användes i ganska stora volymer. Nu visar det sig att antalet blev mycket mindre. Förra veckan (31 maj 2018) var slutdatum för registrering och idag finns endast 20.428 ämnen i databasen.

En fråga är vad som hänt med övriga ämnen? Har de slutat att tillverkas eller är mängden mindre än man först trodde. Utan att veta hur många ämnen som saknas är det dock svårt att veta hur väl REACH fungerar. För att göra en uppskattning tittade jag därför på hur många ämnen som andra länder registrerat i sina system.

USA – 84.000 kemikalier listas i  Toxic Substances Control Act (TSCA), som sköts av den federala miljömyndigheten (EPA).

Asien – 42.625 kemikalier listas av den koreanska kemikaliemyndigheten, medan motsvarande lista i Kina anger 45.612 olika ämnen. Även Filipinerna ligger i denna storleksordning.

Europa – En uppgift som ofta har nämnts (även jag har använt denna siffra många gånger) är 145.297 för-registrerade ämnen, men idag finns alltså bara 20.248 ämnen i EU:s databas.

Ofta är det de enklaste frågorna som avslöjar hur lite vi vet :-/

/Mattias