Dålig vattenkvalitet dunstar inte

Pessimisten ser glaset som halvtomt. Optimisten ser glaset halvfullt. Naturvetare ser glaset helt fullt såklart; det är ju bara olika aggregationstillstånd på innehållet.

waterglas

Blir det färre farliga kemikalier i vatten om man låter det stå framme en stund? Frågan dök nyligen upp när jag svarade på lyssnarfrågor i radoiprogrammet Klotet i P1. Ja, en del ämnen kan faktiskt dunsta ut i luften. I luften ovanför vattnet samlas ju de gaser som ibland kan nå vårt luktsinne. Det kan till exempel vara kloramin eller svavelväte. Men om det finns andra oönskade kemikalier i vattnet gör decanteringen inte någon större skillnad. Hela radioinslaget kan du höra här.

En av veckans stora miljönyheter, även den med viss koppling till dricksvatten, kommer annars från EU. Nu börjar nämligen lärdomarna från giftskandalen med vattnet som förstördes av brandskum ge resultat på EU-nivå. Det har framförallt varit två kemikalier som förorenat dricksvattnet – PFOS och PFHxS. Båda har en snarlik kemisk struktur och är mycket långlivade i människokroppen. Det förstnämnda har i flera år varit ett känt miljögift medan det sistnämnda först lanserades som en mindre farlig ersättare. Sverige tog tidigt ansvar för att driva på att driva på för att även den relativt okända PFHxS skulle klassas som miljöfarligt. Det brukar ta mycket lång tid, men med starka sakliga argument har vi nu lyckats få med även PFHxS på EUs lista över särskilt farliga ämnen (SVHC – substances of very high concern). För första gången någonsin har ett ämne därmed hamnat på EU:s ”svarta lista” utifrån lång halveringstid i människa. Exakt hur lång tid kemikalien stannar i kroppen är oklart, men det handlar om halveringstider på många år. Det är bara att buga och bocka åt Kemikalieinspektionen i detta fall. Samtidigt är det märkligt att ett ämne som lagras in i våra kroppar från första början kunde släppas ut i miljön och nå vår viktigaste naturresurs, dricksvattnet. Men låt oss nu glädjas åt en viktig framgång i miljöpolitiken.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Annonser

Cellodling inte djurfritt

Cellbaserade metoder blir allt mer användbara i riskbedömning av kemikalier och läkemedel. Det viktigaste skälet är såklart att moderna cell-metoder ger bättre svar på de vetenskapliga frågeställningarna än traditonella försöksdjur. Men bara för att experimenten görs i provrör betyder det inte att de är djurfria. De allra flesta cellförsök görs med hjälp av produkter som utvinns från djur.

fbsbottle

En av de viktigste ingredienserna i den näringslösning som cellerna behöver för att växa är serum från kalvfoster (ofta odlas celler i näringslösning som har 10% kalvserum). Detta beror på att kalvserum innehåller många ämnen som får celler att växa, s.k. tillväxtfaktorer och dessutom har en mycket låg nivå av antikroppar. Om man slaktar dräktiga kor uppstår en möjlighet att ta blod från den ofödda kalven. Ju senare i dräktigheten desto mer blod går att utvinna. Man beräknar att upp emot 2 miljoner ofödda kalvar på detta sätt bidrar till produktionen av 700.000 liter serum.

Produktionen har länge kritiserats eftersom den ofödda kalven på detta sätt dödas utan att kontroll av eventuellt lidande. Jag träffade nyligen professor Stina Oredsson, en av de forskare som engagerat sig i frågan om kalvserum.

– Det finns en rad etiska problem med att levande kalvfoster, ibland nästan fullgångna, tas ut ur kon och töms på blod genom hjärt-punktion utan bedövning, säger Stina Oredsson med eftertryck. Det är lite av en myt när forskare i dag påstår att inga djur används inom cellodlingen!

