Giftkalendern #4

En kall morgon i december och det råder ovanligt stor aktivitet på institutionen. Tre professorer står oroligt lutade över en maskin och försöker hitta felet. Varför fungerar den inte? Det är uppenbart att forskningsprojekten står stilla i väntan på att maskinen ska starta igen. Tillslut ger de upp och bestämmer samfällt att gå till korridoren intill för att använda en annan kaffeautomat.

Trots statens satsningar på infrastruktur är det min erfarenhet att kaffemaskinen är mest omhuldad bland oss forskare. Det är inte så konstigt eftersom de bästa idéerna ofta föds i samtal med andra forskare. Samtal som leder till samverkan.

balthazar

Just ordet ”samverkan” nämns 207 gånger i den senaste forskningspropositionen, första gången redan i titeln: ”Kunskap i samverkan”. Problemet är bara att universitetens styrning fungerar på ett helt annat sätt. Tjänster tillsätts och medel delas ut i relation till antal publicerade artiklar och citeringar. Dessa mått speglar i bästa fall den inomvetenskapliga nyttan, men är kontraproduktiva när det gäller att få ut kunskapen i samhället. I forskarrollen ingår visserligen att hålla föredrag på konferenser, skiva populärvetenskapliga artiklar (eller bloggar), leda uppdragsutbildningar och delta i olika nätverk. Men hittills har meriter från samverkan enbart haft en marginell betydelse när nya tjänster ska tillsättas. Faktum är att stora universitet som mitt eget (Karolinska Institutet), saknar en strategi och modell för att utvärdera samverkan. Jag har sneglat lite på hur funderingarna ser ut i andra länder. Vid Brunel University, strax utanför London, har man till exempel en modell för att utvärdera olika kategorier av kunskap. Det handlar om ny kunskap och påverkan på framtida forskning, men även om påverkan på lagar, riktlinjer, förändringar i beteende och arbetssätt, samt påverkan på den allmänna opinionen. Skulle jag önska mig en julklapp från rektor skulle det vara att få delta i utformningen av ett nytt samverkansinriktat budget- och tjänstetilldelningssystem.

/Mattias

Annonser

Giftkalendern #3

Idag är det helg. Inga studentuppsatser att rätta, inga  nya riskberäkningar. Påminner mig själv att kolla brandvarnaren. Det behövs, för jag är en riktig julmysfanatiker, med ljus och lyktor i varje vrå. Mörkret utanför köksfönstret har fått hönsen att sluta värpa, men idag tänder jag första adventsljuset och slappnar av. En av biverkningarna av forskarlivet är annars oförmågan att släppa tankarna på jobbet. Eftersom allt är kemikalier finns toxikologin överallt. Levande ljus är också härlig toxikologi …

…alla irriterande små partiklar som formligen sprutar ut i luften. Och så kolmonoxiden som bildas när syret börjar ta slut. För att inte tala om den dödligt giftiga cyaniden som bildas om elden sprider sig till madrassen. Faktum är att eld inomhus egentligen är en riktigt dålig idé. Enligt WHO dör mer än fyra miljoner människor årligen på grund av att de lagar mat på öppen eld inomhus. Farligt, farligt, men härligt, härligt.

Glad advent!

adventsljus

/Mattias

 

Giftkalendern #2

Idag är det lördag och jag hjälper till på kyrkans julmarknad. Hembakade kanelbullar och lussekatter…kom och köp!

Ös bara i saffran och kanel så smakar det mesta juvligt juligt. Som självutnämnd julstämningsmodifierare vill jag bara påpeka att saffran inte är att leka med. Får någon i sig med än ett halvt paket bör man ringa Giftinformationscentralen. Höga doser kan nämligen ge kräkningar och blödningar. När det gäller kanel, kommer giftigheten framförallt från ämnet kumarin, som kan skada levern. Därför har Livsmedelsverket satt gränsvärden och rekommenderar att ingen äter mer än 1,5 tsk per dag (0,33 tsk för en normal 4-åring). Danmark har gått ett steg längre och helt sonika förbjudit kryddiga ”kanelsnegler”, som de kallas.

