Vatten är också ett gift!

Av alla dödsfall som orsakas av giftiga kemikalier är nog vattenförgiftning det mest onödiga. Det handlar inte om drunkning, utan om att dricka för mycket vatten. Det senaste dödsfallet som jag känner till i Sverige inträffade 2012, då en flicka omkom efter att ha spelat vatten-poker på ett ungdomsläger. Ett annat fall som fått mycket uppmärksamhet inträffade 2007 i Kalifornien, då en lokal radiostation arrangerade en vattendrickar-tävling. En av deltagarna, en 28-årig mamma, satsade stort och drack drygt 7 liter. På vägen hem ringer hon ett samtal och berättar om en sprängande huvudvärk. Några timmar senare hittas hon död i sitt hem.

water

Det som händer är att de salter som finns naturligt i kroppen späds ut, vilket leder till att vatten börjar läcka in i cellerna, vilket i sin tur snabbt påverkar nervcellerna i hjärnan. Vanliga symtom vid vattenförgiftning är till exempel allmän förvirring, huvudvärk, illamående och kramper.

Borde vi förbjuda vatten? När man riskbedömer en kemikalie är det viktigt att skilja på ”fara” och ”risk”. Fara är den skada som ett ämne kan orsaka (t.ex. cancer, leverskada, frätskada) medan risk är sannolikheten att skadan faktiskt uppkommer. Vatten har precis som andra kemikalier ett registrerat id-nummer (CAS: 7732-18-5). Det påverkar en rad olika hormoner och experimentella studier visar att ämnet allvarligt kan skada levande celler. Nästa gång du läser att ett giftigt ämne hittats i något sammanhang, så titta efter något som indikerar om exponeringen är hög eller låg. Ibland är det bara media som sätter en smaskig rubrik för att locka fram ett klick.

Om allt är farligt, varför ska vi ändå bry oss om kemikalier som förekommer i låga halter? Jo, det finns goda skäl att agera. Ur ett management-perspektiv bör man inte vänta med beslut tills alla data och alla detaljer är kända. Cancerframkallande och fosterskadande ämnen bör vi undvika så långt det går. En annan situation kan vara ämnen som ger effekter som aldrig går att detektera på individnivå, men ökar risken för hela befolkningen. Ett sådant exempel är bly som i relativt låga koncentrationer sänker intelligensen med några IQ-poäng. Eftersom vi har så stor naturlig variation drabbas ingen individ direkt, men tillsammans blir vi lite trögare i skallen. Om vi hjälps åt att sänka exponeringen av dessa ämnen blir det också bättre för alla. Att många låga halter tillsammans kan bidra till en effekt är ett annat välkänt faktum och ofta är det också klokt att undvika exponering när riskerna delvis är okända. Har man dålig kunskap är det smart att vara försiktig, precis som i svampskogen.

På tal om mer kunskap. Här får du lite fakta om giftet vatten…

Nyttan med vatten

Alla systemen i din kropp behöver vatten för att fungera. Vatten behövs bland annat för att reglera temperaturen, förhindra förstoppning, och spola ut ämnen som kroppen inte behöver.

Orsaker till vattenförgiftning

Det finns två typer av vattenförgiftning. Den ena beror på att man dricker för mycket och den andra på att kroppen inte kan bli av med vatten ordentligt.

Kända riskgrupper är extremidrottare som fokuserar för mycket på att dricka tillräckligt och glömmer att även fylla på med salter. Det finns ingen exakt formel om hur mycket du bör dricka. Vanliga situationer som extrem värme, stor aktivitet eller sjukdom med feber kräver högre vätskeintag än genomsnittet.

Vissa sjukdomar minskar förmågan att bli av med vatten. Det kan till exempel gälla personer med hjärtsvikt och njurproblem. Sjukdomar som schizofreni och droger som ecstasy kan vara riskfyllda då de ibland leder till okontrollerad törst.

Hur vet jag att jag dricker lagom?

Kolla kisset! Svagt gul urin indikerar att nivån är ok. Mörkare urin betyder att du behöver mer vatten medan färglös urin betyder att njurarna pumpar ut överskottsvatten. Har du en vanlig dag och är frisk så drick vatten när du är törstig. Kroppen har bra koll på behovet och njurarna är fantastiska på att reglera eventuellt över- och underskott.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Annonser

There is no spoon!

Riskbedömning av kemikalier baseras på experiment där man testar vilken koncentration som kan ge skadliga effekter. Baserat på dessa observationer kan man sedan bestämma vilka doser av ett ämne som kan tillåtas i olika sammanhang. Men hur vet vi vilka slutsatser som är riktiga utifrån enstaka resultat? Med hjälp av datorsimulering kör vi nu tusentals låtsasförsök för att se hur ofta resultaten stämmer med den ”sanning” som vi i förväg har definierat.