 

På min institution, Swetox, odlar vi mycket celler och vi har börjat diskutera alternativ till kalvserum. Ett förslag går ut på att använda serum från levande donator-hästar. Då finns möjlighet att producera serum och samtidigt ha en god djurhållning och minimalt lidande. En annan strategi är att optimera metoderna för cellodling för att minimera eller helt ersätta serum. Det har visat sig möjligt i vissa fall, men kräver stora resurser för att validera resultaten. Hur påverkas resultaten av att celler exponeras för serum med delvis okänt ursprung och innehåll? Samtidigt får det mig att fundera på hur tillförlitliga resultat från vanlig cellodling egentligen är. Vi har verkligen mycket kvar att lära oss om hur odlade celler fungerar i relation till kroppens egna celler. Kanske kan vi göra en rad spännande vetenskapliga upptäckter om vi vågar ställa etiska frågor i relation till cellodling? Och vad är poängen med den omtalade odlingen av kött i provrör om den kräver slakt av kalvar för att fungera?

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Vanligt med kemiska olyckor i skolan

14-årig tjej blandar på eget initiativ ”olika saker” i kemisalen, plötsligt exploderar det. 12-åringar använder kaustik soda på lektionen och får frätskador på händerna. 13-årig kille testar att dricka BTB-lösning… Det händer en hel del i skolans kemisalar. Vi lät en student granska olyckorna i skolan. Resultaten visar att betydligt fler olyckor sker än vad som tidigare varit känt.

Få känner till att skolan faktiskt är en arbetsmiljö i lagens mening. Det innebär att Arbetsmiljöverkets regler om riskbedömningar, kemikaliehantering och skyddsutrustning gäller samt att olyckor ska rapporteras. Vi började därför med att ta reda på hur många olyckor som faktiskt rapporteras till myndigheten. Under fem år registrerades 37 olyckor. Samtidigt har vi haft tillgång till data från Giftinformationscentralen. Till ”Giftis” ringer allmänhet, lärare och sjukvårdspersonal för att be om råd vid olyckor. Under samma 5-årsperiod hittade vi drygt 600 händelser relaterade till kemikalier i skolmiljö. Av dessa ansågs nära 400 innebära en risk för hälsopåverkan. Arbetsmiljöverket ser alltså bara en bråkdel i jämförelse med Giftinformationscentralen. Samtidigt vet vi att de flesta händelser inte leder till att man kontaktar Giftis, huvuddelen av olyckorna registreras antagligen inte alls.

Arbetsmiljöverket har förutom register även egna inspektörer som går ut på skolorna. År 2005 gjordes 500 inspektioner med inriktning på kemikalier. När vi drygt tio år senare letar efter informationen visar det sig att myndigheten inte diariefört handlingarna. Pressmeddelandet är en av få ledtrådar som finns kvar av resultatet; ”Endast 16 av de inspekterade 500 skolorna klarade sig utan krav” , skriver myndigheten själv.

Vilken typ av händelser är det som vi ser i Giftinformationscentralens databas? En vanlig olycka är att eleven får frätande kemikalier i ögonen. En relativt vanlig händelse på högstadiet är också att eleven provsmakar olika giftiga kemikalier. För att bättre förstå situationerna som kan uppstå i klassrummen intervjuade vi ett antal kemi-lärare. De berättar om elever som sätter upp skyddsglasögonen i håret i stället för framför ögonen; elever som improviserar med egna experiment; elever som häller kemikalier i klasskompisarnas vattenflaskor. Många skolor verkar ha problem med stora klasser och alltför lite tid år förberedelser. Kanske brister också lärarnas utbildning.

high_school_image

Utifrån resultaten i examensarbetet kommer vi nu att gå vidare men en fördjupad analys och under slutet av året hoppas jag kunna få presentera resultaten för Arbetsmiljöverket. Även skolmyndigheter och lärarorganisationer borde ha glädje av informationen. En förhoppning är att ge Arbetsmiljöverket en möjlighet att löpande ta del av Giftinformationscentralens data, så att man åtminstone vet vad som händer. Om man inte vet vad som händer saknar man ju möjlighet att göra något åt det.

/Mattias

Stort tack och grattis till nyexaminerade toxikologen Ivan Taher! Tack även till kollegorna vid Institutet för miljömedicin (Linda Schenk) och Giftinformationscentralen (Anita Annas och Karin Feychting)

Studien finansierades av AFA Försäkring. Synpunkterna i bloggen är som vanligt mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet.

