Hårda tyska domar för miljöbrott

Är du en av de miljövänner som under decennier samlat in batterier? Tillsammans samlade vi under 30 år in 30.000 kg av den giftiga metallen kvicksilver bland annat genom att lägga batterier i batteriholkar. En av de största miljöskandalerna i modern tid avslöjades förra året när det visade sig att ett bolag svindlat till sig stora summor genom att först ta betalt för att slutförvara kvicksilver för att därefter sälja det till asiatiska länder. Märkligt nog har det varit tyst i svenska media om allt detta. Kanske krockar det med vår självbild att vi blivit blåsta och miljön förorenad?

battery

 

I veckan kom i alla fall rättvisan, i form av en tysk domstol, ikapp miljösvindlarna. Ligans två huvudmän, två herrar i 50-årsåldern, dömdes till fängelse i 3 år och 9 månader, respektive 3 år och 6 månader, för allvarliga miljöbrott, eller som det heter på mustig tyska ”schwerster Umweltkriminalität”. Inkomsterna för de två huvudmännen uppskattas under 2011-2014 ha uppgått till ofattbara 209 miljoner kronor. Ligan lurade inte bara till sig kvicksilver från Sverige utan från en rad andra länder. Totalt samlade man in 887 ton och genom att företag och myndigheter betalade kalaset fick man dessutom en intäckt på nästan 20 miljoner kronor. Det hade kunnat vara ett perfekt brott… MEN när männen utan någon egentlig inkomst plötsligt började investera i stora fastigheter började dock skattemyndigheten ana att något var fel och svindeln avslöjades. Kanske stämmer det gamla bibelordet ”högmod går före fall” (Ordspråksboken 16:18).

Historien borde hur som helst leda till bättre vaksamhet i svensk avfallshanteringen och till en skärpning av miljölagarna internationellt. Sverige och EU måste analysera vad som gick fel och vilka regler som behöver skärpas. För att stoppa flödet måste vi veta var kvicksilverutbudet kommer ifrån. Uppenbart är att övervakning av handeln med avfall och metaller måste förbättras. Skandalen visar också att miljöfrågor måste lösas internationellt. Att ligan kunde sälja den giftiga metallen beror i hög grad på att några länder fortfarande tillåter export av kvicksilver.

/Mattias

(Disclaimer: Dessa synpunkter är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Torrschampo – en uppdatering av puder i peruken

Appropå Torrschampo i dagens Klotet i P1 – En absolut nödvändighet i kabinettskåpet! Ett snabbt sätt att fräscha upp peruken mellan tvättar och på så sätt undvika att slita på håret med för mycket tvättande. På 1600- och 1700-talet ville man gärna ge peruken extra volym och samtidigt få bort den smutsiga glansen från rök och matos. Lösningen blev parfymerat puder eller torrshampo, som vi säger idag. Det berättas att när Gustav III 1766 skulle hämta sin danska brud Sofia Magdalena i Helsingborg hade gästerna pudrat sig så generöst att ”hela ambassaden knappt syntes för puderrök”. Vetemjöl var ett populärt puder och enligt uppgift krävde en fin peruk ca ½kg per vecka. När potatisen kom till Sverige insåg man tidigt att den lämpade sig väl både för brännvin och perukpuder. Denna innovation sägs vara bidrag till att fru Eva Eekeblad, född de la Gardie, blev den första kvinnan i Kungliga Vetenskapsakademien (mer om peruker finns att läsa här).

peruk.jpg

Porträtt målat av Nicolas de Largilliere i slutet av 1600-talet

Idag använder vi istället rismjöl eller majsmjöl som puder och pomadan är utbytt mot limonen och andra doftämnen, men principen är densamma. Stärkelsen suger upp fukt och fett och gör att håret ser torrt ut. För att kunna spreja har vi tagit hjälp av olika drivgaser och löst ämnena i alkohol. En del märken har också blandat i kvartära amoniumföreningar (ex. Cetrimoniumklorid) för att minska på den statiska elektrisiteten i torrt hår.

I veckans (11/1-17) Klotet i P1 fick jag frågan från en lyssnare om torrshampo är farligt och vad som gör att håret ser rent ut. De negativa effekter man kan skulle kunna se hos användare är rimligen relaterade till problem med hårbotten eller irritation i luftvägar och ögon om man råkar få sprejen i ansiktet. Enklaste lösningen är såklart att sluta använda produkten om man får problem.

En annan möjlig hälsoeffekt är att många människor är känsliga för dofter och om man parfymerar håret kan det skapa obehag på samma sätt som andra parfymer.