/Mattias

Giftkalendern – en toxikologs dagbok

LUCKA 1 – Odenberg ser film om försöksdjur

I dagens lucka gömmer sig Mikael Odenberg, som besöker Swetox Södertälje. För några år sedan var han Sveriges försvarsminister, men nu är han ordförande för Karolinska Institutet, utsedd av regeringen för att rensa upp efter skandaler och forskningsfusk. Därför känns det viktigt att få berätta om hur djurvälfärd och forskningskvalitet hänger samman.

odenberg

När jag studerade biologi vid Universitetet fck vi lära oss att alltid lyfta möss i svansen eftersom de ofta bits. Det är fortfarande en ”sanning” för många forskare. Men tänk om det är tvärt om, att mössen bits för att de blir rädda av att bäras runt i svansen? Jag ska visa Mikael Odenberg en film med försöksdjur som hanterats med respekt och omsorg. Han kommer att få se hur lugna djur samarbetar och är nyfikna när de känner tillit. Egentligen är det sorgligt att detta arbetssätt nu prisas inom EU för att vara revolutionerande. Men jag är stolt över att arbeta som toxikolog idag.

/Mattias

 

Försöksdjuren är våra hjältar!

Idag tilldelas medarbetare vid Swetox i Södertälje Europas finaste pris när det gäller förbättringar för försöksdjur. Priset delas ut vartannat år av European Partnership for Alternative Approaches to Animal Testing (EPAA), som är ett samarbete mellan EU-kommissionen och de största företagen inom läkemedels- och kemikalieindustrin. Prissumman är ca 60.000 kronor och prisutdelningen sker i Bryssel.

Sedan starten för tre år sedan har vi på Swetox arbetat systematiskt med nya försöksdjursfria metoder och nya arbetssätt för de djurförsök man genomför när alternativ saknas. Anledningen är att vi vet att forskningsresultaten blir så mycket bättre om man har rätt metoder och djuren mår bra. Vi har en platt organisation där alla från tekniker till forskare jobbar tillsammans mot samma mål. De stora institutionerna sitter ofta fast med gamla hierarkiska system som är dåliga på nytänkande, vilket leder till att både forskningskvalitet och djur blir lidande.

I utvecklingen av nya läkemedel och annan biomedicinsk forskning krävs försöksdjur. I dessa sammanhang är det ofta viktigt att kunna ta blodprov, vilket kan innebära en stor stress för djuren. Hittills har forskare vid svenska universitet använt metoder som på olika sätt går ut på att spänna fast djuret medan provet tas. Vanliga metoder är att tvinga in djuret i ett plaströr där den inte kan röra sig eller spänna fast djuret med hjälp av remmar. Nu har Swetox i Södertälje utvecklat ett nytt arbetssätt som leder till att blodprover kan tas utan att djuret behöver spännas fast.

“The procedure fully embraces the concept of Refinement indeed, the impact on animal behaviour is impressive.”, skriver EU-kommissionens represent i prisjuryn.

mus swetox

Bild 1: En trygg och lugn mus som hanteras vid det prisbelönta labbet i Södertälje.

tail_mouse

Bild 2: En traditionell metod för att fixera möss under provtagning.

Den prisbelönta metoden är så enkel att den borde kunna bli standard vid svenska universitet. Den utgår från att djuren får tid att lära känna laboratoriet och personalen. Man måste också förstå vad som skapar obehag. Ett mjukt underlag är bättre än kall rostfri plåt och personalen lyfter aldrig i svansen eller med pincett utan håller musen i handen. Samtidigt behöver djuren vänja sig vid att lyftas och bli klappade. Att hantera musen med omsorg gör verkligen stor skillnad. De är sociala varelser som gillar kontakt med människor. Precis som vid all djurträning används också enkla belöningssystem och snart kan musen sitta still och blir inte rädd när någon rör vid svansen.

Att träna försöksdjur på detta sätt kan låta tidskrävande, men sanningen är att det faktiskt sparar tid. Man slipper nämligen de problem som uppstår vid fasthållningen. Det är inte ovanligt att möss dör när de hålls fast och kämpar för att komma loss. Forskningsresultaten blir också bättre eftersom stress skapar fysiologiska reaktioner i kroppen.

Vi kan inte förklara för djuren vad som ska hända och varför vi forskar. Vår enda kommunikation med dem sker genom vårt beteende och våra handlingar. Försöksdjuren är hjältar som räddar oss från farliga sjukdomar och de förtjänar både omsorg och respekt.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet.)