 

Plastindustrins hemliga plan avslöjad

Fortfarande saknar EU kriterier för vilka kemikalier som ska anses vara hormonstörande och det är en mycket het politisk potatis. Därför var det med stort intresse jag tog del av avslöjandet av plastindustrins strategiska analys från 2015. Organisationen Corporate Eurpoe Observatory presenterade i förrgår en läcka som visar på plastindustrins hemliga plan. Vad vill man åstadkomma? Vem vill man påverka? Och med vilka argument?

plasticsEU

Bild 1. De övergripande målsättningarna. Vi är nog många som kan hålla med om det översta målet att kemikalielagarna bör ha en vetenskaplig grund. Det märkliga är att vägen dit går via anarki i kemikaliepolitiken – att undvika reglering av hormonstörande ämnen i plastprodukter. Som medborgare skulle jag personligen föredra ett mål om gemensamma regler för hormonstörande ämnen som bidrar till en kemikaliehantering som inte riskerar hälsa och miljö. Idag saknas regler för hormonstörande ämnen och för att bevara denna oreglerade situation satsar industrin på två områden: (1) kriterier som ska ta tydlig hänsyn till ämnens olika potens snarare än att utgå ifrån identifierade faror, samt (2) att slå fast att pricipen om toxikologiska trösklar ska gälla även för hormonstörande ämnen. I dag finns båda dessa principer inskrivet i kemikalielagarna med undantag för kemikalier som är mutagena, cancerframkallande, reproduktionstoxiska eller ämnen som anrikas i ekosystemen och är mycket svåra att bryta ner. För ämnen med dessa egenskaper spelar dosen inte någon större roll i lagstiftningen. Målet är nu att hindra ännu en grupp ämnen, de hormonstörande, från att bedömas på ett liknande sätt.

plasticsEU3

Bild 2. För att nå målet att slippa dessa regler gäller det att veta vilka man behöver påverka. Sverige (SE), Danmark (DK) och Frankrike (FR)är medlemsländer med en tydligt negativ position. Vill man påverka dessa länder sker det nog effektivare att agera nationellt. Plastic Europe vill istället försöka påverka EU-kommissionens olika departement och myndigheter. DG Environment (miljö) och DG SANCO (livsmedel och hälsa) behöver bli mer positiva medan livsmedelsmyndigheten (EFSA) och DG Research (forskning) behöver få mer inflytande, då de redan anses vara positiva till industrins argument.

Bild 3. Vilka möjligheter finns då för att lyckas och vilka fallgropar bör man se upp för i argumentationen? Så här ser SWOT-analysen ut:

plasticsEU2

Jag har här valt att lyfta fram de faktorer som berör den akademiska forskningen. Styrkor – noterar att en av styrkorna är viljan att bidra till forskning för att inta en position som ”ansvarstagande industri”. Svagheter – bland svagheterna finns vetenskapliga studier som visar att plast innehåller hormonstörande ämnen. Ja, besvärande fakta är alltid jobbigt att hantera. Hot – Som om de besvärande forskningsresultaten inte vore nog finns forskare som bedriver ”kampanj”. Möjligheter  – Som tur är har forskningen en inneboende natur att visa olika resultat, vilket leder till en komplicerad diskussion, vilket kan lamslå beslutsfattare i åratal.

Att industrin arbetar systematiskt och strategiskt är i grunden något positivt. Det gör världen förutsägbar och kan på lång sikt bidra till en bättre utveckling då man agerar rationellt. För oss forskare är det viktigt att vi blir bättre på att förstå spelet bakom kulisserna och vilken roll vi har i förhållande till andra aktörer.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

FAKTA: Vi vet inte hur stor risken är med hormonstörande ämnen

Vad är riktiga fakta och vad är alternativa fakta? Ibland kan det vara svårt att se skillnaden. Särskilt svårt blir det när kända personer uttalar sig med bestämdhet medan vi forskare använder många nyanser av osäkerhet.

Även skarpa debattörer kan ibland ha fel. Man vill så gärna lugna kemikalierädda föräldrar och då händer det ibland att alternativa fakta slinker med.