Om man söker information om kvartär ammoniumklorid (cetrimoniumklorid), som även finns i hårbalsam, står det att ämnet är irriterande och kan vara fosterskadande. Dessa effekter förekommer dock inte vid så låga koncentrationer som det finns i torrshampo utan är främst är ett problem om man arbetar med höga koncentrationer i andra sammanhang. Det finns däremot farhågor om ämnets miljöpåverkan, då det kan skada vattenlevande organismer när det släpps ut. Det tillåts därför inte i flera miljömärkta produkter.

Själv tar jag hellre en varm dusch, men vill man hedra Stormaktstiden genom att använda parfymerat puder så ser jag inga större problem. Se upp med öppen eld bara, för annars finns risk att du bränner peruken eftersom drivgaser och alkohol som finns i torrschampo är lättantändligt.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Ord och tanke – 2017

Ord är viktiga! De styr vår tanke och avspeglar makt och begär. Växelspelet mellan tanke och ord – är även forskningens kärna. Ett vetenskapligt manus har ofta skrivits om 10-20 gånger innan publicering. Den ursprungliga idén har utvecklats och inte sällan lett till andra och bättre idéer. Ibland får man plocka ut en del för att renodla budskapet. Dessa ratade fragment brukar jag spara. När jag ser dem igen, efter en tid, kan idén fungera mycket bättre. Kanske en pusselbit till nästa ansökan har kommit till.

omtanke

Forskning handlar om att tänka om och tänka OM!

Även sättet vi uppfattar och hanterar kemiska risker handlar mycket om ord. Låt mig ge några exempel.

Vissa säger att EU:s kemikalielag REACH aldrig hade antagits om den inte haft ett så bra namn. EU:s kemikalielag  fyller 10 år under 2017, närmare bestämt 1 juni. Jag vet inte vem som hittade på namnet, men det var en viktig del för att få igenom beslutet – REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of CHemicals). Tänk om man istället kallat lagen EARCH (ök), då kanske lagen hade uppfattats som betydligt mer tandlös.

Ett annat exempel är E-nummer, där bristen på ord kan väcka mer oro är orden i sig. Ett enkelt, utrymmeseffektivt och språkoberoende system för att redovisa tillsatser i mat. Egentligen bara ett problem – konsumenten. Mottagaren av informationen förstår inte ens skillnaden mellan E175 och E290. Debatten om E-nummer tog rejäl fart 2008 efter att Mats-Eric Nilssons bok “Den hemliga kocken” publicerades. Han uppmärksammade alla tillsatser och plötsligt såg alla att det inte går att köpa processad mat/halvfabrikat utan att det innehåller ”E-nummer”. Förresten, visste du att E175 är guld medan E290 är mer känt som koldioxid.

Ibland är det de små orden som gör skillnad, som när EU-kommissionen i somras skulle definiera hormonstörande ämnen och lite diskret bytte ut ”may cause an adverse effect” och istället valde formuleringen ”is known to cause an adverse effect”.

Inför det nya året hoppas jag att våra ord och de tankar som följer ska vara klara och ärligt menade. 2017 ser ut att kräva många olika ord. Massor av forskning ligger i pipen. Jag ska starta ett nytt forskningsprojekt där jag hoppas kunna förbättra riskbedömningen av kemikalier och samtidigt bidra till att det behövs färre djurförsök. Dessutom fortsätter arbetet med nydanande strategier för att testa blandningar av hormonstörande ämnen. Det är också året då jag avslutar ett projekt om kemiska olyckor på skolor och arbetsplatser. Men det blir även mer populärvetenskapliga ord framöver. Om ett par veckor debuterar jag som radio-expert i vetenskapsradions program Klotet i P1. Jag hoppas att du vill följa resultat och diskussioner här i bloggen och önskar dig ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Om kemikalier i våra prylar

Idag (ondag 7 december 2016) direktsänds ett radioinslag om kemikalier i vår vardagsmiljö i programmet Plånboken (P1). I programmet samtalar jag om detta med Agnes Wold (professor och bakteriolog vid Göteborgs universitet). Min förhoppning är att förklara varför vi både som enskilda och i samhället behöver agera för en giftfri miljö. Om jag lyckas kan du avgöra själv genom att lyssna på inslaget. [länk till programmet]
radio