Flamskyddad 90-talist-hjärna?

Känner du någon som är född i slutet av 1990-talet? Då var halten av bromerade flamskyddsmedel som allra högst i svenska livmödrar och nu visar en studie att det kan ha satt sina spår i det uppväxande släktets intelligens. Nu fyller dessa barn 20 år och det är deras flamskyddade hjärnor som ska utveckla svensk välfärd och stå för innovationer de kommande årtiondena.

hjarna

En ensam studie gör som bekant ingen sanning, men förra veckan publicerades en ny s.k. meta-studie där forskare från bland annat Harvard analyserat tio studier för att avgöra om bromerade flamskyddsmedel kan ge mätbara effekter på intelligens. Studierna som man sammanställt kommer från flera olika länder och har mätt halten av flammskyddsmedel i navelsträngsblod och bröstmjölk och därefter följt barn i upp till åtta år med olika typer av test som mäter hjärnans funktioner. Slutsatsen blev att dessa studier sammantaget visar att hjärnans kognitiva utveckling kan störas av dessa bromerade flamskyddsmedel.

Hur mycket lägre IQ får då ett barn som exponerats under sin utveckling? Fyra studier gick att sammanföra i en mer detaljerad statistisk analys. Resultatet visar att en tiodubbling av exponeringen ger än sänkning med ca 3.7 IQ-enheter. En tio-gånger högre exponering kan låta mycket, men år 2000 var halten faktiskt 10 gånger högre i bröstmjölk än var den var år 1980. Idag är halten åter lägre, även om det kommer dröja ytterligare något årtionde innan vi ser slutet på exponeringen av dessa mycket långlivade kemikalier.

Att dagens ungdom ibland verkar lite extra tröga i skallen är alltså inte helt utan grund. Till 90-talisternas försvar ska nämnas att deras föräldrar under sin uppväxt exponerades för ett annat mycket potent miljögift, bly. Under 60-70-talet var halterna av bly i blodet tio gånger högre än idag och precis som för de bromerade flamskyddsmedlen vet vi idag att även bly sätter sina spår i hjärnan. Vilken generation som är dummast låter jag därför vara osagt. Frågan vi bör ställa oss är istället hur vårt samhälle kan bli mer kemikaliesmart.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Djurförsök som graviditetstest

Det finns en tråd som binder samman kampen för kvinnors hälsa med utvecklingen av alternativ till djurförsök och svensk tillväxtindustri.

Hur påvisade man graviditet innan det fanns stickor att köpa på varje apotek? Jo, genom att injecera extrakt från kvinnors urin på försöksdjur som kaniner, möss och grodor kunde man efter några dagar se hur djurens inre organ påverkats av hormonerna i urinen. Testet var ganska okänsligt och fungerade bara en bra bit in i graviditeten. Det var naturligtvis dyrt, tidskrävande och visade ganska ofta fel. Trots detta pågick testandet i relativt stor omfattning fram till 1960-talet. Så sker plötsligt ett genombrott. Den 24 mars 1961 rapporterar svenska media om de svenska forskarna Lars Gemzells och Leif Wides revolutionerande immunologiska metod. Deras försöksdjurfria metod var grunden för dagens graviditetstest. Den var snabb, träffsäker och billig. Det som förut var något som bara testades i särskilda fall gav nu alla kvinnor möjlighet att tidigt i graviditeten få ett tydligt svar. Idag görs flera hundra tusen test i Sverige årligen och Gemzells och Wides test blev en del av en framgångssaga inom svensk industri.

gravtest1961

Klipp från Svenska Dagbladet 24 mars 1961

Att påstå att de immunologiska testen var ”alternativa metoder” är närmast löjeväckande. Även om djurbaserade metoder klarade att detektera en graviditet, så kunde den moderna metodiken ge ett svar med högre träffsäkerhet, till en lägre kostnad, vilket möjliggjorde en helt ny typ av frigörelse och lade grund för en kunskapsbaserad marknad. 