”Det finns inga belägg för att hormonstörande orsakar några sjukdomar alls, allra minst fertilitetsproblem” (Rebecca Weidmo Uvell, välkänd borgerlig debattör)

”Det finns inga bevis för att ‘hormonstörande kemikalier’ påverkar vår hälsa” (Agnes Wold, professor i bakteriologi)

Samtidigt händer det att andra debattörer skapar ett intryck av att vi vet mer om hälsoeffekterna än vi faktiskt gör. En sund oro och slår ibland över i alltför långtgående slutsatser.

”Studier har visat att Bisfenol A kan innebära en påverkan på beteende, reproduktion och hjärnans utveckling samt även risk för hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, diabetes och cancer.” (Bloggen Morotsliv, 2014)

”Det finns en lång rad skador som kan orsakas av hormonstörande ämnen. Negativ inverkan på hjärnans utveckling, ämnesomsättningen, reproduktionsförmågan och den mentala hälsan. Det kan leda till olika typer av beteendestörningar och koncentrationssvårigheter. Följden kan bli allvarliga sjukdomar såsom cancer, autism, ADHD, diabetes, fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, depression etc.” (Bloggen Kemikaliepappan, 2014)

Forskningen klarar sig nog bäst utan både tvärsäkra förnekanden och svavelosande domedagsprofetior.

Som ett exempel på hur fakta ser ut ska jag berätta om en av de få studier som undersökt hypotesen att hormonstörande ämnen kan skada mäns könsorgan. För mer än 20 år sedan började danska forskare misstänka att exponering för vissa kemikalier under fosterutvecklingen skulle kunna störa den kroppens hormoner och öka risken för reproduktionsskador som kryptorkism (testiklar som inte vandrar ner i pungen), hypospadi (urinrör som mynnar på undersidan av penis), lågt spermieantal och testikelcancer. Sedan dess har många forskargrupper visat att flera kemikalier kan orsaka liknande effekter hos djur som exponerats under fosterstadiet. I december 2016 publicerades en första s.k. meta-studie där man gått igenom huvuddelen av alla befolkningsstudier som gjorts med fokus på mäns könsorgan och hormonstörande ämnen. (Bonde et al., 2016, länk till studien).

banner

Forskarna valde att studera alla kemikaler som av EU-kommissionen listats som hormonstörande och letade reda på alla studier där man studerat manlig reproduktion och samtidigt mätt exponeringen genom att analysera någon form av prov från modern.

Av de tusentals studier som publicerats inom området hittade forskargruppen totalt 33 artiklar, varav bara 21 hade kvalitet nog att användas i analysen. Fyra miljögifter (DDT, DDE, PCB och HCB) hade tillräckligt med data för att resultaten skulle gå att bedöma statistiskt. För endast ett av dessa ämnen (DDE) såg man en ökad risk. Slutsatsen blev alltså att vissa långlivade kemikalier som i djurförsök visat sig vara hormonstörande också verkar kunna orsaka liknande effekter i människor, men att ”bevisen” är begränsade. Dessutom finns det ännu inte tillräckligt med data för flera omdiskuterade ämnen som Bisfenol A och plastmjukgöraren DEHP.

Vad kan vi dra för slutsats när det gäller hormonstörande ämnen och mäns reproduktion utifrån studien?

Jo, det finns en del vetenskapligt stöd för att DDE, ett långlivat miljögift kan störa utvecklingen av könsorgan hos människor. Bevisen stärks dessutom av djurförsök som visar på liknande effekter. Agnes Wold och Rebecca Uvell har därför fel när de påstår att det saknas ”bevis”. Möjligen kan man säga att effekterna som vi observerat är begränsade och inte utgör en nämnvärd fara på individnivå. Samtidigt saknas det studier för flertalet ämnen. Det finns nästan inga riktigt välgjorda studier från människor som visar att mäns könsorgan och reproduktion tagit skada av andra hormonstörare. Men att data saknas betyder ju inte automatiskt att kemikalierna är säkra. Vi har sett effekter i djurförsök och grundläggande biologiska principer visar att människor i hög grad liknar andra däggdjur. Därför måste vi kunna byta ut ämnen även om vi bara observerat effekter i experimentella försök.