Det är just detta som gör toxikologisk riskbedömning till ett fantastiskt kul forskningsområde. Jag får röra mig i gränslandet mellan den observerbara verkligheten på labb och den ”verkliga” verkligheten där människor lever, verkar, älskar och dör (förhoppningsvis utan alltför stor inverkan av kemikalier). För att ingen ska förstå hur spännande det är använder vi ett avancerat kod-språk. Idag ska vi till exempel träffas inom OECD för att tala om ”the BMD approach to multiple endpoints”. Låt mig försöka avslöja vad det egentligen handlar om.

Tänk dig filmen Matrix, fast på riktigt. I Syskonen Wachowski allegoriska filmberättelse är alla människor fångna i ett datorprogram. De har befunnit sig där sedan födseln och känner inte till någon annan verklighet. I stora drag är det en SciFi-version av Platons grott-liknelse. Som exprementalist vill jag gärna lita på mina egna observationer och ser dessa som ”verkligheten”. En vanlig missuppfattning (även bland forskare) är att om man inte observerar någon effekt så har man bevisat att det inte finns någon effekt vid den testade dosen. Faktum är att bevis för att ingen effekt finns (i betydelsen noll effektstorlek) aldrig kan hittas, eftersom det skulle kräva oändligt stora försök. Den rätta tolkningen av en ”negativ” studie är att det inte finns några tecken på en effekt, vilket inte är detsamma som bevis på en icke-effekt. Jag behöver alltså skilja på observerad effekt och sann effekten. ”The red pill or the blue pill…”

matrix

Ur filmen Matrix (1999). Det röda pillret och dess motsats, det blå pillret, representerar valet mellan: Kunskap, den ibland smärtsamma verklighetens sannhet (röda pillret) och Falskhet, den lycksaliga okunskapens illusion (blå pillret).

Den observerade effektstorleken i ett försök är endast en uppskattning av den verkliga. Som ett illustrativt exempel vill jag att du tänker dig en mycket stor (oändlig) grupp av försöksråttor utsatta för en viss dos av ett kemiskt ämne, vilket resulterar i en förekomst av leverskador hos var femte djur (medan den är 0 % utan exponering). Nu väljer vi slumpmässigt ut fem djur och tittar hur många av dessa som inte har en leverskada. Att alla djuren är friska är inte helt osannolikt. Statistiskt sätt är det 33 % chans att alla fem råttorna är friska. Om vi bara känner till fem friska djur frestas vi att slå fast att den dos som råttorna exponerats för inte ger effekt.

En möjlighet att få bättre information skulle kunna vara att testa många olika doser och beskriva hela dos-responssambandet. Man kan komma långt utan att öka antalet försöksdjur och istället använda dem på ett smartare sätt, vilket jag visat i tidigare studier (Törnqvist et al. 2014; Kalantari et al., 2017). Ett flexibelt val av dosgrupper ger bättre möjlighet att beskriva vilken exponering som kan orsaka en definierad effektnivå. Vi kan dessutom beskriva hur säker slutsatsen är. Problemet är att dagens test-praxis bygger på att man bara testar tre olika doser och därefter pekar ut den dos som inte ger en OBSERVERAD effekt. Man skiljer alltså inte tydligt på observation och verklighet. I stort sätt samtliga riskbedömningar som rapporterats till den Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) har gjorts på detta sätt, vilket i teorin innebär att vi riskerar att underskatta risken för ämnen som bara testats enstaka gånger.

Precis denna typ av filosofiska frågor diskuterar vi idag inom OECD. Förhoppningen är att öppna upp för moderna teststrategier och nya sätt att beskriva dos-respons, eller för att återvända till Matrix, att få industrin och myndigheter att välja det röda pillret lite oftare.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar inte Swetox eller Karolinska Institutet)

Tabletten och toaletten

En av de allvarligaste miljöeffekterna av läkemedel i miljön kommer från avloppen vid läkemedelsfabriker, som till stor del ligger i lågkostnadsländer som Kina och Indien. Tillverkning av antibiotika är inget undantag. Avloppsreningen är ofta dålig och att miljön ständigt utsätts för antibiotika är ett effektivt sätt att skapa resistenta bakterier. I januari skrev The Telegraph om en kvinna i USA som dog i höstas till följd av en infektion hon drabbats av i Indien. Bakterierna var resistenta mot alla kända antibiotika. Problemet med utsläpp har beskrivits tidigare. Här finns ett inlag i Vetandets Värld P1, som jag tycker beskriver problemet väl.

Vill vi minska riskerna borde vi sluta köpa antibiotika från produktionsanläggningar utan ordentlig miljökontroll. Jag tyckee landstingen har ett särskilt ansvar. Självklart ska inget sjukhus ge sina patienter piller som tillverkats på ett sätt som ökar risken för en global hälsokris på grund av antibiotikaresistens. En bra ambition har Stockholms Läns Landsting. De tar med miljöfrågor i sitt miljöprogram  när de rekommenderar läkemedel i den s.k. Kloka Listan. 