Programmet tar sin utgångspunkt i en intervju med en person som ägnat mycket energi åt att rensa bort plast från sitt hem. Jag tycker det visar på en person som tar frågan på allvar och har inga synpunkter på hur vi som individer väljer att agera. Faktum är dock att den typiske konsumenten (inte minst så här i juletid) köper stora mängder ofta onödiga plastprylar. Saker som vi inte sällan vet vad de innehåller, då det saknas information. Svensk och europeisk industri har gjort mycket för att ta bort farliga ämnen men tyvärr importeras fortfarande stora mängder plast med okänt innehåll från länder utanför EU. För att komma närmare miljömålet giftfri miljö krävs en rad åtgärder. Viktigast är såklart skarpa lagar och regler samt kloka inköpssystem. Men som enskild konsument kan du även göra skillnad genom att rensa bort gamla mjuka plastprylar som inte håller de miljökrav vi ställer idag och dessutom har det stor påverkan om vi tillsammans efterfrågar mer information om varornas innehåll och undviker att köpa saker med okänt innehåll. Ibland hamnar fokus på de som ”plastbantar” och frågan om dessa gör rätt eller fel. Vore det inte rimligare att diskutera varför de allra flesta omger sig med plastämnen som vi vet är skadliga och faktiskt valt att förbjuda? Det viktiga är väl att reda ut vad vi tillsammans kan göra för att få bort dessa ämnen från vår miljö?

Själv föreslår jag plastbantning med julbordsmetoden. Skinkan – en stark internationell lagstiftning med fokus på förebyggande testning. Sillen – ett kontrollsystem och krav på att redovisa innehåll. Köttbullarna – Kemikaliesmarta upphandlingskrav. Grönkålen – rensa bort gamla material i offentlig och privat miljö. Lutfisken – innovativ industri som bygger på cirkulär ekonomi. Risgrynsgröten – Mer kunskap om kemikalier, hälsa och miljö. Levande ljus – En stark folkrörelse som håller trycket uppe och hjälper människor skapa en kemikaliesmart vardag. Varje åtgärd är otillräcklig i sig själv men tillsammans kan de detoxa en hel planet.

Här nedanför har jag samlat några referenser som kan vara intressant för dig som vill veta mer och själv kunna ta ställning baserat på fakta.

Om mjukgöraren DEHP och bevis för att det är hormonstörande och reproduktionsskadande.

En kemikalie som berörs i samtalet mellan mig och Agnes Wold (professor och bakteriolog vid Göteborgs universitet) är plastmjukgörare som nu förbjudits i EU. Ämnet förkortas DEHP och ett ämnen som är hårt reglerat inom EU eftertsom det har en rad oönskade miljö- och hälsoegenskaper. Det är bland annat helt förbjudet i leksaker. Ämnet kan bland annat skada fortplantningsförmågan samt misstänks kunna orsaka effekter under fosterstadiet. Dessa effekter har visats en stor mängd vetenskapliga studier och med en rad olika metoder.

Här kan du ta del av de sammanfattningar som EU:s kemikaliemyndighet presenterat som stöd för beslutet att klassa DEHP som ett ämne som man vill fasa ut från den gemensamma marknaden (Substance of Very High Concern).

Sammanfattning när det gäller klassificering av DEHP.

Sammanställning av data om DEHPs hormonstörande egenskaper.

Ännu fler studier som visar varför DEHP ska anses vara både hormonstörande och reproduktionsskadande finns i denna sammanställning från ECHA.

Om en ny meta-studie

Angående en nyligen publicerad meta-studie som Agnes Wold vid flera tillfällen hänvisar till skulle jag vilja säga följande: En meta-studie bygge rpå en systematisk genomgång och analys där man slår samman en rad olika studier. Den aktuella studien undersöker om man hittat några samband mellan exponering för kemikalier och effekter på mäns fortplantningsorgan (Bonde et al., 2016, Human Reproduction Update). Värt att notera är att författarna redan i titeln nämner att de studerar hormonstörande ämnen. Frågan gäller alltså inte om hormonstörande ämnen existerar utan om man kan se effekter i befolkningen. Studien innehåller en översikt av 28 olika grupper som undersökts med avseende på skador/påverkan på manlig reproduktion. De flesta av dessa studerar effekten av långlivade organiska miljögifter och hittar signifikan påverkan från miljögiftet DDE (ett hormonstörande ämne och nedbrytningsprodukt till bekämpningsmedlet DDT). När det gäller ämnen som DEHP och Bisfenol A konstaterar författarna att det saknas data. Det finns faktiskt bara ett par studier som ingår i meta-studien där man studerat halterna av DEHP och samtidigt tittat på eventuella samband med reproduktionseffekter i mycket små grupper. Sammanfattningsvis visar studien att där vi har information ser vi effekter medan vi inte kan dra några slutsatser alls om ämnen som DEHP och Bisfenol A.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

 

Så känner du igen en trumpnisse

De tar gärna stor plats i den offentliga debatten om kemikalier. De uttrycker sig kort och drastiskt, men tittar man närmare ser man att det oftast är ihåliga argument. Jag talar om Trumpnissarna.

trumpnisse

En trumpnisse kan se ut på många olika sätt, men känns ofta igen på sitt höga tonläge i debatten.