Ett fåtal av alla kemikalier vi använder påverkar hälsa och miljö negativt. Jag tycker det är ok att vi kallar dessa ”farliga ämnen” eller ”gifter” och eftersträvar en ”giftfri vardag”. Det är rimligt att vi arbetar för att få bort dessa ämnen från hem och förskolor. Vi behöver inte överdriva hotet, men vi behöver heller inte vänta på att allvarliga sjukdomar dyker upp innan vi agerar.

/Mattias

PS. Gillar du fakta utan tvärsäkra påståenden och tycker du att alla ska ges möjlighet att kunna förstå, granska, värdera och ta ställning till olika påståenden. Kom med och demonstrera på lördag 22 april, 11:30. March for science!

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

 

 

 

Var tredje svensk dricker PFAS

Fluorerade alkylsyror (PFAS) har tillverkats sedan 1950-talet, och är stabila mot värme och kemisk nedbrytning. De har dessutom en fantastisk förmåga att bilda släta, vatten-, fett- och smutsavvisande ytor. Perfekt som impregneringsmedel för papper, textilier, heltäckningsmattor, golvpolish och skidvalla. Dessutom kan ämnesgruppen bidra till att släcka bränder och ingick fram till för ca 10 år sedan i räddningstjänstens brandsläckningsskum. Det är väl bara tre problem, för det första är det giftigt och för det andra bryts det inte ner. Ja, du läste rätt… ämnet bryts i princip aldrig ner.

foam

Vilket är det tredje problemet då?

Jo, att vi idag har förorenat drickvattnet för 3.4 miljoner svenskar (enligt Livsmedelsverket). Rent dricksvatten är det värdefullaste ett samhälle har! Utifrån rent dricksvatten bygger vi våra liv. Om kemikalier läcker ut i en dricksvattentäkt är det såklart mycket allvarligt. Särskilt om det leder till att vattnet förorenas med ett ämnen som aldrig bryts ner.

Vattentäkter, både ytvatten- och grundvattentäkter, som ligger i områden där det finns eller har funnits brandövningsplatser har på många platser blivit förorenade av PFAS. I bland annat Uppsala och Tullinge har man tvingats stänga förorenade vattentäkter. Allra högst halter har man hittat i Kallinge, utanför Ronneby, och även där tvingades man stänga av vattentäkten. Det dessa platser har gemensamt är att de ligger nära övningsplatser för brandbekämpning. På övriga ställen där vi hittat PFAS i vatten vet vi inte alltid orsaken och halterna är i dessa fall också mycket lägre.

Samtidigt gör de extremt höga halterna i till exempel Kallinge att det är möjligt att studera eventuella hälsoeffekter och vi kan lära oss hur lång tid det tar för PFAS att lämna kroppen. Idag skickade jag tillsammans med en grupp andra forskare in en ansökan till Forskningsrådet Formas om medel för att analysera och värdera de blodprov som befolkningen lämnat. Sverige har ofrivilligt skapat ett experiment med människor och jag tycker vi är skyldiga att försöka förstå vad det kan ha fått för effekter.

Samtidigt måste vi fundera på hur det var möjligt att ett ämnen med mycket farliga egenskaper att bli godkända och släppas ut av svenska myndigheter. Borde vi inte ha lärt oss mer genom miljögifternas historia? …på 1960-talet var det DDT, 70-talet PCB, 80-talet Dioxin, 90-talet Bromerade flamskyddsmedel, och så nu PFAS.

Lyssna på inslaget i Klotet i P1 där jag resonerar om PFAS i dricksvatten (inslaget kommer efter 4:30 min). Vetenskapsradion förbereder ett längre inslag som förhoppningsvis kommer att sändas om ett par veckor. Stay tuned!

Livsmedelsverket har mer information om PFAS i mat och vatten. För de flesta av oss bidrar faktiskt maten mer än förorenat dricksvatten.

Bra frågor och svar om PFAS från Ronneby kommun.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

Okunnighet är styrka!

Donald Trump lovade i valrörelsen ”to abolish EPA”, dvs. att avskaffa den amerikanska miljömyndigheten. Nyligen var jag i USA och träffade kemikalieforskare verksamma vid EPA och frågade hur de såg på läget. ”It’s going to be BAD, we just dont know how bad”, svarade de enhälligt. Budgetförslaget siktar på att skära ner anslaget med 31%, vilket sannolikt kommer att riktas särskilt hårt mot verksamheter som syftar till att skydda klimatet.