På liknande sätt borde vi väl sluta mata patienter med kött från länder med hög antibiotikaanvändning i jordbruket. Vad jag vet saknar Landstingen en policy om antibiotikaanvändningen i köttproduktion. Mängden antibiotika som används är ofta mycket högre utanför Sverige, så ett bra steg vore väl att ställa samma krav som vi gör på svenska bönder och sluta importera billigt ”antibiotikakött”.

Den största exponeringen av läkemedel till miljön sker via avloppen även i Sverige. Läkemedel är ofta kemiskt stabila och reningsverken är sällan anpassade för att ta emot läkemedlen. Andra ämnen som påverkar miljön kan förbjudas, men det gäller inte för läkemedel. Nu börjar det dock ske förbättringar. Ett forskningsprojekt som avslutades för något år sedan tog fram rekommendationer för att minska miljöriskerna redan tidigt i utvecklingen av nya läkemedel. På liknande sätt som vi idag testar för att undvika biverkningar skulle man kunna kunna designa nya läkemedel med mindre miljöpåverkan. Tänk vad bra om Swetox, som Sveriges ledande akademiska forskningscenter inom läkemedelssäkerhet och SciLifeLab där nya läkemedel utvecklas tillsammans kunde få utveckla forskning kring detta. Sen behöver vi såklart hitta sätt att rena avloppsvatten. Naturvårdsverket kommer under 2017 att redovisa projekt om avancerad rening av avloppsvatten och i Linköping startar Tekniska Verken en ny reningsanläggning för att hantera läkemedel. Det är verkligen bra att Sverige försöker få ordning på läkemedel i miljön. Låt oss hoppas att våra strategier och tekniken också når ut globalt.

jpntoa_foto-linda-schenk

En liten tanke outside the box… om vi inte löser frågan centralt kanske vi inom några år kommer ha lokala filter i toalettstolen. Faktisk testas det redan i Sverige. En knapptryckning om du äter antibiotika och avloppet kopplas direkt till smarta enzymfilter som bryter ner olika läkemedelsrester. Då gäller det bara att trycka på rätt knapp. Jag skickar med en bild på en Japansk toalett som inspiration/avskräckande exempel 🙂 Foto: Linda Schenk

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Trump slår mot miljöforskning

På mindre än två veckor har USAs nye president markerat att USA lägger om politiken på ett sätt som allvarligt hotar möjligheterna att minska risker med hälsofarliga kemikalier. Det är helt enkelt omöjligt att lämna utan kommentar. Jag lämnar Trumps ”alternativa fakta” utan vidare reflektion och vill istället lyfta konsekvenserna av att hans regim nu lägger hinder för både forskare och forskningskommunikation.

altepa

Stoppad vetenskapskommunikation

För att förstå sammanhanget är det viktigt att känna till lite av den amerikanska miljömyndigheten EPAs roll. I jämförelse med Sverige har myndigheten uppgifter som hos oss delas mellan myndigheter som Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, Forskningsrådet Formas och nationella miljöforskningsinstitut. Dessutom används resultat och riskbedömningar långt utanför USAs gränser. Samtliga dessa aktörer har idag belagts med munkavle i USA. Myndigheten har slutat kommunicera om miljösituationen och sina egna studier. Under perioden 1-19 januari så publicerade EPA nittiosju olika miljönyheter på sin hemsida, sedan 19 januari är det 2 nyheter. Det välrenommerade twitter-kontot @EPAresearch, som har hundratusen följare, har inte kommunicerat ett enda inlägg sedan The Donald klev in i ovala rummet.

Varför behövs vetenskapskommunikation, vi kan väl inte prata oss till en kemikaliesäker värld ändå? I en tid då allmänheten och politiker står inför komplexa utmaningar, från klimatförändringar till antibiotikaresistens, är naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning en viktig källa av information som krävs för att styra samhällen genom stora omställningar. Att strypa forskningskommunikationen är som att lobotomera möjligheten till utveckling.

Ytterligare en anledning till att kommunicera forskning är den demokratiska aspekten – att de medborgare som via skatter finansierat utbildning och forskning har rätt att ta del av resultaten. Just detta argument avser Trump dock att desarmera genom minskade anslag. Vi vet sedan valrörelsen att han planerar en kraftig nedskärning av finansieringen av EPA och att stoppa kommunikationen blir ett strategiskt sätt att förekomma effekten av nedskärningarna enligt principen ”syns du inte så finns du inte”.

Ett litet ljus i mörkret är de alternativa kanaler som skapats i sociala media. Samtidigt som @EPAresearch slocknade så tändes @altEPA, en underground-kanal som länkar till information som tidigare spreds via myndigheten. Flera av EPAs forskare är världsledande inom forskning om kemikalier, miljö och hälsa. Det ryktas att de nu börjat kopiera viktiga databaser för att förbygga en större nedmontering. Det påminner om de heroiska insatser som forskare gjort i länder där islamister hotat kulturskatter och konstsamlingar.