Hur ser det ut idag? Varför sitter vi kvar med råttor och kaniner i testanläggningar när vi brottas med tiotusentals ämnen vars toxicitet är närmast okänd. Vi har grym datorkapacitet och kraftfulla molekylärbiologiska verktyg som på allt fler områden bryter igenom. Att våra myndigheter fortfarande kräver djurtest med liknande upplägg som på 50-60-talen är ett problem ur etisk synvinkel, men framförallt klarar de gamla metoderna inte att svara upp mot dagens behov av säkerhetsbedömningar. Nu börjar dock något att hända. Holland har beslutat att man ska upphöra med djurtest. Företag, som arbetar med försöksdjursfria metoder börsintroduseras. De moderna metoderna har bättre förutsättningar att svara på våra mest brännande forskningsfrågor om blandexponering, hormonstörande effekter och individuell känslighet. De kan hantera många fler olika ämnen och går att designa och kombinera så att de är mer relevanta för människors hälsa.

Vid Swetox har vi sedan starten satsat på ett målstyrt och multifunktionellt arbete för att ta fram nya metoder och arbetssätt. En av de viktigaste åtgärdena har varit att förändra hur vi och våra studenter tänker och talar om djurtester. Vi lämnar begrepp som ”alternativa metoder” och ”replacement”. Den 17 oktober samlar Swetox innovativa företag, forskare och beslutsfattare på Hasselbacken för en konferens om möjligheterna med försöksdjursfria metoder. Min förhoppning är att deltagarna får med sig ett synsätt som handlar om placement snarare än replacement, om moderna metoder snarare än alternativa metoder.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Vatten är också ett gift!

Av alla dödsfall som orsakas av giftiga kemikalier är nog vattenförgiftning det mest onödiga. Det handlar inte om drunkning, utan om att dricka för mycket vatten. Det senaste dödsfallet som jag känner till i Sverige inträffade 2012, då en flicka omkom efter att ha spelat vatten-poker på ett ungdomsläger. Ett annat fall som fått mycket uppmärksamhet inträffade 2007 i Kalifornien, då en lokal radiostation arrangerade en vattendrickar-tävling. En av deltagarna, en 28-årig mamma, satsade stort och drack drygt 7 liter. På vägen hem ringer hon ett samtal och berättar om en sprängande huvudvärk. Några timmar senare hittas hon död i sitt hem.

water

Det som händer är att de salter som finns naturligt i kroppen späds ut, vilket leder till att vatten börjar läcka in i cellerna, vilket i sin tur snabbt påverkar nervcellerna i hjärnan. Vanliga symtom vid vattenförgiftning är till exempel allmän förvirring, huvudvärk, illamående och kramper.

Borde vi förbjuda vatten? När man riskbedömer en kemikalie är det viktigt att skilja på ”fara” och ”risk”. Fara är den skada som ett ämne kan orsaka (t.ex. cancer, leverskada, frätskada) medan risk är sannolikheten att skadan faktiskt uppkommer. Vatten har precis som andra kemikalier ett registrerat id-nummer (CAS: 7732-18-5). Det påverkar en rad olika hormoner och experimentella studier visar att ämnet allvarligt kan skada levande celler. Nästa gång du läser att ett giftigt ämne hittats i något sammanhang, så titta efter något som indikerar om exponeringen är hög eller låg. Ibland är det bara media som sätter en smaskig rubrik för att locka fram ett klick.

Om allt är farligt, varför ska vi ändå bry oss om kemikalier som förekommer i låga halter? Jo, det finns goda skäl att agera. Ur ett management-perspektiv bör man inte vänta med beslut tills alla data och alla detaljer är kända. Cancerframkallande och fosterskadande ämnen bör vi undvika så långt det går. En annan situation kan vara ämnen som ger effekter som aldrig går att detektera på individnivå, men ökar risken för hela befolkningen. Ett sådant exempel är bly som i relativt låga koncentrationer sänker intelligensen med några IQ-poäng. Eftersom vi har så stor naturlig variation drabbas ingen individ direkt, men tillsammans blir vi lite trögare i skallen. Om vi hjälps åt att sänka exponeringen av dessa ämnen blir det också bättre för alla. Att många låga halter tillsammans kan bidra till en effekt är ett annat välkänt faktum och ofta är det också klokt att undvika exponering när riskerna delvis är okända. Har man dålig kunskap är det smart att vara försiktig, precis som i svampskogen.