För att underlätta identifieringen av en äkta trumpnisse har jag listat tre typiska läten. Hör du följande argument i en debatt om kemikalier kan du vara tämligen säker på att det står en trumpnisse i talarstolen:

1. ”Om kemikalier som klassas som hormonstörande ämnen ska förbjudas, måste man förbjuda även vanliga livsmedel som choklad.”

Detta läte kan varieras i slutet och då lika gärna handla om t.ex. kaffe, kinamat, eller broccoli. Argumentet bygger på en avsiktlig feltolkning av WHO:s definition av vad som är ett hormonstörande ämne. ”Ett hormonstörande ämne är en kroppsfrämmande substans eller blandning som förändrar ett hormonsystemets funktion/funktioner och som en konsekvens av detta orsakar negativa effekter…”. Det är sant att kroppens hormonsystem ständigt varierar i relation till bland annat vad vi äter. Ett exempel är utsöndring av insulin i samband med att vi äter. Detta är en naturlig hormonell funktion. Det som menas med WHO:s ord om ”förändrad funktion” syftar på en situation när hormonets naturliga funktion förändras. En kemikalie som blockerar eller minskar insulinets effektivitet skulle däremot kunna kallas hormonstörande.

2. ”Om hormonstörande ämnen faktiskt kan påverka människors hälsa skulle vi inte leva allt längre.”

Trumpnissen vill gärna ge intryck av att vi hamnar i stenåldern om vi lagstiftar mot hormonstörande ämnen. Påståendet hämtar också näring i gamla tiders toxikologi som fokuserade mycket på akuta förgiftningar snarare än dagens toxikologi som handlar mycket om påverkan av sjukdomsmönster och dysfunktion.

3. ”Privata och lokala projekt för att rensa bort plast är meningslöst och skapar panik hos föräldrar”

I Sverige utgår kemikaliepolitiken från miljömålet ”en giftfri miljö” samt den EU-gemensamma kemikalielagstiftningen REACH där ämnen med farliga egenskaper ska fasas ut. En grupp ämnen som ofta finns i plast är mjukgörare. En av de vanligaste (DEHP) är klassat som reproduktionsskadande och har därför förbjudits i leksaker och avvecklas från allt fler ställen inom EU. DEHP står numera bara för 10% av den europeiska marknaden för mjukgörare. Trots detta hittar vi fortfarande DEHP i många gamla plastprylar och i importerade varor. Utanför EU där mest prylar tillverkas utgör DEHP 37% av alla mjukgörare. Att plocka bort plast som inte uppfyller dagens krav är faktiskt ett enkelt sätt att bidra till en giftfri miljö. Det är egentligen inte konstigare än att välja svenskt kött för att minska antibiotikaanvändning eller köra bil utan dubbdäck för en renare luft.

Hur var det med paniken då? Att föräldrar månar om sina barns hälsa är välbelagt men att de i allmänhet skulle sakna förmåga till välavvägda beslut och lätt drabbas av panik är inget jag känner igen. Faktum är att forskning pekar på att vi människor är stabila i våra vanor oavsett information. Vi pratar gärna om oro, men ändrar sällan vår livstil.

Vem vet, att spana efter trumpnissar kan kanske bli en folksport. Här kan du läsa mer om hormonstörande ämnen och lära dig skilja på fakta och myter. Lycka till!

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Giftbanta – en ny diet eller en väg mot en hållbar framtid?

Året är 1993 och Kamratposten skriver om ett försök där fyra män och fyra kvinnor varit instängda i två år för att forskarna ska lära sig förstå hur ett hållbart liv kan se ut i framtiden, kanske på en planet långt ut i universum. Inuti en byggnad stor som två fotbollsplaner har man skapat en isolerad värld med olika naturområden där inga gifter tillåts. Idag kanske vi kallat det ”giftbanta” eller ”extreme detox”.

kp-biosphere2

Under försökets gång tog man regelbundet blodprov för att följa utvecklingen. Många blev förvånade när halterna av miljögifter som PCB och DDT ökade dramatiskt (Walford et al., 1999, Tox Sci 52 (Suppl 1):61-65). Under det första året dubblerades koncentrationen i blodet! Hade någon fuskat och smugglat in bekämpningsmedel eller var det byggnaden som innehöll dessa förbjudna gifter? Sanningen var att giftet transporterats in dolt i deltagarnas kroppar. I kroppsfettet låg år av inlagrade miljögifter och när deltagarna började leva ett ekologiskt hållbart liv med mindre animaliskt fett minskade kroppsvikten. Det gömda giftet hamnade istället i blodet.