Stoppade forskare

Ett annat beslut som regimen i USA fattat syftar som bekant till att uppfylla vallöftet att stänga ute muslimer från USA. Människor med ursprung i ett antal länder i mellanöstern och Afrika stoppas nu utan individuell prövning. Precis som resten av forskarsamhället är miljöforskningen internationell och beslutet hindrar människor att delta i konferenser och bedriva forskning i USA. Även om flera av de nationer som berörs inte är internationellt kända för sin starka miljöforskning finns det många individer som är internationellt verksamma och varje dag bidrar till att göra kunskapen större och världen bättre. Senaste halvåret har jag själv publicerat artiklar med forskare från Iran, föreläst för studenter från Syrien, och så sent som i måndags talade jag med en delegation från den kurdiska delen av Irak om hur Sverige arbetar med forskning som rör kemiska olyckor.

Om några veckor startar SOT2017 i Baltimore (USA), världens största toxikologiska konferens med över 6000 deltagare. Jag misstänker att många postrar och föreläsningar kommer gapa tomma när kollegor hindras att delta då de av USAs regim pekats ut som potentiella terrorister. ”We don’t want’em here!”, deklamerar Trump omgiven av likasinnade isolationister. Vad blir vårt svar på detta?

En möjlighet för Sverige

Konsekvenserna av Trumps miljöpolitik är ännu svåra att överblicka. Men redan nu ser vi konturerna av en ny världsordning där USA lämnar den internationella miljöscenen. En möjlighet för Sverige skulle kunna vara att erbjuda ett antal amerikanska miljöforskare en fristad som gästforskare under de kommande åren. Det skulle vitalisera svensk miljöforskning och samtidigt möjliggöra för några skarpa hjärnor att producera världsledande forskning och undervisning tillsammans med svenska forskare. Jag gissar att det dessutom skulle ge ett visst PR-värde för Sverige som internationell forskningsnation.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Studenternas tips för att rena kroppen från miljögifter

En intressant fråga dök upp i radioprogrammet Klotet (P1) idag (25/1-17): ”Blir man av med gifter i kroppen om man bantar eller tar en detox-kur?”. Lite ovant att besvara lyssnarfrågor, men gå gärna in och lyssna på programmet.

Här kommer ytterligare några exempel och tankar. Om vi begränsar resonemanget till miljögifter och kemikalier som vi får i oss via mat och olika produkter är svaret ganska enkelt. De klassiska miljögifterna som oftast lagras i fettet frigörs om man plötsligt miskar mängden kroppsfett. En något större andel kommer då istället att hittas i andra delar av kroppen. Läs gärna om rymdexperimentet jag skrev om i höstas. Jag har efter radioprogrammet fått en del kommentarer kring att ”detox” faktiskt kan syfta på annat än att få bort giftiga kemikalier ur kroppen. Självklart kan olika dieter ge effekt på välbefinnandet. Många använder ordet ”detox” som en signal för en kortare period av hälsosam livsstil. Att äta grönare, lagom mycket och röra på sig är bra tips för att må bra på både kort och lång sikt. Men det påverkar inte halten av miljögifter i din kropp nämnvärt på kort sikt. Men vad fungerar då?

Jag gav nyligen tre grupper av studenter i uppgift att föreslå sätt som på riktigt skulle kunna detoxa en person från miljögiftet PCB. Här är några av deras innovativa förslag (NB! Don’t try this at home).

kirurgi2

Grupp 1 föreslog kirurgisk extraktion: Operera in ett antal stora fettkuddar i kroppen. Efter några veckor har fettlösliga gifter löst sig i dessa kuddar som då opereras ut igen.

Studenterna i Grupp 2 föreslog Olestra-metoden. Personen äter Olestra (ett slags fettsubstitut som kroppen inte kan ta upp). Denna typ av fett kan då suga ut en del gifter på sin väg genom tarmarna. Problemen är hög risk för lös avföring liksom att upptaget av fettlösliga vitamin sannolikt minskar.

Grupp 3 tog fasta på en naturlig utsöndring via bröstmjölk. Personen skulle med hjälp av hormonbehandling få en stimulerad mjölkproduktion. Bröstmjölkens fett innehåller ju en del PCB och mammor som ammat länge har faktiskt lägre halter än förstföderskor.

I diskussionen som följde var det en student som påtalade att man kanske borde ha försökt undvika exponeringen för PCB redan från början om det nu var så svårt att bli av med. Hade man inte exponerats vore ju problemet löst innan det ens uppstått. Ja, tänk om vi kunde slippa städa efter gamla kemiska misstag i våra kroppar. Vilken hemsk tanke. Vad skulle en toxikolog som jag göra då…?