På tal om mer kunskap. Här får du lite fakta om giftet vatten…

Nyttan med vatten

Alla systemen i din kropp behöver vatten för att fungera. Vatten behövs bland annat för att reglera temperaturen, förhindra förstoppning, och spola ut ämnen som kroppen inte behöver.

Orsaker till vattenförgiftning

Det finns två typer av vattenförgiftning. Den ena beror på att man dricker för mycket och den andra på att kroppen inte kan bli av med vatten ordentligt.

Kända riskgrupper är extremidrottare som fokuserar för mycket på att dricka tillräckligt och glömmer att även fylla på med salter. Det finns ingen exakt formel om hur mycket du bör dricka. Vanliga situationer som extrem värme, stor aktivitet eller sjukdom med feber kräver högre vätskeintag än genomsnittet.

Vissa sjukdomar minskar förmågan att bli av med vatten. Det kan till exempel gälla personer med hjärtsvikt och njurproblem. Sjukdomar som schizofreni och droger som ecstasy kan vara riskfyllda då de ibland leder till okontrollerad törst.

Hur vet jag att jag dricker lagom?

Kolla kisset! Svagt gul urin indikerar att nivån är ok. Mörkare urin betyder att du behöver mer vatten medan färglös urin betyder att njurarna pumpar ut överskottsvatten. Har du en vanlig dag och är frisk så drick vatten när du är törstig. Kroppen har bra koll på behovet och njurarna är fantastiska på att reglera eventuellt över- och underskott.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

There is no spoon!

Riskbedömning av kemikalier baseras på experiment där man testar vilken koncentration som kan ge skadliga effekter. Baserat på dessa observationer kan man sedan bestämma vilka doser av ett ämne som kan tillåtas i olika sammanhang. Men hur vet vi vilka slutsatser som är riktiga utifrån enstaka resultat? Med hjälp av datorsimulering kör vi nu tusentals låtsasförsök för att se hur ofta resultaten stämmer med den ”sanning” som vi i förväg har definierat.

Det är just detta som gör toxikologisk riskbedömning till ett fantastiskt kul forskningsområde. Jag får röra mig i gränslandet mellan den observerbara verkligheten på labb och den ”verkliga” verkligheten där människor lever, verkar, älskar och dör (förhoppningsvis utan alltför stor inverkan av kemikalier). För att ingen ska förstå hur spännande det är använder vi ett avancerat kod-språk. Idag ska vi till exempel träffas inom OECD för att tala om ”the BMD approach to multiple endpoints”. Låt mig försöka avslöja vad det egentligen handlar om.

Tänk dig filmen Matrix, fast på riktigt. I Syskonen Wachowski allegoriska filmberättelse är alla människor fångna i ett datorprogram. De har befunnit sig där sedan födseln och känner inte till någon annan verklighet. I stora drag är det en SciFi-version av Platons grott-liknelse. Som exprementalist vill jag gärna lita på mina egna observationer och ser dessa som ”verkligheten”. En vanlig missuppfattning (även bland forskare) är att om man inte observerar någon effekt så har man bevisat att det inte finns någon effekt vid den testade dosen. Faktum är att bevis för att ingen effekt finns (i betydelsen noll effektstorlek) aldrig kan hittas, eftersom det skulle kräva oändligt stora försök. Den rätta tolkningen av en ”negativ” studie är att det inte finns några tecken på en effekt, vilket inte är detsamma som bevis på en icke-effekt. Jag behöver alltså skilja på observerad effekt och sann effekten. ”The red pill or the blue pill…”

matrix

Ur filmen Matrix (1999). Det röda pillret och dess motsats, det blå pillret, representerar valet mellan: Kunskap, den ibland smärtsamma verklighetens sannhet (röda pillret) och Falskhet, den lycksaliga okunskapens illusion (blå pillret).

Den observerade effektstorleken i ett försök är endast en uppskattning av den verkliga. Som ett illustrativt exempel vill jag att du tänker dig en mycket stor (oändlig) grupp av försöksråttor utsatta för en viss dos av ett kemiskt ämne, vilket resulterar i en förekomst av leverskador hos var femte djur (medan den är 0 % utan exponering). Nu väljer vi slumpmässigt ut fem djur och tittar hur många av dessa som inte har en leverskada. Att alla djuren är friska är inte helt osannolikt. Statistiskt sätt är det 33 % chans att alla fem råttorna är friska. Om vi bara känner till fem friska djur frestas vi att slå fast att den dos som råttorna exponerats för inte ger effekt.