Om vi i framtiden ska kolonisera yttre rymden finns en uppenbar risk att vi inte kommer få passera tullen eftersom vi alla bär tydlig spår av miljögifter i våra kroppar. Halter som ofta överskrider vad som är tillåtet i maten. Det som möjligtvis är glädjande är att vi antagligen inte heller skulle anses som lämplig föda.

Vad kan vi lära av detta exempel i SciFi-miljö? Det första är att giftbanta inte bör tolkas bokstavligt. Det andra är att uttrycket ”man är vad man äter” är sant. Genom att äta mindre animaliskt fett kan vi spara resurser och klimat och samtidigt sänka mängden miljögifter i kroppen på lång sikt. Båda dessa lärdomar missar dock det långa perspektivet som Biosphere 2 handlade om. Ska vi på allvar giftbanta måste vi se till hela systemet. Jag låter mig istället gärna inspireras av maten på julbordet – vi behöver ett smörgåsbord av åtgärder. Varje åtgärd är otillräcklig i sig själv men tillsammans kan de detoxa en hel planet. Skinkan – en stark internationell lagstiftning med fokus på förebyggande testning. Sillen – ett kontrollsystem och krav på att redovisa innehåll. Köttbullarna – Kemikaliesmarta upphandlingskrav. Grönkålen – rensa bort gamla material i offentlig miljö. Lutfisken – innovativ industri som bygger på cirkulär ekonomi. Risgrynsgröten – Mer kunskap om kemikalier, hälsa och miljö. Levande ljus – En stark folkrörelse som håller trycket uppe och hjälper människor skapa en kemikaliesmart vardag. Kanske har du en egen favorit att sätta på bordet. Välkommen!

Jag önskar dig en trevlig advent!

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

PS. Bilden från KP är hämtad från Supermiljöbloggen

Ofarlig och riskfylld på samma gång?

Varje vecka kommer nya uppgifter om farliga kemikalier i vår vardag. Mobiltelefoner, möbler, leksaker, mat, kläder… Många saker i vår närhet innehåller ämnen som kan vara mer eller mindre skadliga för våra barn, oss själva eller andra levande organismer. I debatten förekommer två ytterligheter av argument kring dessa ”larm”. På ena sidan har vi rådgivande myndigheter och organisationer som betonar att kemikalier kan orsaka olika effekter och ger konkreta råd om hur man kan rensa miljön från farliga material och produkter. På den andra sidan finns de som menar att kemikalierna som diskuteras har så små effekter att saneringsåtgärder är meningslösa. Man pekar bland annat på det faktum att det saknas studier där man kunnat belägga att enskilda människor faktiskt tagit skada. Här kör ofta diskussionen fast och övergår i polarisering om att motparten saknar ämneskompetens eller vill ha ökade anslag. Men vad är egentligen sant? Är kemikalier i våra varor ofarliga eller riskfyllda?

canceramne

En misstänkt fara med en okänd risk. Typisk rubrik i media (exempel från SvD).

Jag vill peka på två begreppspar, som bidrar till att samtal om kemikalierisker ofta kör fast i missförstånd – skillnaden mellan FARA och RISK samt skillnaden mellan INDIVID-risk och BEFOLKNINGS-risk.

tox symbols

Klassificering och märkning utgår i huvudsak från vilka effekter ett ämne kan orsaka, det vill säga identifierade faror.

I bedömningen av kemikalier räknas de inneboende toxikologiska egenskaperna som faror. Svavelsyra är frätande. Bensen är cancerframkallande. Dioxin kan störa fosterutvecklingen. En viktig del i riskbedömning är att utföra faro-identifiering, där man systematiskt letar efter vilka effekter ett ämne kan orsaka. Det är en lång checklista att gå igenom – Irritation, allergi, cancer, reproduktion osv. En svårighet är att väga samman olika typer av studier eller bevis. Hur säker måste man vara för att slå fast att en kemikalie är cancerframkallande? Hur många cancerpatienter måste man identifiera? Experiment med celler eller datormodeller kan avslöja troliga mekanismer, men alla metoder och modeller har sina svagheter. I lagstiftningen finns idag krav på att kemikalier ska testas i djurförsök för att man ska hitta möjliga faror innan ämnen får börja säljas. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra om 10 råttor inte uppvisar en statistiskt signifikant effekt vid en viss exponering? Hur ska man hantera ämnen som hamnar i gränslandet och klassas som ”misstänkt cancerframkallande”? Det finns inga enkla svar, men för att hantera denna typ av osäkerhet har vi utvecklat försiktighetsprinciper av olika slag.