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Om kemikalier i våra prylar

Idag (ondag 7 december 2016) direktsänds ett radioinslag om kemikalier i vår vardagsmiljö i programmet Plånboken (P1). I programmet samtalar jag om detta med Agnes Wold (professor och bakteriolog vid Göteborgs universitet). Min förhoppning är att förklara varför vi både som enskilda och i samhället behöver agera för en giftfri miljö. Om jag lyckas kan du avgöra själv genom att lyssna på inslaget. [länk till programmet]
radio

Programmet tar sin utgångspunkt i en intervju med en person som ägnat mycket energi åt att rensa bort plast från sitt hem. Jag tycker det visar på en person som tar frågan på allvar och har inga synpunkter på hur vi som individer väljer att agera. Faktum är dock att den typiske konsumenten (inte minst så här i juletid) köper stora mängder ofta onödiga plastprylar. Saker som vi inte sällan vet vad de innehåller, då det saknas information. Svensk och europeisk industri har gjort mycket för att ta bort farliga ämnen men tyvärr importeras fortfarande stora mängder plast med okänt innehåll från länder utanför EU. För att komma närmare miljömålet giftfri miljö krävs en rad åtgärder. Viktigast är såklart skarpa lagar och regler samt kloka inköpssystem. Men som enskild konsument kan du även göra skillnad genom att rensa bort gamla mjuka plastprylar som inte håller de miljökrav vi ställer idag och dessutom har det stor påverkan om vi tillsammans efterfrågar mer information om varornas innehåll och undviker att köpa saker med okänt innehåll. Ibland hamnar fokus på de som ”plastbantar” och frågan om dessa gör rätt eller fel. Vore det inte rimligare att diskutera varför de allra flesta omger sig med plastämnen som vi vet är skadliga och faktiskt valt att förbjuda? Det viktiga är väl att reda ut vad vi tillsammans kan göra för att få bort dessa ämnen från vår miljö?

Själv föreslår jag plastbantning med julbordsmetoden. Skinkan – en stark internationell lagstiftning med fokus på förebyggande testning. Sillen – ett kontrollsystem och krav på att redovisa innehåll. Köttbullarna – Kemikaliesmarta upphandlingskrav. Grönkålen – rensa bort gamla material i offentlig och privat miljö. Lutfisken – innovativ industri som bygger på cirkulär ekonomi. Risgrynsgröten – Mer kunskap om kemikalier, hälsa och miljö. Levande ljus – En stark folkrörelse som håller trycket uppe och hjälper människor skapa en kemikaliesmart vardag. Varje åtgärd är otillräcklig i sig själv men tillsammans kan de detoxa en hel planet.

Här nedanför har jag samlat några referenser som kan vara intressant för dig som vill veta mer och själv kunna ta ställning baserat på fakta.

Om mjukgöraren DEHP och bevis för att det är hormonstörande och reproduktionsskadande.

En kemikalie som berörs i samtalet mellan mig och Agnes Wold (professor och bakteriolog vid Göteborgs universitet) är plastmjukgörare som nu förbjudits i EU. Ämnet förkortas DEHP och ett ämnen som är hårt reglerat inom EU eftertsom det har en rad oönskade miljö- och hälsoegenskaper. Det är bland annat helt förbjudet i leksaker. Ämnet kan bland annat skada fortplantningsförmågan samt misstänks kunna orsaka effekter under fosterstadiet. Dessa effekter har visats en stor mängd vetenskapliga studier och med en rad olika metoder.

Här kan du ta del av de sammanfattningar som EU:s kemikaliemyndighet presenterat som stöd för beslutet att klassa DEHP som ett ämne som man vill fasa ut från den gemensamma marknaden (Substance of Very High Concern).

Sammanfattning när det gäller klassificering av DEHP.

Sammanställning av data om DEHPs hormonstörande egenskaper.

Ännu fler studier som visar varför DEHP ska anses vara både hormonstörande och reproduktionsskadande finns i denna sammanställning från ECHA.

Om en ny meta-studie

Angående en nyligen publicerad meta-studie som Agnes Wold vid flera tillfällen hänvisar till skulle jag vilja säga följande: En meta-studie bygge rpå en systematisk genomgång och analys där man slår samman en rad olika studier. Den aktuella studien undersöker om man hittat några samband mellan exponering för kemikalier och effekter på mäns fortplantningsorgan (Bonde et al., 2016, Human Reproduction Update). Värt att notera är att författarna redan i titeln nämner att de studerar hormonstörande ämnen. Frågan gäller alltså inte om hormonstörande ämnen existerar utan om man kan se effekter i befolkningen. Studien innehåller en översikt av 28 olika grupper som undersökts med avseende på skador/påverkan på manlig reproduktion. De flesta av dessa studerar effekten av långlivade organiska miljögifter och hittar signifikan påverkan från miljögiftet DDE (ett hormonstörande ämne och nedbrytningsprodukt till bekämpningsmedlet DDT). När det gäller ämnen som DEHP och Bisfenol A konstaterar författarna att det saknas data. Det finns faktiskt bara ett par studier som ingår i meta-studien där man studerat halterna av DEHP och samtidigt tittat på eventuella samband med reproduktionseffekter i mycket små grupper. Sammanfattningsvis visar studien att där vi har information ser vi effekter medan vi inte kan dra några slutsatser alls om ämnen som DEHP och Bisfenol A.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

 

 

Så känner du igen en trumpnisse

De tar gärna stor plats i den offentliga debatten om kemikalier. De uttrycker sig kort och drastiskt, men tittar man närmare ser man att det oftast är ihåliga argument. Jag talar om Trumpnissarna.

trumpnisse

En trumpnisse kan se ut på många olika sätt, men känns ofta igen på sitt höga tonläge i debatten.