IMG_3718

Han sitter i alla fall bakom galler… (selfie tagen utanför Vita Huset 17 mars 2017)

Samtidigt börjar republikanerna lägga förslag i kongressen som syftar till att förändra själva den vetenskapliga grundvalen för EPA. Man siktar inte på att avskaffa myndigheten utan omdefinierar istället uppdraget på ett mer subtilt sätt. Det första steget var att anklaga myndigheten för att driva en politisk agenda. Detta var en bärande del i republikanernas argumentation inför valet. Steg 2 – väl inne i Vita huset har Trumps administration satt munkavle på myndigheten. Enligt mina kontakter jobbar de som vanligt, men får inte presentera resultaten utan att de genomgått en intern politisk granskning. Man har även slutat använda sociala medier för att informera om nya vetenskapliga resultat. Informationen på EPA:s hemsida har också förändrats. Ett exempel är beskrivningen av syftet med enheten för vetenskap och teknologi. Tidigare stod det ”to develop the scientific and technological foundation to achieve clean water”. Nu lyder texten, ”to develop economically and technologically achievable performance standards to address water pollution”.

Tredje attacken riktar sig mot de experter och forskare som bidrar till EPA:s arbete. Det kan såklart vara svårt att få igenom en lag som förbjuder expertkunskap. Därför vänder man på orden och argumenterar istället för att myndigheten behöver bli mer ”öppen” och ha ”en vetenskaplig integritet”. Förslagen kallas därför saker som ”the HONEST Act” och ”EPA Science Advisory Board (SAB) Reform Act”. Smart – vilken politiker vill rösta nej till ärlighet?

En viktig del i omdaningen av USAs miljöarbete är förslaget att forskare inte ska kunna sitta i myndighetens vetenskapliga råd om de tidigare fått forskningsbidrag från EPA, och omvänt, personer som ingår i expertrådet ska inte få ansöka om bidrag under 3 år. Har en forskare fått pengar för att studera kemikalie A och blir ombedd att ge sin åsikt om kemikalie A, ska hen inte anses vara lämplig. Man vill på så sätt likställa forskarnas intresse av sitt forskningsområde med företagens intresse av att få sälja sina produkter. Det är i sammanhanget viktigt att känna till att mycket av USAs miljöforskning finansieras via EPA. Okunnighet är styrka, var det visst någon som skrev…

Kommer EPA att överleva Trump? Ja, det är troligt. Om det kommer vara en fungerande myndighet är tyvärr en mer öppen fråga.

/Mattias

PS. Läs mina tidigare inlägg om Trump här.

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Fimpen – ett giftigt skräp eller skräpigt gift?

Överallt dessa fimpar! Enligt organisationen Håll Sverige Rent hamnar 1 miljard fimpar på våra gator och torg varje år. I hela världen uppskattar man att 4.500 miljarder fimpar kastas ut i miljön årligen. Samtidigt vet vi att ciggaretter innehåller tusentals kemikalier. Där finns såklart det beroendeframkallande nikotinet, men även en lång rad cancerframkallande ämnen och giftiga metaller, som kadmium, bly och arsenik. En mindre del av dessa ämnen fastnar i filtret och hamnar så småningom ute i miljön.

tobacco

I radioprogrammet Klotet i P1 tog vi nyligen upp frågan om fimparna med alla sina kemikalier utgör en dold miljöfara. Är fimpen ett giftigt skräp eller skräpigt gift? Lite grovt kan vi dela in de farliga kemikalierna i tre huvudsakliga grupper; 1) giftiga grundämnen, 2) organiska ämnen som bildas vid förbränning, 3) organiska ämnen som finns naturligt i tobak.

Den första gruppen kan exemplifieras med metallen Kadmium, ett av våra giftigaste grundämnen. Växternas rötter tar upp kadmium och halten i grödorna varierar beroende på växtslag, tillförseln av kadmium till marken och markförhållanden. Tobaksplantan suger upp kadmium och ämnet tas lätt upp i lungorna hos rökare. Därför har rökare högre halter av kadmium i blodet än icke-rökare. Kadmium ansamlas framför allt i njurarna och försämrar succesivt njurarnas funktion. Idag finns också studier som tyder på ökad risk för benskörhet och frakturer, samt risken för vissa hormonberoende tumörer såsom bröst- och livmodercancer. När det gäller giftiga grundämnen i fimpar bör man dock komma ihåg att kadmium är ett naturligt förekommande grundämne, som tas upp även av andra växter. Därför går det inte att påstå att fimparna sprider kadmium i någon särskild utsträckning.