Det andra begreppet är ”risk”.  Med risk menas hur troligt det är att den identifierade effekten (faran) ska inträffa och det hänger nära samman med exponeringen för kemikalien. För att kunna hantera en fara är det viktigt att även förstå risken.

Slutligen måste man hålla koll på om det är individer eller grupper som utsätts för risken. I många fall är risken försumbar för individen. Det märkliga, tycker vissa, är att vi ändå engagerar oss för flera pyttesmå individ-risker. Anledningen är att fokus ligger på befolkningen snarare än individen. Effekten för samhället kan vara påtaglig om stora grupper exponeras under lång tid. Partiklar i luften är på individ-nivå knappt märkbara, men eftersom det ökar risken för hjärtkärlsjukdom får det stora konsekvenser i samhället. Därför letar myndigheterna efter möjligheter att minska mängden partiklar i luften. Ibland kräver åtgärderna att vi individer ändrar vårt beteende för att befolknings-risken ska minska.

Nästa gång du ser ett ”larm” i media. Fundera på om det är en fara eller risk man berättar om samt ifall risken gäller individ eller befdolkning.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Backlash för Giftfri miljö

Den senaste tiden har det kommit allt fler högljudda röster som vänder sig mot arbetet med att få bort hormonstörande kemikalier från vardagsmiljön. I traditionella media skapas med gängse medialogik en bild av två grupper experter som tycker olika  (DN, 27/10 och Nya Wermlands-Tidningen 27/10). I ena ringhörnan står de som ”tror på hypotesen” att det finns hormonstörande ämnen och i den andra står de som menar att mycket av forskningen är en bluff och skrämselpropaganda. ”De stackars svenskarna har blivit hjärntvättade” som Agnes Wold skrev på twitter häromdagen. Samtidigt presenteras uppgifter om miljögifter i ekologiska ägg som ett stort hälsoproblem. Expressen  avslöjar att ekoägg är ”tre gånger så giftiga som konventionella ägg” eftersom de har högre halt av dioxiner. Och debattörer följer upp med påståendet att konsumenter ”för att vara på den säkra sidan bör … välja andra ägg, eller kraftigt ­begränsa sin konsumtion av ekologiskt produce­rade ägg.”

banner

Det märkliga är att dessa debatter i stort sätt saknar grund i vetenskapen. Med undantag för en handfull forskare finns ingen vetenskaplig tvist kring hormonstörande ämnens existens. (En bra sammanställning av ”oenigheten” publicerades nyligen i Archives of toxicology). Att förneka hormonstörande ämnen är lika märkligt som att ifrågasätta att människan har påverkat klimatet. De stora frågorna som vi idag brottas med gäller hur mycket miljön tidigt i livet kan påverka risken för sjukdom senare i livet samt hur denna brist på kunskap bör hanteras av våra myndigheter. Ska myndigheter och företag använda försiktighetsprincipen och experimentella data eller ska man i efterhand plocka bort de ämnen där vi ser hälsoproblemen tydligt i befolkningen? Den senare strategin har vi prövat när det gäller just dioxiner. Vi släppte först ut stora mängder i miljön, därefter ”upptäckte” vi de skadliga effekterna i miljön. Efter årtionden av forskning vet vi idag ganska exakt hur skadorna på reproduktion och beteende uppkommer vid mycket låga doser. Vi har utvecklat bra metoder för att analysera dioxin i olika matvaror och vet därför vilka som är de viktigste källorna (läs gärna en av mina egna studier på området). Just ägg står för en försvinnande liten del av dioxinexponeringen oavsett om du köper ekologiskt eller konventionellt producerade. Fiskprodukter och animalist fett innehåller dioxin eftersom vi förorenat ekosystemen under lång tid. Halten i modersmjölk är faktiskt mycket högre än i ekologiska ägg om det är någon tröst.

Det finns nämligen bara en väg för att komma närmare en miljö där halterna av naturfrämmande ämnen är nära noll och deras påverkan på människors hälsa och ekosystemen är försumbar. Vi behöver förebyggande internationell lagstiftning som kräver att vi testar kemikalier innan de släpps ut, därefter behövs processer för utfasning av ämnen med oönskade egenskaper och tydliga kontroller. I det lokala arbetet bör vi arbeta med skarpa upphandlingskrav och succesivt plocka bort de produkter som inte når upp till dagens krav.