För att underlätta identifieringen av en äkta trumpnisse har jag listat tre typiska läten. Hör du följande argument i en debatt om kemikalier kan du vara tämligen säker på att det står en trumpnisse i talarstolen:

1. ”Om kemikalier som klassas som hormonstörande ämnen ska förbjudas, måste man förbjuda även vanliga livsmedel som choklad.”

Detta läte kan varieras i slutet och då lika gärna handla om t.ex. kaffe, kinamat, eller broccoli. Argumentet bygger på en avsiktlig feltolkning av WHO:s definition av vad som är ett hormonstörande ämne. ”Ett hormonstörande ämne är en kroppsfrämmande substans eller blandning som förändrar ett hormonsystemets funktion/funktioner och som en konsekvens av detta orsakar negativa effekter…”. Det är sant att kroppens hormonsystem ständigt varierar i relation till bland annat vad vi äter. Ett exempel är utsöndring av insulin i samband med att vi äter. Detta är en naturlig hormonell funktion. Det som menas med WHO:s ord om ”förändrad funktion” syftar på en situation när hormonets naturliga funktion förändras. En kemikalie som blockerar eller minskar insulinets effektivitet skulle däremot kunna kallas hormonstörande.

2. ”Om hormonstörande ämnen faktiskt kan påverka människors hälsa skulle vi inte leva allt längre.”

Trumpnissen vill gärna ge intryck av att vi hamnar i stenåldern om vi lagstiftar mot hormonstörande ämnen. Påståendet hämtar också näring i gamla tiders toxikologi som fokuserade mycket på akuta förgiftningar snarare än dagens toxikologi som handlar mycket om påverkan av sjukdomsmönster och dysfunktion.

3. ”Privata och lokala projekt för att rensa bort plast är meningslöst och skapar panik hos föräldrar”

I Sverige utgår kemikaliepolitiken från miljömålet ”en giftfri miljö” samt den EU-gemensamma kemikalielagstiftningen REACH där ämnen med farliga egenskaper ska fasas ut. En grupp ämnen som ofta finns i plast är mjukgörare. En av de vanligaste (DEHP) är klassat som reproduktionsskadande och har därför förbjudits i leksaker och avvecklas från allt fler ställen inom EU. DEHP står numera bara för 10% av den europeiska marknaden för mjukgörare. Trots detta hittar vi fortfarande DEHP i många gamla plastprylar och i importerade varor. Utanför EU där mest prylar tillverkas utgör DEHP 37% av alla mjukgörare. Att plocka bort plast som inte uppfyller dagens krav är faktiskt ett enkelt sätt att bidra till en giftfri miljö. Det är egentligen inte konstigare än att välja svenskt kött för att minska antibiotikaanvändning eller köra bil utan dubbdäck för en renare luft.

Hur var det med paniken då? Att föräldrar månar om sina barns hälsa är välbelagt men att de i allmänhet skulle sakna förmåga till välavvägda beslut och lätt drabbas av panik är inget jag känner igen. Faktum är att forskning pekar på att vi människor är stabila i våra vanor oavsett information. Vi pratar gärna om oro, men ändrar sällan vår livstil.

Vem vet, att spana efter trumpnissar kan kanske bli en folksport. Här kan du läsa mer om hormonstörande ämnen och lära dig skilja på fakta och myter. Lycka till!

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Giftbanta – en ny diet eller en väg mot en hållbar framtid?

Året är 1993 och Kamratposten skriver om ett försök där fyra män och fyra kvinnor varit instängda i två år för att forskarna ska lära sig förstå hur ett hållbart liv kan se ut i framtiden, kanske på en planet långt ut i universum. Inuti en byggnad stor som två fotbollsplaner har man skapat en isolerad värld med olika naturområden där inga gifter tillåts. Idag kanske vi kallat det ”giftbanta” eller ”extreme detox”.

kp-biosphere2

Under försökets gång tog man regelbundet blodprov för att följa utvecklingen. Många blev förvånade när halterna av miljögifter som PCB och DDT ökade dramatiskt (Walford et al., 1999, Tox Sci 52 (Suppl 1):61-65). Under det första året dubblerades koncentrationen i blodet! Hade någon fuskat och smugglat in bekämpningsmedel eller var det byggnaden som innehöll dessa förbjudna gifter? Sanningen var att giftet transporterats in dolt i deltagarnas kroppar. I kroppsfettet låg år av inlagrade miljögifter och när deltagarna började leva ett ekologiskt hållbart liv med mindre animaliskt fett minskade kroppsvikten. Det gömda giftet hamnade istället i blodet.