Den andra kategorin, de ämnen som bildas vid förbränning, kan ofta vara cancerframkallande. Dit hör till exempel en lång rad olika policykliska aromatiska kolväten (PAH). Denna grupp av ämnen bidrar till att rökare har en kraftigt ökad risk för cancer. Men när ämnena kommer ut i miljön bryts de ner relativt fort.

Tredje kategorin gifter är de ämnen som tobaksplantan bildar. Tobaksplantan skyddar sig mot insekter genom att bilda nikotin, som är ett kraftfullt nervgift för insekter. Hos människor skapar giftet istället som bekant ett starkt beroende, men kan även ge akuta symtom som hjärtklappning och illamående. Ca 20% av nikotiket stannar i fimpen, vilket gör att små barn eller hundar som råkar få i sig fimpar kan få hälsoproblem. Giftinformationscentralen ger därför rådet att kontakta sjukvåden om barnet får symtom, eller svalt mer än en cigarett eller fimp.

Slutsatsen måste nog ändå bli att problemet med fimparna inte är toxikologiskt, annat än mycket lokalt eller om någon råkar äta ett par kastade fimpar. Däremot finns andra problem. Min expertkollega i radio, avfallsexperten Åsa Stenmarck från Miljöinstitutet IVL, pekar på att plasten i fimpen bryts ner mycket långsamt. Det kan i sin tur bidra till problem med microplast i miljön och dessutom ändrar människor sitt beteende i en skräpig miljö och tenderar att öka nedskräpningen ytterligare.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Nobelpristagare bakom kemiska vapen i Syrien

Nobelpriset ska enligt Alfred Nobels testamente tilldelas de personer som bidragit till ”mänsklighetens största nytta”. Därför är det inte så konstigt att Nobelmuséet och andra glömmer att berätta historien om pristagaren som utvecklade de kemiska vapen som idag används i krigets Syrien.

Kriget i Syrien har nu pågått i sex år och dagligen rapporteras om fruktansvärda krigshandlingar. Mer än 400.000 har dödats under konflikten (enligt FN sändebudet Staffan de Mistura) som präglas av oförsonligt och sekteriskiskt våld. En av alla de handlingar som rapporteras är användandet av kemiska vapen. I en FN-rapport från i höstas slås fast att man med säkerhet vet att både klorgas och senapsgas har använts av såväl IS som Assad-regimen (läs mer här). Vad få känner till är att mannen bakom dessa kemiska vapen tilldelats Nobelpriset i kemi.

haber

Forskaren Fritz Haber fick priset 1918 för att ha lyckats framställa ammoniak, en nödvändig ingrediens i konstgödsel. Därför berättar Nobelmuséet om gödning och övergödning  i sitt faktablad om den prisade professorn. Dr Habers ägnade dock inte livsmedelsförsörjning så mycket intresse. Istället la han mycket tankemöde på hur man effektivt kan utrota andra människor med kemiska gaser. Han beskrev bland annat ingående hur sambandet ser ut mellan den tid som det tar att förgifta någon och den koncentration av en giftig gas som används. Formeln för detta samband kallas därför ”Habers lag”.

Redan under sin livstid var Fritz Habers intresse för kemiska vapen kontroversiellt. Fritz arbetade bland annat som chef för tyska krigsministeriets byrå för kemiska angelägenheter. En av hans främsta kritiker var hustrun, Clara Immerwahr Haber. Clara var en av de första kvinnorna i Tyskland som avlade en doktorsexamen i kemi och hade ett djupt engagemang i mänskliga rättigheter och jämställdhet. Kanske var en drivkraft att hon själv tvingats sluta med sin forskning efter det att hon fött parets enda son Hermann år 1902. Under första världskriget opponerade hon sig kraftigt mot sin mans arbete med giftgas, och kallade det en pervertering av vetenskapen. Den första dödliga insatsen av klorgas ägde rum 22 april 1915 vid den Belgiska staden Ypern. Morgonen efter segerfesten tog Clara sin makes tjänstevapen, gick ut i trädgården och sköt sig. Redan dagen efter hennes död återvände Fritz till fronten för att fortsätta utvecklingen av ännu effektivare gaser. Under sin karriär kom Fritz Haber även att utveckla senapsgas och Zyklon B.