Naturligtvis är det ett problem när kemikaliepolitik kallas meningslös och vi forskare som arbetar med kemikalier, hälsa och miljö beskrivs som bluffande charlataner. Men betydligt värre är att en kraftig backlash väntar om beslutsfattare får intrycket att dagens politik och forskning är meningslös och falsk. Tack vare långsiktig forskning och kloka myndighetsbeslut har vi lyckats minska exponeringen för dioxiner och flera andra farliga kemikalier. Låt oss fortsätta den vägen.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Om akademisk frihet och ett webbfilter på Karolinska Institutet

I fredags (14 okt) informerades vi anställda vid Karolinska Institutet (KI) att ett nytt webbfilter ska tas i bruk. Den tekniska lösningen tillhandahålls av det amerikanska IT-företaget Webroot och innebär att 15.000 forskare och studenter på KI ska hindras att nå vissa webbplatser. Sajter som finns i förbjudna kategorier, eller av annan anledning klassas som riskabla, blockeras. Det är vad jag vet första gången ett svenskt universitet inför en typ av moralisk algoritm för att begränsa internet och de långsiktiga konsekvenserna kan därför få stor principiell betydelse. Det finns sedan länge en policy på KI som reglerar hur vi forskare har rätt att använda universitetets IT-resurser. Denna policy utgår ifrån individens handlande. Man får inte använda KI:s system för nedladdning och lagring av filer eller program som inte är arbetsrelaterade inte heller söka, lagra eller distribuera otillåtet material. De nya är att tillgång till informationen i sig nu regleras.

Reaktionen blev stark bland studenter och forskare. ”Hur rimmar detta med Högskolelagens ord om akademisk frihet?”, ”Vilka signaler sänder detta till länder som Kina att KI och Iran?”. Idag (måndag) verkar KIs ledning ha lyssnat på kritiken och kortat listan med katogorier så att det nu bara återstår knark och porr. Det är bra! Jag är stolt att många reagerade snabbt på beslutet.

Så här skriver Per Bengtsson, universitetsdirektör. ”I veckan presenterades det webbfilter som ska införas på Karolinska Institutet, och detta kom att väcka en del reaktioner och frågor. Vi kommer därför att ändra filtrets konfiguration. Det som filtret nu kommer att spärra är sidor som innehåller skadlig kod (virus etc.), sidor som innehåller olika typer av bedrägeriförsök, sidor som säljer knark eller andra typer av illegala droger samt pornografi.”

Samtidigt är det oroande att ingen i ledningen reagerade instinktivt mot förslaget i dess ursprungliga form.

it

Enligt Fredrik Wallström, it-säkerhetsansvarig på KI, bygger det nya filtret på två principer: Dels ska direkt skadliga webbplatser blockeras, dels ska sajter som inte är relaterade till KI:s verksamhet pekas ut. Att arbetsgivare har rätt att styra vilka sajter anställda använder kan naturligtvis framstå som rimligt. Universiteten är dock inte vilken arbetsplats som helst utan all form av inskränkning måste noga avvägas. Akademisk frihet utgör nämligen en av den västerländska demokratiernas fundamenta och är vid sidan om rättsstatens principer vårt kanske viktigaste verktyg för välstånd och utveckling.

Först är det viktigt att poängtera att diskussionen aldrig handat om att en organisation arbetar aktivt med att skydda medarbetare från webbplatser med skadlig kod, som kan användas för att spionera eller förstöra forskningsresultat. Problemen uppstår när ledningen till detta fogar en lista med webbplatser som i breda termer ”inte anses innehålla arbetsrelaterad information eller innehåller information som bryter mot KI:s etiska värdegrund.” I de fall en forskare vill kunna komma in på dylika sajter behöver man från och imorgon (18 oktober) fylla i en särskild blankett och få institutionschefens (prefektens) tillåtelse. Plötsligt får vi en situation där informationstillgången i sig utgör det förkastliga. Enligt DN:s granskning (14 okt) ingick ursprungligen bland annat webbplatser för pornografi, våld och droger men även kyrkor, synagogor och andra religiösa församlingar samt vanliga sajter avsedda för barn, fildelningstjänster och humorsajter med ”smaklös humor”. Valet av kategorier verkade godtyckligt beslutat av KI:s ledning, och de exakta algoritmerna för att riskbedöma och kategorisera webbplatser lämnades utan insyn iväg till en dator på andra sidan atlanten.

Vad är då utmärkande för akademisk frihet, och varför är den viktig att försvara? I högskolelagen 6§ pekas rätten att fritt välja forskningsproblem och forskningsmetod ut som centrala. I en vidare betydelse brukar man nämna de idéer om undervisningsfrihet och lärandefrihet som bland annat utformades av Wilhelm von Humboldt under 1800-talet. Även om begreppet akademisk frihet har en lång historia, var det först när Europas totalitära stater formades som man förstod hur essentiell friheten är som hörnsten för utveckling och välstånd. I Sovjetunionen var vetenskaplig forskning under strikt politisk kontroll. Genetik stämplades till exempel som borgerlig pseudovetenskap och samhällsfarlig med förödande konsekvenser. I motsats till detta hävdade bland andra Michael Polanyi att rätten att fritt utöva vetenskap för sin egen skull är en förutsättning för produktion av kunskap i analogi med en fri marknad. Att monopolisera forskningsprocessen eliminerar forskarnas oberoende initiativ och minskar deras gemensamma effektivitet.