En möjlighet att få bättre information skulle kunna vara att testa många olika doser och beskriva hela dos-responssambandet. Man kan komma långt utan att öka antalet försöksdjur och istället använda dem på ett smartare sätt, vilket jag visat i tidigare studier (Törnqvist et al. 2014; Kalantari et al., 2017). Ett flexibelt val av dosgrupper ger bättre möjlighet att beskriva vilken exponering som kan orsaka en definierad effektnivå. Vi kan dessutom beskriva hur säker slutsatsen är. Problemet är att dagens test-praxis bygger på att man bara testar tre olika doser och därefter pekar ut den dos som inte ger en OBSERVERAD effekt. Man skiljer alltså inte tydligt på observation och verklighet. I stort sätt samtliga riskbedömningar som rapporterats till den Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) har gjorts på detta sätt, vilket i teorin innebär att vi riskerar att underskatta risken för ämnen som bara testats enstaka gånger.

Precis denna typ av filosofiska frågor diskuterar vi idag inom OECD. Förhoppningen är att öppna upp för moderna teststrategier och nya sätt att beskriva dos-respons, eller för att återvända till Matrix, att få industrin och myndigheter att välja det röda pillret lite oftare.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Blue bananas!

”Är det OK att samla dricksvatten i den blå tunnan?” Bananodlaren har av grossisten fått reda på att han måste använda vissa kemikalier för att få sälja sina bananer. Frågan är bara vad han ska göra med de blå tomma tunnor som varit fyllda av kemikalier. En viktig del i riskbedömningar är att veta hur mycket information som behövs för att kunna fatta ett klokt beslut. Man behöver inte alltid göra avancerade beräkningar för att hantera en risk. Ofta kommer man långt med att ta bort exponeringen. – Nej, det är ingen bra idé att spara vatten i gamla gifttunnor.

Idag för sju år sedan besökte jag Costa Rica för första gången. Under de år som passerat har jag fått glädjen att delta i en rad intressanta projekt i landet. Tillsammans med forskarna vid Universidad National och Lunds Universitet har jag bland annat visat att barn och gravida som bor nära konventionella bananodlingar har högre exponering för kemikalier trots att de inte arbetar på plantagen. En tidigare okänd exponeringsväg är att kvinnorna tvättar sina mäns arbetskläder och på så sätt själva får i sig av giftiga kemikalier. En ny studie som nyligen presenterats som master-uppsats visar att de kvinnor som arbetar med att spreja bananer med bekämpningsmedel innan de förpackas på något sätt får med sig ämnet hem och att deras barn därför har förhöjda halter. Vårt ansvar som konsumenter, beslutsfattare och forskare bör inte begränsas av nationsgränser. Våra val av inköp, regleringar och forskningsområden påverkar inte bara vår egen miljö och hälsa utan kanske främst någon annans dito.

bananodlare

De blå plastpåsarna som bananderna växer i är impregnerade med insektsmedel. Jag har själv sett att de ibland används som gardiner i enkla hus på landsbygden. (Foto: Rosario Quesada Varela)

En vanlig invändning mot att agera är såklart att exponeringsnivån ofta är så låg att vi inte kan förvänta oss tydliga hälsoeffekter. Andra menar att yrkesmässig exponering är försumbar om man bara använder rätt skyddsutrustning. Men ett tråkigt faktum kvarstår. De kemikalier som används för att bekämpa insekter och svampar tar sig vidare och hamnar i lokalbefolkningen och som resthalter i de matvaror vi köper i Sverige. Detta får mig att tänka på bananbonden med den blå plasttunnan. Han frågade inte hur mycket vatten man kan dricka ur tunnan innan risken för hälsoeffekter blir för stor. På samma sätt tycker jag att det är rimligt att vi väljer bort produkter med vissa kemikalier även i de fall då halterna är låga. Det kan handla om övergripande internationella beslut men också om att välja ekologiska bananer till fruktkorgen på jobbet.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)