Om vi i framtiden ska kolonisera yttre rymden finns en uppenbar risk att vi inte kommer få passera tullen eftersom vi alla bär tydlig spår av miljögifter i våra kroppar. Halter som ofta överskrider vad som är tillåtet i maten. Det som möjligtvis är glädjande är att vi antagligen inte heller skulle anses som lämplig föda.

Vad kan vi lära av detta exempel i SciFi-miljö? Det första är att giftbanta inte bör tolkas bokstavligt. Det andra är att uttrycket ”man är vad man äter” är sant. Genom att äta mindre animaliskt fett kan vi spara resurser och klimat och samtidigt sänka mängden miljögifter i kroppen på lång sikt. Båda dessa lärdomar missar dock det långa perspektivet som Biosphere 2 handlade om. Ska vi på allvar giftbanta måste vi se till hela systemet. Jag låter mig istället gärna inspireras av maten på julbordet – vi behöver ett smörgåsbord av åtgärder. Varje åtgärd är otillräcklig i sig själv men tillsammans kan de detoxa en hel planet. Skinkan – en stark internationell lagstiftning med fokus på förebyggande testning. Sillen – ett kontrollsystem och krav på att redovisa innehåll. Köttbullarna – Kemikaliesmarta upphandlingskrav. Grönkålen – rensa bort gamla material i offentlig miljö. Lutfisken – innovativ industri som bygger på cirkulär ekonomi. Risgrynsgröten – Mer kunskap om kemikalier, hälsa och miljö. Levande ljus – En stark folkrörelse som håller trycket uppe och hjälper människor skapa en kemikaliesmart vardag. Kanske har du en egen favorit att sätta på bordet. Välkommen!

Jag önskar dig en trevlig advent!

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

PS. Bilden från KP är hämtad från Supermiljöbloggen

Ofarlig och riskfylld på samma gång?

Varje vecka kommer nya uppgifter om farliga kemikalier i vår vardag. Mobiltelefoner, möbler, leksaker, mat, kläder… Många saker i vår närhet innehåller ämnen som kan vara mer eller mindre skadliga för våra barn, oss själva eller andra levande organismer. I debatten förekommer två ytterligheter av argument kring dessa ”larm”. På ena sidan har vi rådgivande myndigheter och organisationer som betonar att kemikalier kan orsaka olika effekter och ger konkreta råd om hur man kan rensa miljön från farliga material och produkter. På den andra sidan finns de som menar att kemikalierna som diskuteras har så små effekter att saneringsåtgärder är meningslösa. Man pekar bland annat på det faktum att det saknas studier där man kunnat belägga att enskilda människor faktiskt tagit skada. Här kör ofta diskussionen fast och övergår i polarisering om att motparten saknar ämneskompetens eller vill ha ökade anslag. Men vad är egentligen sant? Är kemikalier i våra varor ofarliga eller riskfyllda?

canceramne

En misstänkt fara med en okänd risk. Typisk rubrik i media (exempel från SvD).

Jag vill peka på två begreppspar, som bidrar till att samtal om kemikalierisker ofta kör fast i missförstånd – skillnaden mellan FARA och RISK samt skillnaden mellan INDIVID-risk och BEFOLKNINGS-risk.

tox symbols

Klassificering och märkning utgår i huvudsak från vilka effekter ett ämne kan orsaka, det vill säga identifierade faror.

I bedömningen av kemikalier räknas de inneboende toxikologiska egenskaperna som faror. Svavelsyra är frätande. Bensen är cancerframkallande. Dioxin kan störa fosterutvecklingen. En viktig del i riskbedömning är att utföra faro-identifiering, där man systematiskt letar efter vilka effekter ett ämne kan orsaka. Det är en lång checklista att gå igenom – Irritation, allergi, cancer, reproduktion osv. En svårighet är att väga samman olika typer av studier eller bevis. Hur säker måste man vara för att slå fast att en kemikalie är cancerframkallande? Hur många cancerpatienter måste man identifiera? Experiment med celler eller datormodeller kan avslöja troliga mekanismer, men alla metoder och modeller har sina svagheter. I lagstiftningen finns idag krav på att kemikalier ska testas i djurförsök för att man ska hitta möjliga faror innan ämnen får börja säljas. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra om 10 råttor inte uppvisar en statistiskt signifikant effekt vid en viss exponering? Hur ska man hantera ämnen som hamnar i gränslandet och klassas som ”misstänkt cancerframkallande”? Det finns inga enkla svar, men för att hantera denna typ av osäkerhet har vi utvecklat försiktighetsprinciper av olika slag.