Vid KI råder sedan februari en djup värderingskris. Den tidigare strategin att bygga framgång på elitism slutade i Macchiarini-skandalen. Det är förståeligt att vikarierande rektor därför vill hitta snabba sätt att stärka KI:s etiska profil. Att kunna lansera ett filter som tar bort sajter med omoraliskt innehåll blir lockande. Man vill underlätta för forskare att göra rätt genom att få dem att tänka rätt. Från George Orwells 1984 känner vi igen slagordet ”okunnighet är styrka”. Listan på olämpliga kategorier motiveras primärt av problem med illegal fildelning och pornografi, men i fredags hade det plötsligt vidgats till att omfatta breda kategorier som religion, barn, och humor.

KI är idag ett universitet med stort internationellt nätverk och inflytande. Många av mina medarbetare har erfarenhet av vad det innebär att studera och forska i länder som Kina och Iran, och kan vittna om liknande tekniska moralfilter. Den principiella frågan om akademisk frihet bör rimligen lyftas till forskningsminister Helene Hellmark Knutsen. Vi kan inte ha en situation där olika lärosäten tolkar ramarna för akademisk frihet fundamentalt olika och där lokal moralpanik kan förenas med säkerhetsargument på ett sätt som riskerar att på sikt inskränka forskarnas frihet. Kanske behöver högskolelagen förtydligas i detta avseende.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Nobelpris utan djurförsök

Stort grattis till Yoshinori Ohsumi, årets Nobelpristagare i medicin!  Ett avgörande steg var var att Ohsumis forskargrupp i början av 1990-talet behärskade konsten att odla jästceller i olika typer av näringslösning. Genom att ta bort några av cellens nedbrytningsenzym och använda ett näringsfattigt medium lyckades Ohsumis grupp av forskare aktivera autofagi, cellens inre mekanism för att återanvända olika delar, och göra processen synlig i mikroskop. [Referens: Takeshige K, et al. J Cell Biol. 1992;119:301-11]

nobel

Första meningen i den studie som resulterade i Nobelpris lyder: ”Most eukaryotic cells are known to have specific intracellular systems for degrading their own obsolete proteins or organelles.” (På svenska ungefär: Man vet att de flesta celler har särskilda system för att bryta ner de proteiner och organeller som de inte längre behöver). Med denna insikt följer att studier av enkla cellsystem kan lära oss om funktioner i komplexa system. Det kan faktiskt vara så att vissa saker inte ens kan studeras med alltför komplexa system. Ohsumis odlingar av jästceller visade sig vara perfekt för att studera en viktig del av människors liv och hälsa.

Inom medicinsk forskning kallas ibland experimentella modeller som använder odlade celler för ”alternativa metoder”. Ett alternativ bygger som begrepp på att man har en standardmodell som fungerar väl utifrån en given kravspecifikation och att alternativet erbjuder motsvarande resultat. I vissa fall, som med begreppet ”alternativ medicin” syftar det på metoder som inte prövats vetenskapligt eller i värsta fall bygger på anti-/eller kvasivetenskapliga föreställningar.

Kanske kan årets Nobelpris hjälpa till att tvätta bort alternativ-stämpeln från djurfria metoder. Biomedicinsk forskning sker idag i huvudsak med cellmodeller, prover från patienter och med hjälp av datorer. Djurförsöken har sin givna plats, men bör ses som komplementära när det gäller att förstå effekter på hela organismer. Låt årets Nobelpris hjälpa oss att vända på perspektivet! Moderna metoder är djurfria och dessa kompletteras efter etisk bedömning med djurmetoder som ständigt förbättras med hjälp av 3R-principerna – Replace, Reduce, Refine.

Nästa vecka (11 okt 2016) håller Swetox elva universitet ett seminariun på Karolinska Institutet i Solna där man fokuserar helt på vilka ny djurfria metoder som idag utvecklas. På mötet kommer bl.a. den prisbelönte forskaren Gunnar Cedersund från Linköpings universitet att berätta om sina beräkningsmodeller som visat sig framgångsrika i diabetesforskning. Lena Palmberg från Karolinska Institutet kommer att visa hur tredimensionella cellmodeller av luftvägar kan användas för att studera skadliga partiklar och föroreningar. Jag hoppas kunna rapportera mer om detta här i Toxicolour.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)