Hur Vetenskapsakademin resonerade när man beslöt att ge Haber Nobelpris vet jag inte. Hans upptäckter kring ammoniak är avgörande för att klara produktionen av livsmedel. Samtidigt väcker historien frågor om god och ond kemi, om hur kvinnor i vetenskapens historien fått betala ett mycket högt pris i det fördolda, om forskningens roll i tider av krigshets och hur vi fortfarande idag inte vill se Nobelprisets ibland blodbesudlade historia.

Så här kommenterar Haber själv sin insats under kriget i en intervju i Svenska Dagbladet 31 maj 1920. Jag tycker man anar en blandning av förnekelse och ånger. ”Vi veteskapsmän har stått fjärran från allt det elände, som dragit över världen, från allt det som hemsökt oss under de senaste åren. Men icke desto mindre är det vi som kanske framförallt fått bära bördor. Vi har kvävts på sätt och vis, fått inrikta oss på områden, som inte varit våra egna, och fått ställa våra krafter i sådana krafters tjänst som vi visserligen förstått, men knappast kunnat uppskatta.”

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Varmvatten är inte dricksvatten

Brukar du använda varmvatten från kranen till matlagning? Många har nog hört från sina föräldrar att man inte ska dricka varmvatten och det hade även en av lyssnarna i radioprogrammet Klotet i P1 där jag svarade på frågor i onsdags. [Här kan du lyssna på veckans frågor och svar, inslaget om varmvatten kommer 3:50 min in i inslaget]

 

radio2

Jag och expertkollegan Åsa Stenmarck från IVL svarar denna vecka på frågor i programmet Klotet.

Frågan är alltså om det kan vara farligt att dricka varmvatten direkt ur kranen? Ja, varmvatten innehåller faktisk en del ämnen man vill slippa exponeras för i onödan. Anledningen är att vattenledningssystemet bland annat kan innehålla metaller. Att varmvatten innehåller högre halter än kallvatten beror på flera saker. Dels tar varmvatten lättare med sig metall och dels är flödet av varmvatten lägre och det hålls uppvärmt i olika typer av behållare under lång tid. Det finns dessutom en juridisk aspekt – lagstiftningen är skriven så att dricksvatten (dvs. kallvatten) och material som kommer i kontakt med dricksvatten har särskilda krav och gränsvärden medan varmvatten och varmvattenledningar inte har samma höga säkerhetskrav. Det innebär att när du vrider kranen åt höger för att få kallvatten, kommer förhoppningsvis ett kontrollerat och godkänt livsmedel dyka upp medan om du vrider kranen åt vänster så kommer varmt vatten som kan innehålla diverse olika kemikalier. Varmvatten passar bra att tvätta sig med eller för att diska i, men inte för att dricka.

En vanlig metall i rören är koppar. Kroppen behöver koppar, men om halten blir för hög kan man få akut magont. Därför har myndigheterna satt gränsvärden för hur mycket koppar dricksvatten får innehålla. I EU får dricksvatten maximalt innehålla 2 mg koppar per liter. Vid 4-6 mg/l har man sett illamående hos människor. Vid halter över 1 mg kan man se blågröna missfärgningar i badkar och tvättfat. Det finns även ett nationellt gränsvärde i dricksvatten på 0,2 milligram per liter där dricksvattnet anses vara ”tjänligt med anmärkning”.

Två enkla råd!

  • Använd inte varmvatten i matlagning eller som dryck
  • Spola ur rören några sekunder så att det blir kallt och fräscht

Vill du veta mer?

En lyssnare hörde av sig med tips om mer detaljer för den som vill förstå mer om vilka material som används för att vi ska få dricksvatten. [läs rapport från Swerea/KIMAB här]