Det andra begreppet är ”risk”.  Med risk menas hur troligt det är att den identifierade effekten (faran) ska inträffa och det hänger nära samman med exponeringen för kemikalien. För att kunna hantera en fara är det viktigt att även förstå risken.

Slutligen måste man hålla koll på om det är individer eller grupper som utsätts för risken. I många fall är risken försumbar för individen. Det märkliga, tycker vissa, är att vi ändå engagerar oss för flera pyttesmå individ-risker. Anledningen är att fokus ligger på befolkningen snarare än individen. Effekten för samhället kan vara påtaglig om stora grupper exponeras under lång tid. Partiklar i luften är på individ-nivå knappt märkbara, men eftersom det ökar risken för hjärtkärlsjukdom får det stora konsekvenser i samhället. Därför letar myndigheterna efter möjligheter att minska mängden partiklar i luften. Ibland kräver åtgärderna att vi individer ändrar vårt beteende för att befolknings-risken ska minska.

Nästa gång du ser ett ”larm” i media. Fundera på om det är en fara eller risk man berättar om samt ifall risken gäller individ eller befdolkning.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)

Backlash för Giftfri miljö

Den senaste tiden har det kommit allt fler högljudda röster som vänder sig mot arbetet med att få bort hormonstörande kemikalier från vardagsmiljön. I traditionella media skapas med gängse medialogik en bild av två grupper experter som tycker olika  (DN, 27/10 och Nya Wermlands-Tidningen 27/10). I ena ringhörnan står de som ”tror på hypotesen” att det finns hormonstörande ämnen och i den andra står de som menar att mycket av forskningen är en bluff och skrämselpropaganda. ”De stackars svenskarna har blivit hjärntvättade” som Agnes Wold skrev på twitter häromdagen. Samtidigt presenteras uppgifter om miljögifter i ekologiska ägg som ett stort hälsoproblem. Expressen  avslöjar att ekoägg är ”tre gånger så giftiga som konventionella ägg” eftersom de har högre halt av dioxiner. Och debattörer följer upp med påståendet att konsumenter ”för att vara på den säkra sidan bör … välja andra ägg, eller kraftigt ­begränsa sin konsumtion av ekologiskt produce­rade ägg.”

banner

Det märkliga är att dessa debatter i stort sätt saknar grund i vetenskapen. Med undantag för en handfull forskare finns ingen vetenskaplig tvist kring hormonstörande ämnens existens. (En bra sammanställning av ”oenigheten” publicerades nyligen i Archives of toxicology). Att förneka hormonstörande ämnen är lika märkligt som att ifrågasätta att människan har påverkat klimatet. De stora frågorna som vi idag brottas med gäller hur mycket miljön tidigt i livet kan påverka risken för sjukdom senare i livet samt hur denna brist på kunskap bör hanteras av våra myndigheter. Ska myndigheter och företag använda försiktighetsprincipen och experimentella data eller ska man i efterhand plocka bort de ämnen där vi ser hälsoproblemen tydligt i befolkningen? Den senare strategin har vi prövat när det gäller just dioxiner. Vi släppte först ut stora mängder i miljön, därefter ”upptäckte” vi de skadliga effekterna i miljön. Efter årtionden av forskning vet vi idag ganska exakt hur skadorna på reproduktion och beteende uppkommer vid mycket låga doser. Vi har utvecklat bra metoder för att analysera dioxin i olika matvaror och vet därför vilka som är de viktigste källorna (läs gärna en av mina egna studier på området). Just ägg står för en försvinnande liten del av dioxinexponeringen oavsett om du köper ekologiskt eller konventionellt producerade. Fiskprodukter och animalist fett innehåller dioxin eftersom vi förorenat ekosystemen under lång tid. Halten i modersmjölk är faktiskt mycket högre än i ekologiska ägg om det är någon tröst.

Det finns nämligen bara en väg för att komma närmare en miljö där halterna av naturfrämmande ämnen är nära noll och deras påverkan på människors hälsa och ekosystemen är försumbar. Vi behöver förebyggande internationell lagstiftning som kräver att vi testar kemikalier innan de släpps ut, därefter behövs processer för utfasning av ämnen med oönskade egenskaper och tydliga kontroller. I det lokala arbetet bör vi arbeta med skarpa upphandlingskrav och succesivt plocka bort de produkter som inte når upp till dagens krav.

Naturligtvis är det ett problem när kemikaliepolitik kallas meningslös och vi forskare som arbetar med kemikalier, hälsa och miljö beskrivs som bluffande charlataner. Men betydligt värre är att en kraftig backlash väntar om beslutsfattare får intrycket att dagens politik och forskning är meningslös och falsk. Tack vare långsiktig forskning och kloka myndighetsbeslut har vi lyckats minska exponeringen för dioxiner och flera andra farliga kemikalier. Låt oss fortsätta den vägen.

/Mattias

(Disclaimer: Synpunkterna är mina egna och representerar varken Swetox eller Karolinska Institutet)